Ni är helt fantastiska, ni bloggisar, som har stöttat mig så fint den senaste veckan. Jag har verkligen känt, via cyberspace, kärleken.
Jag kan inte komma ihåg att jag har mått så dåligt någon gång tidigare. På flera plan.
1: Det fysiska. Utmattningen har varit totalt efter de två anfallen förra onsdag. Har legat på föräldrarnas soffa/säng som en blöt filt och glott på teve/i väggen/grinat för att jag inte orkat något annat.
2: Oron. Jag brukar vara rätt orolig för diverse saker och få lättare ångest, men på den här nivån har jag aldrig varit förut. Jag har varit helt livrädd för nya anfall. Så till den grad att jag tror oron har framkallat rädsla för nya anfall som har fått mig att fysiskt känna det som om det verkligen kommer ett nytt anfall...
3: Ingen matlust! Jo, du läste rätt. Du som känner mig förstår vidden av detta nu! Jag orkar inte äta, inget är gott, jag är inte hungrig. Jag har ätit ändå, om någon placerat mat framför munnen på mig. Men jag vill inte och det är inte gott att äta. Helt vansinnigt.
4: Gråtattackerna. Jag brukar inte gråta inför andra, nån slags spärr brukar sätta in. Men den senaste veckan har jag lipat, lipat och lipat. I telefon med chefen, inför mamma, pappa, syrran, brorsan, brorsbarnen. Och sjuksystrarna och läkaren... Neverending flod. Jag grinar fortfarande, fast det går att kontrollera bättre nu.
Man blir klokare och mer eftertänksam med åren. Kanske det är därför jag reagerar så
här kraftigt först nu. Jag inser att epilepsin faktiskt stör mitt liv, och att den finns där och inte försvinner. Nu hindrar den mig från att sköta mitt jobb eftersom jag inte kan köra bil på ett tag.
Jag funderar över både det ena och det andra nu. Kommer jag att fixa att bära och ta hand om ett barn? Jag är inte så säker på det. Kan jag jobba med ett jobb där jag är beroende av bil? De tankarna skrämmer mig dock inte. Jag behöver "bara" fatta några beslut. Och det ska jag göra när jag orkar.
Första steget blir att prata med läkaren, vilket inte vilken sjuk människa som helst klarar av uppenbarligen. Man måste vara rätt stark för att orka trycka på hur sjuk man är... It's sick.
Inte förrän om tre veckor kan jag få träffa läkaren face-to-face. Innan det hoppas jag ha fått träffa en kurator som kan hjälpa mig med min oro för anfall. Så att jag kan sova på nätterna, det kan jag inte så bra nu. Jag är så jävla rädd!!
6 kommentarer:
Dagens kram.
K Ä R L E K <3
Mitt hjärna svarar självklart. Självklart kommer du att fixa det här, självklart kommer du att både bära, föda och ta hand om ditt barn.
Att tampas med vården är inte lätt. Speciellt om man har kroniska besvär. Själv fick jag kämpa många år för en operation jag behövde för att inte, på sikt, bli handikappad. Men du har styrkan. Du har den. Ha bara lite tålamod med dig själv nu. Låt kropp och själ läka ordentligt.
Massiv lovebombing,
tant Loba.
...och så menar jag såklart MIN hjärna, inte mitt. Och vet det även med hela mitt hjärta.
Även om det inte kommer att vara lätt i alla lägen precis så kommer du att klara det här. Det är otroligt vad man klarar av och hur stark man kan vara om det är något som man verkligen vill. Jag tänker på dig massvis och hoppas att du snart ska känna dig bättre. Kram.
Du är stark, för du vågar vara öppen och ärlig. Du klarar det här.
Skicka en kommentar