En liten aning blå kväll...

...och då är det är en jävligt dålig idé att sitta och lyssna på såna här låtar med John Legend. Man blir liksom så jävla - hm - blå.

Fick frågan av en kollega på lunchen "hur går det med dina försök nuförtiden?". Jag vet aldrig vad jag ska säga när frågan kommer. Är antagligen för dålig på att verkligen prata om det. Vill liksom berätta allt och samtidigt inte. "Det är inte aktuellt just nu" sa jag bara.

Det känns som att saken har exponerats både för mig själv och andra mer än vanligt sista tiden. Omedvetet söker jag antagligen själv efter att prata om det - som vid förra veckans debatter och mediaexponering.

Hur som helst så har frågan om egen familj har på nåt sätt dykt från ytan ner i djupet igen. Och jag är inte riktigt redo att hantera det. Önskar att jag slapp göra det. Önskar att jag kunde skita i det. Önskar att jag kunde säga "poff - där försvann det och kom aldrig mer tillbaks igen". Kunde huvudet kanske skiljas från kroppen nu? Det gör ju så jävla ont i magen när de tvunget ska sitta ihop.

Eller... det kanske bara är en sån där blå kväll som kommer ibland.

Förnekelse?

Den senaste tiden, ja senaste halvåret ungefär, har jag inte känt det där suget i magen som jag tidigare gjort sedan jag bestämde mig för att försöka bilda en egen familj. Jag vet inte om jag värjer mig från det svåra - förnekar. Jag vet inte, har mått rätt bra av att inte ha "bebis-oket" hängande över axlarna och jag har till och med börjat känna att det är okej att inte få panik när jag tänker på att det kanske aldrig blir barn... Har inte ens känt en egen längtan när jag sett vänner vara gravida och få barn.

Men så alldeles nyss tittade jag på Livrädd med stils blogg där hon visade en bild på den här underbaringen. Och tårarna bara började rinna. Det sög till i magen. Jag längtade like crazy. Ja, jag vet inte. Det kanske var en förnimmelse av det som varit eller en svag känsla av sorg över att "det inte är jag" som har en sån liten fin en att snusa bredvid. Det lär väl visa sig.

Bloggen i word

Jag har precis exporterat alla mina inlägg och kommentarer och sparat dem i ett textdokument.

Det blev mer än 130 sidor!

Vilket fantastiskt underlag till en bok.
Ett tidsdokument om barnlängtan kanske.

Skulle det vara läsvärt?

Heppårej!

Detta är inte ett blogginlägg - höll jag på ett skriva. Det är det ju! Men det är inte en nystart utan blott en uppdatering om vad som hänt sen sist.

Sen jag beslutade att sluta blogga och sluta tänka på bebisar på obestämd tid har mycket känts både oerhört skönt och oerhört tungt. Vänner säger att jag verkar annorlunda, lättare, gladare, mer lustfylld. Det överensstämmer vanligtvis med hur jag känner mig själv också. Jag har lust till mycket. Att springa, skratta, festa, se framåt. Vissa dagar känner jag mig så ensam att jag inte vill leva. De dagarna är som tur är få. Jag planerar fortfarande ingen ny bebisresa. Det enda jag har kommit fram till är att jag nästa gång ska åka till en klinik i Köpenhamn, för att förenkla hela alltet. Men när den dagen kommer vet jag inte.

Jag har dejtat min sista internet-kille, gått på min sista blind-dejt. Hädanefter kommer jag bara träffa män, om jag nu ska träffa några... i verkliga livet. Jag är dock så jävla trött på att hålla på och hålla på med att träffa män att jag inte är det minsta sugen på att träffa någon. Punkt.

Min jobbframtid ser mycket ljus ut. Inte för att jag har fått fast jobb, utan för att jag är otroligt taggad att skaffa mig ett nytt jobb. Hur det ser ut vet jag inte ännu, men jag vet att jag kommer att få ett jobb och att det kommer att bli bra. I höst börjar sökandet och eventuellt startandet av frilansföretag. Vet du något jobb som kunde passa mig? Tipsa mig gärna!

Nu ska jag ha en efterlängtad semester, vilket ska bli underbart. Ska vara med vänner och bara, bara vara och festa och sola och bada och springa och äta och njuta.

Ha en underbar sommar med era nära och kära och bebisar som finns i magen eller i era hjärtan!

Massor av kramar/Jessica.

