OS. Semla. Poliser. Over and out.

Det är kul med OS. And that's about it.

I dag är en sådan dag då jag skulle kunna sitta och radda upp alla saker som inte går bra för mig. Osäker sits på det underbetalda jobbet som jag lämnade en fast tjänst för. En molande magkänsla som om kvällarna övergår i hjärtklappningar för att nattetid övergå i sömnlöshet. Över det stress. Fattigdom. Får inga borden gjorda. It. Sucks.

Men man ska inte klaga. För "vem gillar en surpuppa?" som det myntades i min ungdom. Jag är en surpuppa i dag. Eftersom jag inte är bra på att spela martyr väljer jag att se det positiva med min vardag.

1. Sverige har tagit två guld, hittills, i OS.
2. Ingen förutom katten behöver umgås med mig.
3. Det är OS i mer än en vecka till...
4. Jag har ätit tre semlor på två dagar.
5. Jag har underbara arbetskamrater.
6. Blev stoppad av übersöt poliskonstapel i morse och fick visa körkortet.

Vad är med bra? Hit me with it!

"Du borde väl..."

Jag fick ett mejl av en internetbekant som tidigare inte visste om mina planer på att bilda familj på egen hand. Av någon anledning hade personen hamnat på min blogg och läst rubbet. Hur personen i fråga hittat bloggen vet jag inte men jag misstänker att han googlat mitt "internetnick" som jag även har på en annan sajt och kommit till bloggen den vägen...

I mejlet skrev lyckönskade han mig och passade på att tillägga att "du som ser bra ut, verkar vara intelligent, trevlig och söt borde kunna hitta någon att gänga dig med så att du kan få lokalproducerad vara".

Visst borde jag kunna ha. Men jag har inte ändå och det är inte det minsta självvalt. And. It. Sucks.

Jag svarade honom ungefär så. Plus att mina lokala råvaror har ett nära förestående bäst-före-datum och att jag kanske inte hinner vänta på att en lokal producent dyker upp. Så jag kör vidare på utlandsimporten tills jag hittar en lokalproducent som jag kan bli lycklig med.

Jag antar att han ville visa förståelse och samtidigt säga att han tyckte att jag verkade både snygg och trevlig. Och det enda jag kom på var ett bitigt svar. I can't help myself. Jag är nog bortom all räddning. Antagligen är det därför ingen vill gänga sig med mig. Trots att jag ser trevlig ut.

Högsta vinsten har kommit till mig!

Asså jag är så himla lycklig! Det har visat sig att jag har nära släkt i Gabon mitt i Afrika! Tyvärr har en av dem avlidit, men JAG ska få ärva dens (vet ej om det är en man eller kvinna som avlidit det skrev de inte i mejlet som kom till min jobbmejl) pengar. Flera miljoner var det, lyckos mig! Jag behöver bara skicka mina uppgifter inklusive personnummer, adress och telefonnummer. Så det ska jag göra nu.

Girlie-girl-Jeckan

Dubbelmoralen visade ett fult ansikte i dag när jag var hemma hos min brorsa.

Jag äter kött. Jag är medveten om att kött kommer från djur. Att den jag äter en gång har gått omkring, ätit mat, tänkt tankar och längtat efter mamma. Jag accepterar det. Bara jag slipper titta i grisens ögon innan den tillsammans med senap hamnar på min julsmörgås.

I dag åkte jag hem till brorsan. Hans fru ville ge några leksaker till min katt. Vi står innanför ytterdörren, min bror och jag. Han ska hämta leksakerna. Jag står och funderar på vad det kan vara, om Hasse ska gilla dem. Brorsdottern hade sagt något om hartassar. Jag reflekterade inte mycket över det.
- Vill du ha något att bära dem i?, frågar brodern.
- Jag vet inte. Är det jättemånga leksaker? Jag kan nog ta dem i handen, svarade jag.
Brorsan hämtar leksakerna. I en skål bar han dem. "Sjutton vad naturtrogna de ser ut. Väldigt mjuka" tänkte jag samtidigt som jag tog upp den ena av de tre leksakerna med handen. Jävligt mjuk och len var den. Som en liten tuss. Lite hård kärna. "Detta måste vara det som kallas har-tassen" tänkte jag.

Tittade lite närmare på de två andra leksakerna. Cirka sex centimeter långa, håriga, i ena änden små klor. Som tassar fast utan ben. Jag tittade på brorsan. På leksakerna. På leksaken jag höll i min hand. På de avlånga, tassliknade leksakerna igen.

- Är de riktiga? frågade jag lite på skoj (ha, ha liksom).
- Ja, det där du håller i är en harsvans, kläcker han ur sig.
- AAAHHH!! Vad faaan!! girlie-girl-skrek jag och slängde svansen på hallmattan.

Helt plötsligt kliade det i handen jag hållit svansen. Det smakade äckligt i munnen. Tänkte på gulliga kaniner som hoppade på ängar i solsken, tittade på tassarna i skålen. Mådde lite illa.

Min kära svägerska hörde mitt skrik och förklarade.
- Mina katter älskade att leka med sådana här när jag var liten. Jag hittade en överkörd hare vid vägkanten och tänkte då på Hasse. Jag knipsade av dem på haren och har torkat dem i ugnen. Jag tänkte att den stackars harens liv inte spilldes helt i onödan om Hasse fick jaga och leka med tassarna och svansen.

Jag stod där och gapade som en idiot och kände mig som en äkta city-brud som aldrig sett hur det går till på landet när levande djur som döda blir till nytta för oss människor och andra djur.

På väg hem hade jag två tassar och en svans i en påse bredvid mig på passagerarsätet. Jag måste erkänna att jag inte kände mig helt bekväm. Jag kände mig också som en total idiot. För att jag med gott samvete kan äta korv eller en skinkskiva. Kanske för att det inte ser ut som en gullig gris. Jag väljer att förtränga att köttet säkert längtade efter sin mamma när det slaktades.

Haren blev överkörd. Och jag skriker och slänger dens svans på golvet i en jävla girlie-girl-citybrud-dubbelmoral-attack.

Hur hänger nu detta ihop med köttätande? Jag menar nog att det vore bra om alla borde reflektera lite mer över vår mats och skinnskors ursprung. Jag borde nog göra det i alla fall. Om jag på riktigt accepterade att mitt griskött hade tankar och känslor skulle jag nog inte bli illamående av att hålla en descinficerad harsvans i handen.

Hasse fullkomligt älskar att leka med len lilla dunlätta svansen förresten. Han springer omkring och gömmer den, brottas och boxas med den. Harens död och svägies kreativitet och rådighet blev lilla Hasses lycka.

Magnetkameran here I come!

Det rör på sig lite smått.

Jag har fått tid för magnetkameraundersökning. Det gick snabbt. Jag hade väntat mig att få en tid först framåt sommaren eftersom jag läst på det där internet att väntetiden kunde vara sex månader. Men enligt neurologen glider vi som är inskrivna på neurologmottagningen i någon slags gräddfil gällande magnetkameraundersökningar... Den 8 mars är det dags att ligga stilla i en timme och få hjärnan röntgad alltså. Internationella kvinnodagen. Jag tar det som ett gott tecken.

Och med tanke på att detta nu kommer att ske så pass snart så betyder det att vissa andra saker, som ny epilepsi-medicinanpassning och den andra Danmarks-resan, kan komma att ske redan nu i sommar. Hoppas jag i alla fall.

Oj, vad många långa ord det blev i det här inlägget.

Är du ny läsare och inte begriper vad jag skriver om? Kolla snabbsammanfattningen här till höger...