... i tävlingen om bebiskläderna is...
Loba!!
Grattis La Loba!
Vinnaren har i demokratisk ordning lottats fram genom lappdragning. Hela 18 bebisklädsugna deltog och om jag fick välja skulle ni alla få ett plagg för att ni har tagit er tid att läsa och kommentera. Men bara en kan få!
Loba: Mejla din adress till min bloggmejl jeckan@live.se så ska du få ditt val, den här fina byxan, på postlådan.
fredag 30 april 2010
Blandade bilder från en asmätt dag
Det är spännande hela dagarna nuförtiden när fåglarna kvittrar utanför fönstret. Hasselito gillar även att skrika och riva på sängen vid femtiden på morgonen. Det gör han ända till jag går upp. Då blir han tyst. Men jag står ut, han är ju så bedårande annars...
Kakätar... flåt, kaksmakarpartyt på Systrarna Ericsson i går var, hm, mättande och jag orkade helt enkelt inte skriva om det när jag kom hem.Först fick vi smaka två kakor som var med i tävlingen om att representera Sverige på världsutställningen i Shanghai. Cheesecake på saffransbotten med passerade blåbär på topp fick flest röster. Jag höll också på den, trots att den smakade lite för lite blåbär. Men det var med smakerna saffran i bakverk och färska blåbär känns det som en bra representant för Sverige. Chokladkakan som var medtävlande smakade som en gobit. För mycket socker, maschmallows och kolasås.
Men... det godaste bakverket var ändå Systrarna Ericssons egen kolapaj med rårörda lingon som de TVINGADE i oss. Härligt syrligt och sött var det. Den vann med hästlängder före både cheesecaken och chokladbiten. Ja, utom tävlan såklart... men de borde ha tävlat, de skulle ha vinnit klart. En äkta asgod kaka. Systrarna rules! Ät lingonpajen om du har vägarna förbi.
När jag kom hem från kakjurypartyt så höll jag på att kräkas och fick smälta sockret i soffan en stund. Hasselito, som är en svartsjuk typ, måste nödvändigtvis ligga på teven när jag sitter i soffan. Han tror antagligen att jag tittar på honom då. Och då är han nöjd.
När jag kom hem från kakjurypartyt så höll jag på att kräkas och fick smälta sockret i soffan en stund. Hasselito, som är en svartsjuk typ, måste nödvändigtvis ligga på teven när jag sitter i soffan. Han tror antagligen att jag tittar på honom då. Och då är han nöjd.onsdag 28 april 2010
Smaka, smaka liten kaka
Jag har blivit headhuntad till något som jag passar som handen i handsken för. En kaktävling!
Jag tror i alla fall att jag ska få komma och smaka... Ett mejl damp ner i bloggens mejlbox med en inbjudan och jag anmälde mig fortare än blixten. Du som skickade detta härliga mejl... om jag inte får ett svar där det står att jag inte är välkommen så står jag vid Systrarna Ericsson i morgon kväll klockan 19:30 och dreglar. Mmmmums!!
Äntligen börjar det löna sig att blogga. Först bebiskläder och nu kakor. Vad kan det bli härnäst. Får jag be att få hinta lite. Smaka, smaka liten... pava?
Jag tror i alla fall att jag ska få komma och smaka... Ett mejl damp ner i bloggens mejlbox med en inbjudan och jag anmälde mig fortare än blixten. Du som skickade detta härliga mejl... om jag inte får ett svar där det står att jag inte är välkommen så står jag vid Systrarna Ericsson i morgon kväll klockan 19:30 och dreglar. Mmmmums!!
Äntligen börjar det löna sig att blogga. Först bebiskläder och nu kakor. Vad kan det bli härnäst. Får jag be att få hinta lite. Smaka, smaka liten... pava?
tisdag 27 april 2010
Tema: Blunda och hoppa - eller inte...
Dags att börja associera fritt igen vänner! Skapa, skapa, skapa!