Nu ska jag synas

Jag sitter och förbereder mig för min magnetkameraröntgen i morgon. Har inte funderat så mycket specifikt på den tidigare och inte heller tyckt att det är särskilt jobbigt att göra den. Inte orolig för vad den kan visa. Skulle det vara "det-där-onämnbara-c-ordet" så antar jag att symtomen skulle varit starka. Nej, det är jag inte orolig för.

Men undersökningen är liksom ett tecken på att det jag strävade efter för ett år sedan liksom ligger flytande någonstans. Drömmen ligger där och väntar på att plockas ner. Men när? Om? Över huvud taget? Shit, människors hjärnor, i alla fall min, är inte skapta för att fundera på ovisshet-overkill.

De senaste månaderna har jag svajat en hel del. När jag väl landade efter kraschen i höstas och började att så smått tänka framåt så kändes allt liksom inte lika självklart som exempelvis i somras. Det har varit ett steg fram och två tillbaka utan närmare att få veta om jag ens kommer att nå mitt mål. Om, utifall, kanske och möjligtvis har varit vanliga ord. Som jag skrev ovan... hm... jag fixar inte om och utifall särskilt bra hur som helst. Särskilt inte när jag springer ikapp med tiden och jag inte vet när klockan ska sluta ticka. Det är en fajt med livet, tiden, ensamheten, och att vilja men inte ha verktygen. Allt oftare känns fajten hopplös och det skrämmer skiten ur mig.

När jag läser det jag skrivit här ovan ser det osammanhängande och flummigt ut. Men om jag inte skriver det jag känner blir jag tokig. I can't help myself. Sorry.

Det går säger hon

Jag vet inte om det är hopp eller förtvivlan som rinner med tårarna när jag läser det här.

Kanske nån slags hopp-blandad förtvivlan. Skrämmande. Hoppas jag aldrig hamnar där kvinnan i artikeln är. Hon säger att det blev nattsvart när det på riktigt gick upp för henne att det aldrig skulle bli barn för henne. Jag kan verkligen identifiera mig med det.

Längtan efter - vad - och hur?

Träffade en kompis från förr i går. Förr var vi bekanta och rätt olika men helt plötsligt står vi med liknande värderingar och har närmat oss varandra betydligt. Ett par kvalitativa timmar tjattrandes om det mesta mellan himmel och jord spenderades på fik i stan.

Snabbt gled samtalet in på familjebildande som är aktuellt för både min kompis och mig. Tillsammans med sin särbo försöker hon bilda familj. "Jag vill att vi bildar familj tillsammans. Jag har liksom inte en specifik längtan efter just barn eller att vara gravid". Så uttryckte hon drivkraften bakom försöken.

Senare på kvällen träffade jag en annan vän. Han uttryckte ungefär samma sak. Om tvåsamheten infinner sig så kanske även barnlängtan kommer. Familj tillsammans med en annan vuxen.

Det fick mig att återigen fundera på min egen längtan. Det där med jagandet efter tvåsamheten mamma-pappa har känts som ett medel för att nå mamma-pappa-barn för mig. Jag har inte samma längtan efter treenighet som mina vänner. Och det var naturligtvis det som blev tydligt när jag beslutade mig för att bilda en annan tvåsamhet. Mamma-barn.

I mitt släktträd står jag också ensam och det är en drivkraft för mig. Det viktigaste i föräldraskapet är kärleken och respekten, inte treenigheten. Men det är en annan historia. Inget är rätt och fel. Alla bildar familj i sin egen längtan.

Christmasbreakdown

Allt började bra med att jag såg ut genom fönstret och såg vinterskruden över Västerås. La Familja kände sig också ovanligt kärleksfull denna julafton och jag överöstes med kramar och pussar och julegröt med grädde.

Så började det snackas bebisar. En familjemedlem annonserade graviditet. Alla applåderade och hurrade och lovprisade. "Åh så roligt med nummer två det blir tydligen en bebis varje år hahaha, ojojoj/.../men Ni som har tre leder fortfarande, hahaha". Sist i bebis-rejset är... Jessica! Grattis till jumboplatsen! (nej det var ingen som sa det högt, bara min inre röst)

Jag blev glad för den blivande modern och hennes familjs skull, jag lovar att jag är ärlig när jag säger det. Ändå brast det för mig. För jag är inte i närheten av en graviditet. För jag lever i ett vacuum i väntan på rätt medicinering. För att jag väntar på nästa drag som jag och bara jag själv måste göra. Jag. Jag. Jag är så trött på mig själv själv själv.

