Förnekelse?

Den senaste tiden, ja senaste halvåret ungefär, har jag inte känt det där suget i magen som jag tidigare gjort sedan jag bestämde mig för att försöka bilda en egen familj. Jag vet inte om jag värjer mig från det svåra - förnekar. Jag vet inte, har mått rätt bra av att inte ha "bebis-oket" hängande över axlarna och jag har till och med börjat känna att det är okej att inte få panik när jag tänker på att det kanske aldrig blir barn... Har inte ens känt en egen längtan när jag sett vänner vara gravida och få barn.

Men så alldeles nyss tittade jag på Livrädd med stils blogg där hon visade en bild på den här underbaringen. Och tårarna bara började rinna. Det sög till i magen. Jag längtade like crazy. Ja, jag vet inte. Det kanske var en förnimmelse av det som varit eller en svag känsla av sorg över att "det inte är jag" som har en sån liten fin en att snusa bredvid. Det lär väl visa sig.

Heppårej!

Detta är inte ett blogginlägg - höll jag på ett skriva. Det är det ju! Men det är inte en nystart utan blott en uppdatering om vad som hänt sen sist.

Sen jag beslutade att sluta blogga och sluta tänka på bebisar på obestämd tid har mycket känts både oerhört skönt och oerhört tungt. Vänner säger att jag verkar annorlunda, lättare, gladare, mer lustfylld. Det överensstämmer vanligtvis med hur jag känner mig själv också. Jag har lust till mycket. Att springa, skratta, festa, se framåt. Vissa dagar känner jag mig så ensam att jag inte vill leva. De dagarna är som tur är få. Jag planerar fortfarande ingen ny bebisresa. Det enda jag har kommit fram till är att jag nästa gång ska åka till en klinik i Köpenhamn, för att förenkla hela alltet. Men när den dagen kommer vet jag inte.

Jag har dejtat min sista internet-kille, gått på min sista blind-dejt. Hädanefter kommer jag bara träffa män, om jag nu ska träffa några... i verkliga livet. Jag är dock så jävla trött på att hålla på och hålla på med att träffa män att jag inte är det minsta sugen på att träffa någon. Punkt.

Min jobbframtid ser mycket ljus ut. Inte för att jag har fått fast jobb, utan för att jag är otroligt taggad att skaffa mig ett nytt jobb. Hur det ser ut vet jag inte ännu, men jag vet att jag kommer att få ett jobb och att det kommer att bli bra. I höst börjar sökandet och eventuellt startandet av frilansföretag. Vet du något jobb som kunde passa mig? Tipsa mig gärna!

Nu ska jag ha en efterlängtad semester, vilket ska bli underbart. Ska vara med vänner och bara, bara vara och festa och sola och bada och springa och äta och njuta.

Ha en underbar sommar med era nära och kära och bebisar som finns i magen eller i era hjärtan!

Massor av kramar/Jessica.

Bästa natten i mitt liv!

Vaknade i morse när klockan ringde vid 07:30. Det kändes konstigt i kroppen. Hade jag blivit en alien? Hade jag förvandlats till en förälskad tonåring? Hade jag kanske blivit toxin-fri? Eller hade en fé tagit över min kropp? Det kändes så ljuvligt.

Jag funderade. Och funderade. Och funderade.

Till sist slog det mig. Mitt sista minne av natten som gått var... att jag somnade! En hel natts sömn alltså. Djup härlig sömn. Jag var utvilad. Det var det som kändes så jävla konstigt.

Och dessutom... vaddå? Vad är det där borta? Som skymtar där borta vid horisonten? Ser inte riktigt tydligt... Är det inte?

Nämen... Är det inte Bebisen?

Det känns inte helt jävla främmande att det skulle kunna vara det i alla fall. Men jag hej jag hej jag hejdar mig än ett tag ;)

Och oj vad många bra saker det finns nu. Jävligt mysig höst-sikt har jag också från mitt fönster (ni har astur att det inte syns hur oputsat fönstret är...)



En to-do-lista (min nya favorit-syssla, skriva listor):

1. Måla en grön fondvägg, i köket.
2. Sätta upp hylla för böcker, i köket.
3. Flytta in sängen, i köket.
4. Sova, i köket (för enligt Lobas Feng Shui-bok passar faktiskt mitt kök ypperligt att sova i).

Nåt att tillägga på listan den här gången, herr Jacobsson?

Skrämmande, stora känslor

Träffade en vän i dag. Det var mycket jag inte hade berättat sen vi sågs för typ en månad sen. Semestrar, sjukdomar, ledsenhet och bebisförsökande hade kommit i mellan. Det har faktiskt varit så illa de flesta dagarna de senaste veckorna att jag inte ens orkat träffa de kära vännerna.

När jag skulle berätta allt från början var det svårt att hålla isär begreppen. Dagarna, händelserna flöt ihop. Jag glömde det ena och det andra. Det kändes som om jag berättade om någon annan. Stressen över bebisresan, epilepsanfallen, tröttheten, mensen, pillerknaprandet... oron, depressionen, insomnian, panik-ångesten, de otaliga sjukvårdssamtalen. Men jag lovar att det hade varit mycket svårare, ja omöjligt, att komma ihåg utan min "partner".