Förra gången skrev/fotade/tecknade ni så vansinnigt vackert om Det inre barnet så att jag fick tårar i ögonen upphöjt i lika många inlägg som jag hann publicera under temaveckan. Ni var fantastiska kära bloggisar och vänner!
Den här gången har jag valt ett tema som ligger mig oerhört varmt om hjärtat och något som i skrivande stund är mer levande och närvarande i mitt liv än någonsin förr. Jag har fattat många svåra och stora beslut i mitt liv. Blundat och hoppat. Skrapat knäna, rest mig och gått vidare. Jag har många gånger också stirrat och stått kvar. Känt örnen flaxa i bröstkorgen i ånger för att jag inte hoppade fast jag kände i magen att jag borde ha gjort det.
Jag beundrar folk som lever sina liv. Alltså fullt ut. Som tar chanser. Blundar och hoppar. En del tycker att jag är en sådan person. Jag tycker oftast att jag är en feg jävla fegis. Och just i detta nu känner jag mig mer som en feg jävla fegis än någonsin och behöver INSPIRATION!!
Söndagen den 2 maj publicerar jag det första inlägget. Och glöm inte... alla konstformer är välkomna. En sång, en dikt, en grafik, en saga, en helt vanlig jävla reflektion. Ironi? Ja gärna! Här på Jeckan gillas ironi lika mycket som andra humorslag. Mejla ditt bidrag till jeckan@live.se eller skriv på din egen blogg och låt mig veta (i ett litet mejl) att du bidragit så länkar jag. Blunda och hoppa!
Och du... man får vara anonym om man vill!
Förra gången skrev/fotade/tecknade ni så vansinnigt vackert om Det inre barnet så att jag fick tårar i ögonen upphöjt i lika många inlägg som jag hann publicera under temaveckan. Ni var fantastiska kära bloggisar och vänner!
Den här gången har jag valt ett tema som ligger mig oerhört varmt om hjärtat och något som i skrivande stund är mer levande och närvarande i mitt liv än någonsin förr. Jag har fattat många svåra och stora beslut i mitt liv. Blundat och hoppat. Skrapat knäna, rest mig och gått vidare. Jag har många gånger också stirrat och stått kvar. Känt örnen flaxa i bröstkorgen i ånger för att jag inte hoppade fast jag kände i magen att jag borde ha gjort det.
Jag beundrar folk som lever sina liv. Alltså fullt ut. Som tar chanser. Blundar och hoppar. En del tycker att jag är en sådan person. Jag tycker oftast att jag är en feg jävla fegis. Och just i detta nu känner jag mig mer som en feg jävla fegis än någonsin och behöver INSPIRATION!!
Söndagen den 2 maj publicerar jag det första inlägget. Och glöm inte... alla konstformer är välkomna. En sång, en dikt, en grafik, en saga, en helt vanlig jävla reflektion. Ironi? Ja gärna! Här på Jeckan gillas ironi lika mycket som andra humorslag. Mejla ditt bidrag till jeckan@live.se eller skriv på din egen blogg och låt mig veta (i ett litet mejl) att du bidragit så länkar jag. Blunda och hoppa!
Och du... man får vara anonym om man vill!
måndag 26 april 2010
Fyra dagar kvar!
Fram till och med Valborgsmässoafton kan du tävla om bebiskläder från Pingpong. Ta chansen! Lämna din kommentar här om du vill vara med.
lördag 24 april 2010
Tro, hopp och kärlek!
Inhandlad i dag. I just couldent help myself...
En dag hoppas jag att min egen Met-baby fyller på i bodyn =)
En dag hoppas jag att min egen Met-baby fyller på i bodyn =)
torsdag 22 april 2010
Red alert!
Till råga på ALLT kan jag snart stå utan jobb. Om det vill sig illa.
Och inte bara det, utan dessutom...
...men det skäms jag så mycket över så det vågar jag inte skriva här. Lite halvkärvt läge hur som helst. 80 % A-kassa på 75% tjänst är typ ingenting alls och dessutom inget alternativ eftersom till och med 75% är en omöjlighet att klara sig på i längden.