Hur som helst fixade jag inte riktigt de närmaste två timmarnas familjesamvaro utan spenderade tiden mellan lunchen och Kalle Ankas jul med ett par näsdukar i brorsans säng på ovanvåningen. Till slut passerade bebis-desperationen och julfirandet kunde fortskrida i fröjd med vemod i efternamn. Tomte. Mat. Godis. Lyckliga ungar. Trötta vuxna. Julaftons-koma. Ännu mer godis.

La Familja vill tydligen att jag ska bli intellektuell på gamla dar också. TVÅ böcker av Herta Müller fick jag i present. För att väga upp detta ska jag kolla på Dirty Dancing. För andra kvällen i rad!

More confusions but on a higher level?

... så uttryckte sig i alla fall min neurolog i dag när vi börjat prata om fortsättningen på mina bebisplaner kontra epilepsimediciner och anfallsfrekvens.

Jo det var nog huvudet på spiken, herr Doktore.

Vi pratade medicinering. Det ledde ingenstans egentligen. Jag hade hoppats att han skulle säga. "Ja, nu när det har gått så bra i tre månader och inga fler anfall kommit då kan vi börja fasa ut Ergenylen". Jag vill helst bli av med den eftersom den kan ge barnet ryggmärgsbrock. Men så sa han inte. I stället började han prata om att eventuellt fasa ut ALL medicin, även Keppra, om jag skulle tänka bli gravid. Jag kände inte mig riktigt bekväm i det resonemanget. Tydligen tycker han att jag äter för mycket Keppra och den medicinen är ganska ny och oprövad... Vad ska man säga?

Han vill göra en grundlig utredning av min epilepsi, med magnetröntgen. Det gjordes på mig för typ 16 år sedan utan att det visade något. Det känns ju bra att han vill utreda varför anfallen kommer ordentligt. Och innan magnetröntgen gjorts fattas inga beslut om fortsatt medicinering. Jag knaprar på som jag gör, med båda medicinerna.

Varför känner jag mig alltid förvirrad efter möten med neurologer? More confusion but on a higher level. Mhm. Epilepsi är en sjukdom som ingen med säkerhet vet hur den funkar på olika individer och hur man därför ska medicinera varje enskild epileptiker. Och i denna ovisshet sitter jag och längtar efter bebisar. Jippi-kay-ey.

En sak hade han i alla fall rätt i. Det var när han sa att "jag kan råda dig och komma med fakta, men när det gäller sådana här saker är det mycket upp till dig hur du vill göra vilka risker du vill ta".

Och jag vill bara färdas fram i tiden till när jag sitter hemma , anfallsfri med rätt medicin. Med en liten unge i famnen. Jag är inte så sugen på vägen fram dit just nu.

Femmisfika och viktiga vänner

For till E-tuna i går för Femmis-fika. Det var trevligt som vanligt, folk från typ hela världen var där, det vill säga Sala, Stockholm, Eskilstuna, Västerås och Nyköping. Speciellt kul var det att komma till Eskilstuna och upptäcka att stan är en jävligt mysig stad. Kommer säkert att åka tillbaka!

Lördagen fortsatte i vänners tecken. Träffade två av mina bästisar och hade en absolut fabolous kväll med massa snack och god mat på lokal. Vi konstaterade att vänskaper är superviktiga och att den svenska sjukvården inte är anpassad till snart 35-åringar som vill bilda familj och som inte vandrar en rak väg mot bebislyckan. Framför allt hade vi superkul och jag känner mig jävligt tacksam över att just JAG har så fina vänner!

Bebis-lajt

En liten herre ligger och spinner på min mage.
I lördags kom Hasse. Tack för alla namnröster, det blev jämnt skägg mellan Gösta och Hasse, så jag kände mig som enväldig domare i det här fallet.

Jag ropade med gullegullröst: Gösta! Gösta!
Nja kändes det då.
Hasse! Hasse! Jubel och hurra-rop!

Du ser väl hur jävla söt han är. Helt klart en Hasse! Nu ligger han allt som oftast och värmer mig på magen eller bröstet eller halsen och ska bli klappad. Dessemellan vispar han omkring i lägenheten och brottas med leksakerna som vore de vilda pippifåglar och möss. Hur kul som helst att kolla på.