Det känns så. Bloggen har varit mitt bollplank, min stöttepelare vissa dagar.

Som vanligt gled vi in även på bebissnack. För nån vecka sedan killade det till i livmodern på mig... I dag är den inte killig alls. Jag är inte det minsta sugen. Snarare ligger det ett fett lock över livmodern. Vill inte ha in något alls där. Känner mig rent motvillig inför en ny resa till Hobro.

Jag har naturligtvis för liten distans till det hela ännu för att kunna fatta bra beslut i bebisfrågor. Försöket (inklusive medicinbyten med mera) hänger fortfarande för starkt ihop med in-i-vägg-rusningen jag precis upplevt. Men motvilligheten känns lite jobbig att känna.

Nog vill jag väl att Bebisen ska komma till mig. Den bor ju faktiskt redan i min kropp, jag har ju känt den...

Lästips!

Jag ska bli faster för tredje gången, i november. Det är underbart! Hoppas på att det blir en lillkusin snart också =)

Storasyskonen är tre och fem och måste naturligtvis få veta hur allt gått till. De är så lyckliga över sitt nya blivande syskon! Föräldrarna har tagit hjälp av den här boken. Det har uppkommit många resonemang om bebisar, mycket på grund av att mammas mage blir allt rundere. Men boken, av Katerina Janouch, verkar ha öppnat ögonen för barnen på fler än ett sätt.

Lillgrabben är tre år. Hans allra bästa bästis är en kille på dagis. Följaktligen vill grabben gifta sig med honom. Stortjejen, som är fem, var dock lite oroad att brorsan inte skulle kunna bli pappa. Men... I boken stod det att killar som är kära i killar kan adoptera barn. Hon blev lugnad. Brorsan kommer att kunna bli pappa! Hans stora dröm just nu är nämligen att få bli pappa, det sa han när fröknarna på dagis intervjuade honom.

Nu har stortjejen bestämt sig för att hon vill gifta sig med en tjejbästis på dagis. Och det går bra. Hon kan bli mamma ändå. Hon kan nämligen gå till doktorn som kan sätta ett frö inne i magen på henne. Det stod ju i boken!

Är det inte fantastiskt? Det är inte svårare än så om man presenterar det på en enkelt, rakt och pedagogiskt sätt.

Doktorn satte ett frö i magen. Det ska jag säga till mina syskonbarn om min bebis när den är i magen. Och så ska jag läsa Katerinas bok för lill*n när h*n kommer.

Trött, men lycklig =)

"Du ser trött ut"

En jobbarkompis kommenterade min uppenbarelse när vi stötte ihop i fikarummet. Vad fan ska man göra här i världen för att se fräsch ut om det inte är att vila upp sig i solen en vecka på Santorini?

Skämt åsido. Jag är faktiskt rätt trött. Det är jobbigt attt börja jobba igen efter en skön semester. Speciellt om man kommer hem 21.30 efter en dag bad, sol, för lite mat, försenade flyg och ett visst mått av trötthet att lyssna på vissa familjemedlemmars gnatande i bilen på väg hem från Arlanda. Klart jag är trött. Men samtidigt solbrändare än alla andra på tidningen... Ha.

Nu ligger hela mitt fokus på att förbereda mig för första resan till Danmark andra veckan i augusti. Skattepengarna var nästsista pusselbiten, nu är finanserna klirrade. Min nya medicin verkar funka alldeles utmärkt, det är sista pusselbiten. Nu ska bara papprena fyllas i och skickas till Gaia. Hurray!

Söt-bebis!

Jag var och hälsade på en kompis i går. Hon fick sitt andra barn i november som jag fick träffa första gången. En riktig liten goding som verkade uppskatta att ligga i min famn till och med, hon somnade där hon låg. När hon var vaken log hon emot mig också =) Jag brukar i vanliga fall vara lite rädd för att hålla i spädbarn. Tycker att det känns som att de ska gå sönder. Men det var härligt att hålla en liten krabat i famnen den här gången...

Så tänkte jag! Om ett år kan jag vara gravid. Höggravid om jag har riktig tur. Helt vansinnigt fantastiskt. Nästan svårt att tänka sig.

First time for everything

I dag blev jag lycklig över att få mens. Det har aldrig hänt tidigare, till och med första gången jag fick mens som tolvåring tyckte jag att det var jobbigt. Men nu!

Nu går jag nämligen in i ett nytt stadium. Lära-mig-när-ägglossningen-kommer-stadiet. Egentligen är det helt otroligt att jag inte kan mer om min kropp, att jag måste räkna dagar och använda apparater för att ta reda på när den kommer. Om jag hade känt efter lite mer i kroppen genom åren så kanske jag hade vetat ungefär när ägglossningen inträffar.

Men nu ser jag det lite som ett kul delmål i stället. Därav lyckan av att få mens. Första reella steget mot bebisen =)

Hej...

... och välkommen till berättelsen om min bebis och mig.

Jag existerar. Det gör bebisen också, men ännu bara i mina drömmar. Jag har precis börjat resan mot insemination. I min dröm finns bebisen i min mage om ett år. Återstår att se om drömmen slår in...