Lugnare, till slut

Läkarbesöket gick bra. Jag känner mig faktiskt redan lugnare. Fick nån slags rogivande tablett som jag ska ta innan jag går och lägger mig under ett par veckor. Dessutom höjde doktorn min Keppra (ep-medicin) ytterligare ett snäpp, för att lugna mig antar jag. Hoppas bara att inte alla medicinerna gör mig till en kraftlös grönsak... Man kan ju bli lite sömnig och dåsig av båda medicinerna.

Neurologsköterskan ska återkoppla per telefon redan på fredag. Förhoppningsvis ska jag få komma i kontakt med en kurator senare.

"Ska jag släppa tanken på graviditet nu" frågade jag, med tanke på att anfallen kom precis i samma veva som jag fick mens/blödning. Testade grav i går, men testet var trasigt och visade varken plus eller minus. Jag vet fortfarande inte om jag var/är gravid även om det känns ganska osannolikt att jag skulle vara det. Kanske var jag gravid och fick ett tidigt missfall... Hormonella förändringar kan orsaka anfall.

Men det tyckte han Absolut inte! att jag skulle göra. "Var noga med folsyran och kanske inte tänka närmaste månaden på att försöka bli gravid igen..."

Ska testa igen, har köpt ett nytt test. Mest för nyfikenhetens skull.

Min värsta ovän

... är ovissheten.

Det känns precis i magen som jag ska få mens vilken sekund som helst. Molande i nedre magregionerna. Lite smärta. En jobbig känsla i nuläget, förstår ni säkert. Försöker tänka på annat (speciellt på jobb, eftersom jag befinner mig på jobbet). Men det går sådär. Känslan känns ju liksom hela tiden i magen och påminner mig...

Det blev lite jobbigt i går kväll när jag åkte hem från jobbet. Men jag tror ändå att det var rätt bra att jag testade så tidigt och fick minus på stickan. Jag fick liksom känna på hur det kommer att kännas när/om det blir definitivt att det inte blir något.

Ovissheten = a big pain in the ass...

Ännu en cliffhanger - hoppas jag...

Det blev minus på första testet... Jag stirrade, stirrade och stirrade på stickan. Det blev inget plus ändå =)

Men jag drar inte så himla stora växlar på det. I alla fall inte ännu. För det första är det cd 27. Det kan alltså vara så mycket som sju dagar kvar till mens. Med tanke på att cykeln varit 29/30 senaste månaderna så tippar jag att det kan bli typ 33-35 dagars cykel nu. Det betyder att testet KAN ha gjorts för tidigt. Dessutom testade jag mitt på dagen, på lunchen på jobbet. Enligt test-beskrivningen ska man testa på morgonurin om man gör det tidigt, annars kanske det inte ger utslag. Och endast 53 procent av de gravida får utslag fyra dagar innan beräknad mens. Hoppet lever, iaf några dagar till.

Brösten ömmar fortfarande och det drar i magtrakten. Men nu kan det ju iofs ha övergått från "efter-inseminations-ont" till "innan-mens-ont".

Det känns inte än så länge som om världen går under om det blir negativt resultat. Men jag vet inte hur jag reagerar när det sjunkit in på riktigt.

Nu väntar jag några dagar innan jag testar igen. Om jag kan hålla mig... ;)

En måååndag-morgon....

Nej, jag kommer inte testa i morgon bitti. Jag har nämligen inget gravtest hemma. Måste köpa på Apoteket imorrn. Börjar faktiskt känna mig lite mer o-cool nu.

Jag har varken varit särskilt pirrig eller så vansinnigt angelägen om att få veta hur det ligger till. Förns nu, alltså...

Klockan är 21:10, typ. Och det flyger omkring en hel jävla fjärilsarmé i magen.

Tänk om jag är PÅ SMÄLLEN??? Hur gick detta till nudå? Hjärnan hänger inte med, som vanligt ;)

Söt-bebis!

Jag var och hälsade på en kompis i går. Hon fick sitt andra barn i november som jag fick träffa första gången. En riktig liten goding som verkade uppskatta att ligga i min famn till och med, hon somnade där hon låg. När hon var vaken log hon emot mig också =) Jag brukar i vanliga fall vara lite rädd för att hålla i spädbarn. Tycker att det känns som att de ska gå sönder. Men det var härligt att hålla en liten krabat i famnen den här gången...

Så tänkte jag! Om ett år kan jag vara gravid. Höggravid om jag har riktig tur. Helt vansinnigt fantastiskt. Nästan svårt att tänka sig.

Ny plan

Jag har kommit på en ny grej. Jag ska åka till Köpenhamn redan i mitten av juni och göra ettförsök. Och det gör mig väldigt lyckligt bubblig i magen när jag tänker på det. Jag ska nämligen ha semester för en Santorini-resa i början av juni och förlänger bara semestern någon vecka så borde jag, om allt blir som jag tror, ha ägglossning på semestern. Vore skönt att slippa hålla på och förklara en massa på jobbet varför jag vill ha ledigt strödagar... I alla fall till en början.

Min underbara svägerska har också erbjudit sig att följa med mig på en testrunda till Köpenhamn innan själva inseminationen. Bara att hon erbjuder sig känns fantastiskt. Sen får vi se om det blir möjligt med ungar, ekonomi och man att ta hänsyn till. Men ibland är det tanken som räknas! Vi/jag ska besöka Nordica och kolla om den är något för mig.

Feeling great i dag!

That time of the month

Så var det dags för den där jävla mensen igen. Hade den här gången en cykel på 34 dagar. Förra gången var den 32 dagar. Det dröjer väl ett tag innan jag kan se ett eventuellt mönster i det här. Det viktiga är väl ändå att jag kan se ett mönster i ägglossningarna. Förra gången kom den ju så fint så fint =)

Den här gången har jag inte lika våldsamma smärtor som förra gången dock. Den här skiten kommer man inte sakna det minsta under graviditeten i alla fall.

Men det är lång väg dit antagligen. Första målet är att börja gå ner i vikt. Andra målet är att gå till läkaren och prata om hur jag ska göra med min epilepsi-medicin som jag måste sluta med om jag ska skaffa barn. Det blir ett stort steg... och skrämmande. Sedan måste jag göra alla prover man måste göra innan kontakten tas med kliniken. Jag vill åka till Köpenhamn en helg i sommar och kolla in Nordica, det verkar vara en klinik för mig. Det känns det som i magen iaf...

Och så var det pengarna. Money, money, money. Hoppas på fet skatteåterbäring!

Hej...

... och välkommen till berättelsen om min bebis och mig.

Jag existerar. Det gör bebisen också, men ännu bara i mina drömmar. Jag har precis börjat resan mot insemination. I min dröm finns bebisen i min mage om ett år. Återstår att se om drömmen slår in...