Nåja. Katter är dock lite svåra att uppfostra. Värst är det när jag ska äta. På grund av ommöblering (sängen står nu i köket) äter jag vid soffbordet, som är väldigt lågt och hoppvänligt. Hasse gillar all min mat och vill hela tiden smaka. Men jag vill äta i fred. En jobbarkompis tipsade om det brutala tricket vattenduschen. Det kändes... brutalt. Men efter att jag duschat lillen två gånger så behöver jag bara visa honom flaskan så vill han inte smaka längre. Och han kopplar som tur är inte ihop mig med duschningen utan gosar gärna och ofta ändå.

Det är dock lite pyssel med katten. Tömma låda. Mata. Leka. Ge uppmärksamhet. Lite bebis-lajt. I like it! Så till den grad att bebistankarna börjat spira igen. Och jag kan se det i mitt liv igen. Jag har börjat tänka på när nästa resa kan komma att ske. Den ligger säkert ett halvår framåt i tiden med tanke på skrala finanser och nya epilepsi-medicinförändringar. Men jag ser den!

Fram till dess får jag nöja mig med bebis-lajt med Hasse. Och bebis-inte-det-minsta-lajt med det här "lilla" gänget. Brorsbarn-skaran ska utökas till tre. Snart. De KAN komma att behöva lite hjälp från fasterhåll ;)

Inga barn på sommaren, tack!

Nog är det väl dags för regeringen, vilken det än må bli i framtiden, att börja se över vilka behov dess befolkning har när det gäller barna-alstrande.

Vårt samhälle kommer att stanna i utvecklingen ännu mer om den så kallade sjukvårdspolitiken gällande ofrivillig barnlöshet fortsätter. Om inte sjukvården följer med i utvecklingen stannar Sverige.

Singelhushållen blir fler och fler. Människor prioriterar utbildning och fasta jobb innan familjebildning. Par träffar varandra senare och senare. Barnen som kommer till i parförhållanden kommer senare och senare i föräldrarnas liv. Fler och fler behöver hjälp för att kunna bli gravida över huvud taget.

Är du politiker Du som läser detta? Vilket samhälle vill Du ha egentligen?

Många är upprörda över Svenska kyrkans bristande förmåga att följa det moderna samhället. Stora antal medlemmar lämnar kyrkan. Inte för att de inte är andliga längre utan för att de inte känner att de har en plats i den ordning med förlegade människosyn som finns i Svenska kyrkan.

Samma sak händer med oss samhällsmedborgare som inte finner en plats i apparaterna som heter staten och landstinget. Landstinget har exempelvis ingen plats för mig och min barnlängtan. Pengastarka singelkvinnor som jag själv drar sig till Danmark och Finland, blir om de har tur gravida och bidrar därmed till samhällets fortlevnad. Vi ställer oss på ett sätt utanför det samhälle till vilket vi bidrar i allra högsta grad.

Vänner till mig, i parrelationer, känner en oerhörd frustration över att inte få hjälp när de behöver den i sina försök att bli gravida. De fick inte hjälp under sommaren för då var det stängt på IVF-kliniken. De har heller ingen möjlighet att få hjälp på helger. Man får åka till Uppsala från Västerås för att få hjälp.

Är barnlängtan bland 30+are dagens i-landsproblem? Är det så vi ses på? Lyxpromlemare? Jag undrar lite hur de styrande tänker. Ska vi fostras in i tanken att se till att "skaffa" ungarna medan vi är som mest fertila? Kanske är det det som är grejen. Vi andra, som inte träffat en partner eller väntat för länge, får bära barnlöshetens boja eller skaffa jävligt många pengar så att vi kan åka till Danmark och insmineras eller adoptera.

Jag vill inte köpa den där uppfostringstanken. Vi lever våra liv så gott vi kan. Tycker inte att befolkningen ska vara en massa som trycks in i nån slags fyrkant som kallas "Det svenska samhället".

Bästa natten i mitt liv!

Vaknade i morse när klockan ringde vid 07:30. Det kändes konstigt i kroppen. Hade jag blivit en alien? Hade jag förvandlats till en förälskad tonåring? Hade jag kanske blivit toxin-fri? Eller hade en fé tagit över min kropp? Det kändes så ljuvligt.

Jag funderade. Och funderade. Och funderade.

Till sist slog det mig. Mitt sista minne av natten som gått var... att jag somnade! En hel natts sömn alltså. Djup härlig sömn. Jag var utvilad. Det var det som kändes så jävla konstigt.