Nån som har ett jobb över?
Och bebisen då?
Och inte bara det, utan dessutom...
...men det skäms jag så mycket över så det vågar jag inte skriva här. Lite halvkärvt läge hur som helst. 80 % A-kassa på 75% tjänst är typ ingenting alls och dessutom inget alternativ eftersom till och med 75% är en omöjlighet att klara sig på i längden.
Nån som har ett jobb över?
Och bebisen då?
tisdag 20 april 2010
Ja-sär, ja-sär!
Det är synd om människorna. Det är synd om mig. Tycker jag. Så synd, så synd. För att... jo, men det... eller, jag... för att... för att... jo-men-det-är-det! Typ.
Eller ja, inte för att det är särskilt synd om mig men det är det ändå. Trots att jag är (nästan helt) frisk. Jag bor ju i Sverige och på grund av rådande omständigheter ska det inte vara fysiskt möjligt för mig att svälta ihjäl. Om du det är kriteriet för att inte vara förtjänt av lite omsyndtyckande. Om mig av mig själv alltså.
För det är ju självömkandet den här lilla texten handlar om. Självömkandet är så jävla lätt att ta till och skapa ett hinder av när alla fysiska hinder saknas. "Nej, men JAG kan inte! Varför? Ah-meh-durå!" Omsyndtyckandet är på god väg att bli vår nästa stora folksjukdom. I alla fall när det kombineras med brist på handlingskraft åt det ena eller andra hållet. När vi står där och våndas och tycker synd om oss själva för att vi har så jävla många val men inte vet åt vilket håll vi ska gå. Så många möjligheter att allt blir omöjligt.
Vilket är dagens stora problem? Inte bra på jobbet. För lite pengar. Ska jag byta jobb? För liten lägenhet. Flytta? Full kyl, guh vad jobbigt! Fett eller socker till middag? Vad ska jag välja? Ojojoj. Se upp? Titta ut? Hoppa framför?
Eller tycka lite mer synd om mig själv här hemma i soffan... Då behöver jag ju inte fatta ett enda beslut. Det är synd om människorna. I alla fall om mig.
Och var leder det här inlägget? Förutom att jag petar fingret ännu längre in i naveln och grötar runt lite till. Nog var denna dagens omsyndtyckande lite produktivt i alla fall? Blev ju inlägg i en blogg. Eller var det kanske kontraproduktivt... I don't know. Hasse gillade hur som helst att ligga och sova i mitt knä hela tiden när jag skrev.
Eller ja, inte för att det är särskilt synd om mig men det är det ändå. Trots att jag är (nästan helt) frisk. Jag bor ju i Sverige och på grund av rådande omständigheter ska det inte vara fysiskt möjligt för mig att svälta ihjäl. Om du det är kriteriet för att inte vara förtjänt av lite omsyndtyckande. Om mig av mig själv alltså.
För det är ju självömkandet den här lilla texten handlar om. Självömkandet är så jävla lätt att ta till och skapa ett hinder av när alla fysiska hinder saknas. "Nej, men JAG kan inte! Varför? Ah-meh-durå!" Omsyndtyckandet är på god väg att bli vår nästa stora folksjukdom. I alla fall när det kombineras med brist på handlingskraft åt det ena eller andra hållet. När vi står där och våndas och tycker synd om oss själva för att vi har så jävla många val men inte vet åt vilket håll vi ska gå. Så många möjligheter att allt blir omöjligt.
Vilket är dagens stora problem? Inte bra på jobbet. För lite pengar. Ska jag byta jobb? För liten lägenhet. Flytta? Full kyl, guh vad jobbigt! Fett eller socker till middag? Vad ska jag välja? Ojojoj. Se upp? Titta ut? Hoppa framför?
Eller tycka lite mer synd om mig själv här hemma i soffan... Då behöver jag ju inte fatta ett enda beslut. Det är synd om människorna. I alla fall om mig.
