Förnekelse?

Den senaste tiden, ja senaste halvåret ungefär, har jag inte känt det där suget i magen som jag tidigare gjort sedan jag bestämde mig för att försöka bilda en egen familj. Jag vet inte om jag värjer mig från det svåra - förnekar. Jag vet inte, har mått rätt bra av att inte ha "bebis-oket" hängande över axlarna och jag har till och med börjat känna att det är okej att inte få panik när jag tänker på att det kanske aldrig blir barn... Har inte ens känt en egen längtan när jag sett vänner vara gravida och få barn.

Men så alldeles nyss tittade jag på Livrädd med stils blogg där hon visade en bild på den här underbaringen. Och tårarna bara började rinna. Det sög till i magen. Jag längtade like crazy. Ja, jag vet inte. Det kanske var en förnimmelse av det som varit eller en svag känsla av sorg över att "det inte är jag" som har en sån liten fin en att snusa bredvid. Det lär väl visa sig.

I morgon ber jag till gudarna...

...för att vi ska orka och överleva dagen.

Vi ska ta farväl av en liten. Att försöka sätta ord på känslorna är ingen idé. Jag bara ber för lillans föräldrar att de ska finna styrka att orka ta sig upp ur det bottenlösa hål de befinner sig i.

Den vi älskat saknar vi alltid

Vi mister aldrig den vi älskat

Den vi älskat älskar vi alltid

En stilla tanke

Jag har sovit gott de senaste nätterna. Djupt och skönt. Vaknat utvilad på morgonen.

I går kväll låg jag och skulle somna. Dvalade skönt men vaknade helt plötsligt till. Jag kommer kanske aldrig att få barn - och det är okej. Det var en tanke som poppade upp i huvudet. Och det dröjde en stund innan jag fattade vad jag precis känt - en acceptans för att det kanske aldrig blir barn för mig.

Såklart kunde jag inte somna. Paniken kom smygande. Vad var nu detta? Försökte sortera tankarna. Jag har tänkt tanken innan, men det har liksom inte känts rätt. Det gjorde det nu. Efter en stunds tänkande stod mitt val klart mig.

Jag kan:

1. a) Försöka igen att bli gravid. b) Bli gravid och bli mamma. Ständigt leva med rädslan för fler epilepsianfall - under graviditeten eller när jag är tillsammans med mina barn. Den här rädslan känns inte positiv på något sätt. Den bara drar ner mig i det svarta bottenlösa hålet. c) Risken finns ju också att jag faktiskt får anfall och skadar både mig och barnet...

2. a)Välja bort barn. b) Leva med sorgen som kan komma med det valet. Hur lever man med den sorgen utan att falla ner i det svarta hålet?

Vad lättast att bearbeta? Sorg eller rädsla.