Och dessutom... vaddå? Vad är det där borta? Som skymtar där borta vid horisonten? Ser inte riktigt tydligt... Är det inte?

Nämen... Är det inte Bebisen?

Det känns inte helt jävla främmande att det skulle kunna vara det i alla fall. Men jag hej jag hej jag hejdar mig än ett tag ;)

Och oj vad många bra saker det finns nu. Jävligt mysig höst-sikt har jag också från mitt fönster (ni har astur att det inte syns hur oputsat fönstret är...)



En to-do-lista (min nya favorit-syssla, skriva listor):

1. Måla en grön fondvägg, i köket.
2. Sätta upp hylla för böcker, i köket.
3. Flytta in sängen, i köket.
4. Sova, i köket (för enligt Lobas Feng Shui-bok passar faktiskt mitt kök ypperligt att sova i).

Nåt att tillägga på listan den här gången, herr Jacobsson?

Alltid äre nåt

Detta vankande fram och tillbaka funderande på ditten och datten medan hjärnan slår vinkelvolter...

Är nästan inte nervös alls innan jag går och lägger mig på kvällarna numer. Superskönt! Men... såklart är det ett men. Insomnian kommer att komma tillbaka, och hur ska jag då kunna somna om och samtidigt undvika panik, ångest och epilepsi? Denna frågan skulle jag vilja ställa en speciell och väldigt bra KBT-terapeut som tar 900 kronor per besök.

Tar hon kanske en remiss från neurologen? Nja, blev svaret. Psykolog-företaget tar emot remisser, men inte MIN terapeut (som inte varit verksam i de tre år man måste varit verksam för att få ta emot remiss från landstinget). Och även om jag skulle vilja gå till någon annan i Psykolog-företaget är det inte säkert att remissen skulle godkännas eller om den gör det godkännas om typ ett halvår eller mer. Puh!

Hur många besök tar då sömnbehandling? Typ tio, svarade hon. Du kan säkert räkna ut att det notan då hamnar på typ 9000 spänn. Med min halvtidssjukskrivning som grädde på moset.

Bebispengarna då?

Vad göra? Gå till braiga terapeuten och host-host-hosta upp the money? Och ta mig en fylle-gratis-donator innan jag blir för gammal? Eller vänta ett gott jävla tag och HOPPAS på att få remissen godkänd till en annan terapeut?

Man kan ju bli gråhårig för mindre. Nån som vill ha sömnproblem? Lev mitt liv!

Men näjdå, ja ä intä bittär. Intä än asså...

Kanske är läge att prova spikmattan ändå. Prince Herring?

Otålig

Asså. Hörnu. Det killar lite i livmodern. Känner mig just nu liiite otålig.

Vill hoppa över alla punkterna på listan och göra ett försök till att placera Bebisen i magen. Antagligen för att jag känner mig rätt utvilad efter TVÅ fullkomligt normala nätter i rad. Bara vakna två gånger och gå på toa - sen somna lungt igen.

Men jag måste hej jag måste hej jag måste hejda mig. För min egen skull. Och för pengarna, som är helt jävla slut och inte lär komma tillbaka än på ett tag eftersom jag är halvtidssjukskriven i tre månader.

I dag ska jag städa lägenheten. Min kära vän L (som varit urgullig på rätt sätt de senaste veckorna) kommer på besök. Jag ska ungsbaka rödbetor med fetaost och servera ungsbakad lax till. Mmmmums och nice! Efter middagen ska vi vandra runt på Västerås Kulturnatt och kultura oss.

Längta, våga, vilja

Tittade nyssens på Fertilitetsturistens inlägg med bilden på hennes lilla bebis.

En sån liten goding. Bedårande. Det verkligen sög till i kroppen när jag såg den otroligt söta lilla ungen.

Längtan efter Bebisen kom upp till ytan... längtan som legat där under ytan ett bra tag. Bebisen som finns där i min kropp men som bara inte har kommit fram än. Det kändes gott att längta efter Bebisen igen.

Samtidigt gör känslan mig ledsen. Hur ska jag våga försöka igen? Jag kopplar fortfarande ihop epilepsianfallen och ihop-klappningen därefter med inseminationen, Danmarks-resan, stressen och medicinbytet inför försökandet.

Men...

Jag vet hur jag funkar. Jag kommer att komma på ett sätt som gör att Bebisen och jag får träffas. Sättet måste bara värkas fram först. Och det värker verkligen.