Och var leder det här inlägget? Förutom att jag petar fingret ännu längre in i naveln och grötar runt lite till. Nog var denna dagens omsyndtyckande lite produktivt i alla fall? Blev ju inlägg i en blogg. Eller var det kanske kontraproduktivt... I don't know. Hasse gillade hur som helst att ligga och sova i mitt knä hela tiden när jag skrev.
fredag 16 april 2010
Blå, blåare, blåast
Ta ett djupt andetag och blunda, så tar vi rulltrappan ner i källaren...
Jag träffade ett par bekanta i dag. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem förutom att de är personer som länge har funnits i en av delarna i mitt liv, men kontakten har inte varit aktiv. Jag känner dem genom andra, de känner mig genom andra. I dag satt jag och pratade jag med dem. Kaffe i Blå Blom. Nybakt kaka med fyllning. Barn, barn och barnbarn i bokhyllor och på väggar. Virkade dukar. Prat om svunna tider.
Så precis innan jag skulle gå. Vi står vid dörren. Ett plirigt värmande leende. "När åker du till Danmark nästa gång då?" Nyfiket såklart efter att ha läst mina krönikor i Vlt. Men mest omtänksamt undrande. Jag berättade att jag inte visste, på grund av epilepsin, medicinering och, ja, allt. Och jag såg mig själv utifrån, hörde mig själv säga till denna okända, men ändå inte, kvinna. "Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte ens om jag på grund av epilepsin kommer klara av att bära ett barn". Bara sådär. Paret önskade mig ändå lycka till "med allt" och jag gick.
Det kändes inte ledsamt, trots att jag faktiskt precis för första gången uttalat min allra största rädsla. Jag tänkte att det kanske är så det är. Betydde det att detta var första steget på att att jag accepterade min egen barnlöshet? Att kunna säga orden utan att bryta ihop.
Hemma igen, kollade bloggarna på datorn. Den senaste tiden har jag haft lite svårt att läsa bloggar av ensamstående kvinnor som försöker bli/är gravida/mammor som jag vanligtvis läser varje dag. De modiga kvinnorna som försöker, harvar på, åker till Danmark, kämpar, gråter, skrattar, lever. Men min egen situation har liksom känts alldeles för hopplös och deras känslor har satt sig alldeles för mycket under skinnet för att det ska vara bärbart. Efter att min ekonomi löst sig, i alla fall tillfälligt, har vissa knutar löst sig och jag har börjat tänka framåt, planera. Bloggisarna har också kommit under skinnet igen. Hoppet likaså.
Jag har läst ikapp om Livrädd med stil som ruvar. Hoppats för henne. Följt Frk Vilja och hennes drömmar och räknat dagarna mot hennes bebis nedkomst. Boxare på smällen som åker till Danmark en sjunde gång och jag är så full av beundran för hennes kraft. Queen of Night, denna fantastiska trebarnsmor som nu delar med sig till andra av sina ägg.
Kanske jag också. En dag. Kanske...
Så. Ändå. "Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte ens om jag på grund av epilepsin kommer klara av att bära ett barn"
Sen läste jag på en blogg om ett plus på en sticka och tog rulltrappan ner i källaren. Den har blåa väggar. Och här, i mitt blåaste av blåa rum, sitter jag nu.
Har jag bara en dålig dag? En sån där när man blir asförbannad på lyckliga människor och studenter som har hela livet framför sig, sur på handhållande jävla nykära par som irriterande strosar omkring i solskenet. Ilsken på solens förbannade skinande, det glimmande jävla vattnet i Mälaren. När man blir ledsen och tänker på sig själv när andra kämpande, barnlängtande kvinnor får plus på stickor.
Kanske. Hoppas jag vaknar på andra sidan rulltrappan i morgon och att den där jävla solen fortfarande skiner så att jag kan få nån förbannad färg på kinderna.
