Längtan efter - vad - och hur?

Träffade en kompis från förr i går. Förr var vi bekanta och rätt olika men helt plötsligt står vi med liknande värderingar och har närmat oss varandra betydligt. Ett par kvalitativa timmar tjattrandes om det mesta mellan himmel och jord spenderades på fik i stan.

Snabbt gled samtalet in på familjebildande som är aktuellt för både min kompis och mig. Tillsammans med sin särbo försöker hon bilda familj. "Jag vill att vi bildar familj tillsammans. Jag har liksom inte en specifik längtan efter just barn eller att vara gravid". Så uttryckte hon drivkraften bakom försöken.

Senare på kvällen träffade jag en annan vän. Han uttryckte ungefär samma sak. Om tvåsamheten infinner sig så kanske även barnlängtan kommer. Familj tillsammans med en annan vuxen.

Det fick mig att återigen fundera på min egen längtan. Det där med jagandet efter tvåsamheten mamma-pappa har känts som ett medel för att nå mamma-pappa-barn för mig. Jag har inte samma längtan efter treenighet som mina vänner. Och det var naturligtvis det som blev tydligt när jag beslutade mig för att bilda en annan tvåsamhet. Mamma-barn.

I mitt släktträd står jag också ensam och det är en drivkraft för mig. Det viktigaste i föräldraskapet är kärleken och respekten, inte treenigheten. Men det är en annan historia. Inget är rätt och fel. Alla bildar familj i sin egen längtan.

Trogna vänner - ordlös kärlek

Tänk dig ett klassrum med ungefär 30 bänkar.

Vid alla bänkarna ett par ögon. När du kliver in genom dörren till rummet riktas de alla åt ditt håll. Du har inget att säga dem alla gånger, men ser att de ser. Blickarna får ditt hjärta att bli alldeles så där varmt och gosigt som det bara blir när du känner dig sedd.

Tack kära bloggisar som troget tittar in i mitt rum. Trots att jag inget skriver.

Just nu skriver jag inget vettigt för att jag har kramp i armarna. Min kisse ligger och sover som en trasa i mitt knä. Håller armarna i en mycket obekväm ställning över honom för att jag inte ska väcka honom. Det är så jävla gott att ha varm kärlek i knät. Aj i armen.

Nästa vecka har jag en utmaning franför mig. Då ska jag gästblogga. Min kära bloggis Loba har gästbloggvecka på temat Familj. Gästa du med!

Kram å kläm.

I'm alive. Still.

Hello dear friends.

Jag tänkte toka till det och skriva ett inlägg på utrikiska men jag ångrade mig. Jag har levt i intenet-skugga aslänge och surfar, bloggar och facebookar inte alls hemma. Snart ska det vara avhjälpt, aj hope. När internet-solen är framme igen hemma skriver jag ett mer utförligt inlägg.

Kanske blir det på engelska. Eller franska.

Jeckan chockar...

... med att göra ett inlägg på sin blogg.

Jag gör inget men är ändå stressad.

Har hjärtklappningar men är inte ett dugg kär.

Kan ha något att göra med att jag känner mig hjärndöd när jag är på jobbet. På det gamla jobbet behövde jag liksom bara hålla reda på mig egen skit, nu ska jag hålla reda på andras fast på tio olika sätt. Inte min kopp te. Plus en massa annan skit som jag inte skriver om här. Skit blev också senaste krönikan i Vlt. Uddlös. Inte alls nöjd.

Jag är inte nöjd med så jävla mycket just nu. Men ett inlägg blev ju i alla fall gjort. Hoppas någon känner sig nöjd nu. Jag gör det inte.

Nytt år -ny start

Sofia kommenterade mitt förra inlägg med att ett nytt år innebär chans till en nystart.

Att börja om.

Jag tänker i alla fall på framtiden. Det är nytänkande för mig. Senaste halvåret har mest handlat om nästa natt, nästa dag. Jag tänker på nästa steg nu, nästa jobb. Det nuvarande är ju ett vikariat utan chans på förlängning. Och det är nog lika bra, jag är nämligen inte så bra på det jag gör om dagarna. Det var länge sen jag tänkte så, på det förra jobbet tänkte jag i alla fall varannan dag att jag var bra på det jag gjorde. Å andra sidan stressas jag inte av att veta det, jag vet ju att det kommer något annat som jag är bra på sen, vad har jag inte kommit på än.

Jag vet inte om 2010 kommer innebära bebis för mig. Det kommer väl landstingets köer att avgöra.

Ett nygammalt steg har också tagits. Steget tillbaka in på internets dejtingsajter. För det mesta fattar jag inte varför jag gör det.

Men man vet ju aldrig.