En sak i taget.

Först få ordning på livet.
Stressa av.
Sova.
Sedan känna efter.
Sedan våga vilja.
Och vilja våga.
Sedan kommer de praktiska, logistiken.
Sedan att göra.

Men... en sak i taget.

God läsning!

Min härliga jobbarkompis Mia tipsade om en bra artikel i Dalarnas Tidningar. I pass it on!

Här är den!

Det går bra nu

Jag hade stora problem med min nya viktminskningsdiet, Cambridge, för en vecka sen. För er som inte vet så är det att man ersätter mat med särskilda soppor. På grund av min epilepsi får jag inte bara käka sopporna utan äter ett mål mat om dagen, vanligtvis bestående av fisk och grönsaker. Det har gått superbra, det rätta resultatet har kommit. Men... Det blev totalstopp i avloppet så att säga. Oerhört smärtsamt. Antagligen är sopporna för fiberfattiga. Jag höll upp med dem ett par dagar men har börjat igen, denna gången med kompletterande Visiblin. Och nu är proppen löst, typ. Jag kan fortsätta med sopporna som funkar så bra. Så det går bra nu =)

Och jag käkade lunch med en arbetskamrat i dag. Vi satt kvar ett tag och kom in på ämnen som vi brukar komma in på när vi hänger oss kvar och pratar. Livet och allt. Ångest, familj, glädje och sorg. Vi har en del gemansamma nämnare hon och jag trots den stora åldersskillnaden. Hon är 60 år. Jag bara hasplade ur mig att jag tänkte skaffa barn nu, att det var därför jag försöker gå ner i vikt så fort. "Ja, vad roligt!" sa hon. "Då gäller det ju att träffa... nej det är klart, det behöver man ju inte" fortsatte hon. "Nej, precis" fyllde jag i och log för att jag visste att hon skulle förstå. "För mig är det barnlösheten som är den stora sorgen, en man kan jag klara mig utan, eller träffa senare" Hon höll med mig, barnen (hon har fyra) har alltid varit hennes stora glädje, inte mannen.

"Vad roligt, Jessica. Du kommer att bli en jättebra mamma" sa hon också.

Det var härligt. Och skönt är det att känna att det känns lätt att berätta till folk vad jag håller på med.

Det går bra nu.

Det är någon som ännu inte är här, men är här ändå

Min svägerska berättade en fin sak för mig en gång. Hon och min bror har två barn och ibland när hon gör barnen redo för sängen väntar hon att en tredje ska komma uppspringande för trappan och in i badrummet. Ett till syskon finns redan i hennes kropp.

Jag känner det också konkret för första gången. Det är någon som går med mig och sedan jag bestämde mig för att skaffa barn så känner jag att det måste vara Bebisen. Biologisk klocka, eller moderskänslor, kallas det väl i folkmun...

Det är någon som inte är hos mig än. Men ändå ändå är den det.

Ingen julefrid här inte

Klockan är två natten mot julafton 2008. Eftertexten till Min bäste väns bröllop rullar på teven. Det är dags att gå till sängs snart. Jag vill inte lägga mig. Vill inte stiga upp till julafton. Jag skriver med de tunga bokstäverna i natt.

Folk frågar slentrianmässigt:
- Hur är det?
Svaret som vill komma ut är:
- Skit, det är skit. Jag har en klump i halsen, ont i magen, bränn bakom ögonen. Jag vill ha barn. Jag vill ha barn. Jag vill ha barn. Kanske blir arbetslös snart... Jag kan inte sova, kommer för sent, orkar inget, gör ett dåligt jobb. Jag blir stressad av all understimulans. Jag är ledsen.
- Åh det är så mycket att stå i nu inför jul, säger de.
- Inte för mig, jag är bara ensam, pyntar inte, bakar inte, kommer bara när de andra kallar. Komma till julfest som understryker min egen ensamhet. Jag vill inte fira jul. Fira... Fira vaddå? Att rika får ännu fler dollartecken i ögonen? vill jag säga.

Men en sån massa skit kan man ju inte gå och sprida kring sig. Hur skulle det se ut?
Som min mamma alltid sagt:
- Ingen tycker om en surpuppa.

I natt skriver jag med de tunga bokstäverna. De blir lättare snart förhoppningsvis. Hur jag ska klara mig genom julafton och umgänget med familjen utan att bryta ihop kan jag inte svara på.