Jag träffade ett par bekanta i dag. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem förutom att de är personer som länge har funnits i en av delarna i mitt liv, men kontakten har inte varit aktiv. Jag känner dem genom andra, de känner mig genom andra. I dag satt jag och pratade jag med dem. Kaffe i Blå Blom. Nybakt kaka med fyllning. Barn, barn och barnbarn i bokhyllor och på väggar. Virkade dukar. Prat om svunna tider.
Så precis innan jag skulle gå. Vi står vid dörren. Ett plirigt värmande leende. "När åker du till Danmark nästa gång då?" Nyfiket såklart efter att ha läst mina krönikor i Vlt. Men mest omtänksamt undrande. Jag berättade att jag inte visste, på grund av epilepsin, medicinering och, ja, allt. Och jag såg mig själv utifrån, hörde mig själv säga till denna okända, men ändå inte, kvinna. "Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte ens om jag på grund av epilepsin kommer klara av att bära ett barn". Bara sådär. Paret önskade mig ändå lycka till "med allt" och jag gick.
Det kändes inte ledsamt, trots att jag faktiskt precis för första gången uttalat min allra största rädsla. Jag tänkte att det kanske är så det är. Betydde det att detta var första steget på att att jag accepterade min egen barnlöshet? Att kunna säga orden utan att bryta ihop.
Hemma igen, kollade bloggarna på datorn. Den senaste tiden har jag haft lite svårt att läsa bloggar av ensamstående kvinnor som försöker bli/är gravida/mammor som jag vanligtvis läser varje dag. De modiga kvinnorna som försöker, harvar på, åker till Danmark, kämpar, gråter, skrattar, lever. Men min egen situation har liksom känts alldeles för hopplös och deras känslor har satt sig alldeles för mycket under skinnet för att det ska vara bärbart. Efter att min ekonomi löst sig, i alla fall tillfälligt, har vissa knutar löst sig och jag har börjat tänka framåt, planera. Bloggisarna har också kommit under skinnet igen. Hoppet likaså.
Jag har läst ikapp om Livrädd med stil som ruvar. Hoppats för henne. Följt Frk Vilja och hennes drömmar och räknat dagarna mot hennes bebis nedkomst. Boxare på smällen som åker till Danmark en sjunde gång och jag är så full av beundran för hennes kraft. Queen of Night, denna fantastiska trebarnsmor som nu delar med sig till andra av sina ägg.
Kanske jag också. En dag. Kanske...
Så. Ändå. "Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte ens om jag på grund av epilepsin kommer klara av att bära ett barn"
Sen läste jag på en blogg om ett plus på en sticka och tog rulltrappan ner i källaren. Den har blåa väggar. Och här, i mitt blåaste av blåa rum, sitter jag nu.
Har jag bara en dålig dag? En sån där när man blir asförbannad på lyckliga människor och studenter som har hela livet framför sig, sur på handhållande jävla nykära par som irriterande strosar omkring i solskenet. Ilsken på solens förbannade skinande, det glimmande jävla vattnet i Mälaren. När man blir ledsen och tänker på sig själv när andra kämpande, barnlängtande kvinnor får plus på stickor.
Kanske. Hoppas jag vaknar på andra sidan rulltrappan i morgon och att den där jävla solen fortfarande skiner så att jag kan få nån förbannad färg på kinderna.
onsdag 14 april 2010
Pristävling!
Ta chansen, kära bloggläsare, och vinn söta bebiskläder från nätbutiken Pingpong.
Lämna bara en kommentar här nedan i kommentarsfältet om du vill vara med i tävlingen. Man behöver inte skriva något fyndigt. Jag tillämpar OS-tanken! Fast jag lottar enhälligt fram vinnaren... Smicker hjälper INTE! ;)
Ange även om du väljer nummer 1, 2 eller 3 och vilken storlek du önskar på plagget. Det är ju också bra om du inte kallar dig "Anonym" när du kommenterar även om du inte vill skriva ditt namn. Det går bra att heta R. Hood, Angelina J, Brad P eller vad sjutton som helst... Eller ditt bloggnamn om du nu är bloggare =)
Tävlingen pågår under april månad och när den är avgjord får vinnaren mejla till bebisenojag@live.se och meddela sin adress. Vinnaren meddelas här på bloggen den 1 maj. Go-go-go!
Lämna bara en kommentar här nedan i kommentarsfältet om du vill vara med i tävlingen. Man behöver inte skriva något fyndigt. Jag tillämpar OS-tanken! Fast jag lottar enhälligt fram vinnaren... Smicker hjälper INTE! ;)
Ange även om du väljer nummer 1, 2 eller 3 och vilken storlek du önskar på plagget. Det är ju också bra om du inte kallar dig "Anonym" när du kommenterar även om du inte vill skriva ditt namn. Det går bra att heta R. Hood, Angelina J, Brad P eller vad sjutton som helst... Eller ditt bloggnamn om du nu är bloggare =)
Tävlingen pågår under april månad och när den är avgjord får vinnaren mejla till bebisenojag@live.se och meddela sin adress. Vinnaren meddelas här på bloggen den 1 maj. Go-go-go!
Teknisk OCH snabb!
Den 3 maj klockan 13:45 fick jag en telefontid hos min läkare.
Swisch-swosch-swisch!
Neurologer är snabba som geparder.
På telefontiden kommer vi att prata typ tre minuter tippar jag på. Jag kommer att påminna om min önskan att bli gravid. Han kommer att svamla om diverse saker. Vad han kommer fram till får vi se.
Jag tänker att jag sätter igång med äggmätningar och annat innan jag pratar medicin med läkaren. Tiden är ju i alla fall bokad.
Swisch-swosch-swisch!
Neurologer är snabba som geparder.
På telefontiden kommer vi att prata typ tre minuter tippar jag på. Jag kommer att påminna om min önskan att bli gravid. Han kommer att svamla om diverse saker. Vad han kommer fram till får vi se.
Jag tänker att jag sätter igång med äggmätningar och annat innan jag pratar medicin med läkaren. Tiden är ju i alla fall bokad.
tisdag 13 april 2010
Breathe and reboot
Jag sätter dagens datum, tisdagen den 13 april, som dagen för Omstarten. Det är CD1. Det var CD28 i går.
En liten to-do-list:
1. Ska ringa min läkare och kräva svar om min medicinering. Om han säger att jag ska besluta själv så beslutar jag att prova att bara äta Keppra (den nya medcinen) ett tag och se hur det går. Jag tror på det! Tror och hoppas.
2. Ska sedan kontakta Kvinnoläkarna i Västerås och fråga om de kan mäta mina follioklar.
3. Ska börja mäta ägglossningarna på hemmaplan i den här cykeln.
En liten to-do-list:
1. Ska ringa min läkare och kräva svar om min medicinering. Om han säger att jag ska besluta själv så beslutar jag att prova att bara äta Keppra (den nya medcinen) ett tag och se hur det går. Jag tror på det! Tror och hoppas.
2. Ska sedan kontakta Kvinnoläkarna i Västerås och fråga om de kan mäta mina follioklar.
3. Ska börja mäta ägglossningarna på hemmaplan i den här cykeln.
måndag 12 april 2010
Svar från Mr Doktor
"Hej! Magnetkameran som du genomgick var helt normal."
Jasså!
Men min hjärna då?
Ha.
Nåja. Vad säga om att min hjärna ser normal ut...
Hurra?
Inte ett ord i om medicinen i brevet. Bara att ringa igen. För typ sjutti-elfte gången.
Hurra!
Jasså!
Men min hjärna då?
Ha.
Nåja. Vad säga om att min hjärna ser normal ut...
Hurra?
Inte ett ord i om medicinen i brevet. Bara att ringa igen. För typ sjutti-elfte gången.
Hurra!
lördag 10 april 2010
Sex-sex-sex...
Någon sökte på Google under natten mot i dag... "anders jacobsson sex" skrev denna person i sökraden. Och så hamnade den på min blogg och Anders gästblogginlägg! Grattis!
Undrar vad intentionen var med denna sökning? Någon kanske vill ha sex med Anders? Vill någon se sexbilder på författaren? I så fall kan jag hänvisa till hans egen blogg, Anders Dagbok, där ligger en hel massa porriga bilder på AJ iförd strängkepsar, endast kalsonger och även hållande piskor. Enjoy!
Undrar vad intentionen var med denna sökning? Någon kanske vill ha sex med Anders? Vill någon se sexbilder på författaren? I så fall kan jag hänvisa till hans egen blogg, Anders Dagbok, där ligger en hel massa porriga bilder på AJ iförd strängkepsar, endast kalsonger och även hållande piskor. Enjoy!
fredag 9 april 2010
Änglar - visst finns de!
Och jag har två i mitt liv.
Tack vare två underbara människor kan jag nu slappna av lite. De ser, med ett litet fördelaktigt lån, till att jag kan åka till Danmark i sommar och göra en dubbelinsemination. Om det nu funkar med epilepsimedicinerna. Och det tror jag att det ska göra... Hopp, hopp, hopp!
Tack vare två underbara människor kan jag nu slappna av lite. De ser, med ett litet fördelaktigt lån, till att jag kan åka till Danmark i sommar och göra en dubbelinsemination. Om det nu funkar med epilepsimedicinerna. Och det tror jag att det ska göra... Hopp, hopp, hopp!
torsdag 1 april 2010
Mitt i allt
Som jag gett uttryck för då och då så känner jag en viss frustration över min situation. (se inlägget nedan)
Som förströelse i väntan på vad? internetdejtar jag. Herregud det låter nästan som ett beroende... Jag är dock inte särskilt rättvis mot de jag träffar eftersom jag känner att jag egentligen inte vill träffa dem. Men jag tänker att kan folk vinna 214 miljoner på Lotto så kan jag kanske träffa en kille också.
Så skulle jag bowla med en kille nu i veckan. Och jag tänkte "jag anstränger mig lite". Satte på mascara och eyeliner. Hittade en kjol som jag har på mig ibland. Satte på mig svarta blanka skor jag har varje dag till jobbet. Strumpbyxor. Hittade en vit skjorta jag har ibland. Ytterst en rutig kappa jag fyndade på Åhlens. Jag flätade två tunna flätor som jag fäste tillsammans bak-i-skallen. Och så gick jag iväg feeling pretty and confident, utan att kolla mig i spegeln.
Styltar på ner till stan. Fick syn på någon som påminde om mig själv i ett skyltfönster. Shocker!! Jag såg ut som någon som går på frikyrkliga möten i Uppsala och talar i tungor.
Dejten var väl trevlig. Ska på en ny i kväll. Hoppas att den här killen hade en bild som i alla fall lite liknar den han är i verkligheten.
Som förströelse i väntan på vad? internetdejtar jag. Herregud det låter nästan som ett beroende... Jag är dock inte särskilt rättvis mot de jag träffar eftersom jag känner att jag egentligen inte vill träffa dem. Men jag tänker att kan folk vinna 214 miljoner på Lotto så kan jag kanske träffa en kille också.
Så skulle jag bowla med en kille nu i veckan. Och jag tänkte "jag anstränger mig lite". Satte på mascara och eyeliner. Hittade en kjol som jag har på mig ibland. Satte på mig svarta blanka skor jag har varje dag till jobbet. Strumpbyxor. Hittade en vit skjorta jag har ibland. Ytterst en rutig kappa jag fyndade på Åhlens. Jag flätade två tunna flätor som jag fäste tillsammans bak-i-skallen. Och så gick jag iväg feeling pretty and confident, utan att kolla mig i spegeln.
Styltar på ner till stan. Fick syn på någon som påminde om mig själv i ett skyltfönster. Shocker!! Jag såg ut som någon som går på frikyrkliga möten i Uppsala och talar i tungor.
Dejten var väl trevlig. Ska på en ny i kväll. Hoppas att den här killen hade en bild som i alla fall lite liknar den han är i verkligheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)