To little to late

Stolpe ut.

Inga läsare...

....och det känns riktigt bra. När jag var som mest aktiv som ofrivilligt barnlöshets-bloggare kändes det ibland som att jag skrev för en publik, och kunde känna att jag anpassade innehållet. Skruva till det. Till och med kunde det kännas som innehållet i det jag gjorde - alltså mitt liv - också påverkades av att jag skrev om det. Nu kan jag se det mer som ett dokument för mig själv. 

Apropå mitt senaste inlägg. Jag - precis som andra som sörjer över saker - måste leva med sorgen. Ibland blir jag påmind om den och är det svårt, ofta går det rätt bra. Jag tror att min sorg över att inte ha några egna barn på ett sätt kan jämföras med sorgen efter att ha förlorat en nära anhörig. 

Den finns alltid närvarande.

Inget går att göra ogjort. 

Det som finns är att lära sig leva med sorgen och att acceptera att det inte gick att påverka orsaken till sorgen mer än vad som gjordes.

Alla som upplevt sorg oavsett anledning vet ju att det inte handlar om något "bara" med att lära sig leva med sorg. It's a fucking drag. Pain in the ass, finne i röven. En kamp.    

En påminnelse

Det är onsdag den 30e juli.
Den 4-åriga tjejen lutar lätt på huvudet. Blicken är lite sorgsen. Jag ser henne i bilens backspegel, hon står på tå och följer bilens backande. Söker med ögonen efter mitt ansikte. När bilen är upprätad vinkar jag glatt. Hon vinkar tillbaka, hoppar lätt. Jag slänger några kyssar genom rutan, hon skrattar och pussar tillbaka med den söta lilla handen. Sen trycker jag på gasen och lämnar henne med farmor, farfar, storebror och storasyster.

Timmarna innan min avresa håller hon sig nära, nära den lilla ungen, som för att förbereda sig. Tittar, klappar på mig. Vi småpratar om ditt och datt. I fyra dagar har vi umgåtts tätt, tätt i en liten sommarstuga i östra Blekinge. Hon har räknat veckodagarna då och då och bearbetat händelseförloppet. "När åker du? Hur många nätter sover jag här sen? Är det söndag nu? När är det onsdag och du åker?"

När jag trycker på gasen och kör iväg kommer klumpen i halsen. Eller rättare sagt, den kommer redan när farvälkramarna kramas. Men när jag kör iväg löser några tårar upp klumpen. Det är inte bara ungarna jag ska sakna. Ön jag lämnar är en hjärteplats, en lisa för en sargad själ. Stressade dagar mediterar jag. Blundar och färdas tillbaka till "mina" klippor, min trygga plats, och inom fem minuter varvar jag ner och är tillbaka på jorden igen. Jag längtar dit året om. 

Jag åker några hundra meter för att tanka upp så att det räcker för 50 mil. Tårarna slutar inte rinna trots att de löst upp farväl-och-sakna-klumpen. Den lillas lite ledsna ansikte har etsat sig fast på hornhinnan och väcker starka känslor. Jag lämnar någon, ja till och med några, som har behövt just mig och som kommer att sakna just mig. Men det är inte mina egna barn. När 50 mil är avverkade väntar ingen som längtat. Ingen som behöver mig. 

Den blev så fysiskt påtaglig. Ensamheten. 

Det var länge sen den var det sist. 

Känner mig väldigt ledsen hela vägen hem. 

Bilresan är lång. Gråter då och då och jag hinner tänka mycket. Jag sitter till och med och dagdrömmer om att försöka bli gravid på nytt på egen hand, och om att jag träffar en man snarast som jag genast skaffar barn med.  

Jag är faktiskt idag torsdag ledsen forfarande. 

Det är visst en ständigt kamp det här.      

Hejhopp!

Funderar på att börja blogga regelbundet igen. 

Har läst i min egen blogg några gånger den senaste månaden. Surrealistisk känsla. Var det jag som gjorde allt det där?  

Rätt ofta längtar jag till jag äntligen få kalla mig för gammal. Till när alla runt mig fått sina ungar. När den delen av mitt och mina vänners liv är över så att jag kan börja vänja mig vid att det verkligen är bortom allt rimligt tvivel. Valet alltså. Valet att inte.    

Det är inte lätt att vara mänska - del 2

Ett år senare. Läser mitt inlägg från den 18e dec förra året. Utan att gråta.

"Jag har kommit långt" är min spontana reaktion. Ett halvår av terapi. Vilken smärta det kan vara att komma i kontakt med sina egna känslor. Så fysiskt krävande det är. Har insett hur känslomässigt handikappad jag faktiskt har varit i hela mitt liv och hur det har sabbat så mycket. Bara detta med relationer. Sumpade relationer. Olyckliga kärlekar. Förlorade vänner. Oförmåga att njuta av sann närhet.

Jag är inte klar med mig själv. Blir man nånsin det? Har många timmar kvar i terapisoffan (lr stolen...). Hoppas mest av allt att timmarna ska hjälpa mig se till att livet blir uthärdligt, hanterbart. Gärna mer än så. Så klart.

Och barnlösheten. Kanske mer mindre än mer självvalt. Ändock självvald. Känner att jag en gång hade makten över den. Det får väl duga.

Men den är ändå en sorg. En livslång sorg.

Det är inte lätt att vara mänska

Jag trodde väl aldrig att jag skulle hamna här. Nog trodde jag att jag skulle träffat någon att leva med vid det här laget. Ha familj. Ha kommit förbi den här förbannade ensamhetskänslan jag alltid haft men inte förmått jobba bort.

Den gångna hösten har varit minst sagt tuff.

Men måste nog berätta en lite längre historia för att ge sammanhang. Det började kanske redan för ett år sedan. Jag bestämde mig för att liksom nöja mig med second-best. Att inte förvänta mig att träffa en man som fick mig att uppleva den där passionerade förälskelsen eller den stora kärleken. Jag träffade några män. Hade låga förväntningar. Jag tog för mig, släppte loss och hade faktiskt riktigt roligt med mina små romantiska eskapader.

Fick ett nytt jobb i våras. Det kändes bra, det började flyta på även om jag kände att det nya jobbet kanske var lite över min kompetensnivå. Tyvärr var jag tvungen att göra ett uppehåll för ett annat jobb över sommaren. Jag träffade ett par härliga män under våren och sommaren så det gjorde inte så mycket att det haltade lite i yrkeslivet.

Men. Som det alltid heter.

Det var i mitten av juli. Jag blev förälskad på riktigt. Släppte kontrollen (som jag aldrig annars gör). Gav mig hän. Började hoppas på riktigt. Och jag trodde på det. Mannen i fråga lät mig veta att han kände likadant. Jag som bestämt mig för att nöja mig blev på riktigt förälskad. Och jag blev gravid. Första gången vi var tillsammans. Visserligen av misstag, in the heat liksom. Det var en sån där "på vippen"-grej som antagligen inte var fysiskt möjlig men som var det ändå. Jag kände det i kroppen snabbt och testade mig tidigt.

Inom loppet av några veckor blev alltså allt ställt på sin spets. Jag hade bestämt mig för att det inte kommer att bli några barn för mig - och nöjt mig med det. Jag hade bestämt mig för att det inte blir den stora kärleken - och nöjt mig med det. Och så stod jag där med både barn och kärlek på armlängs avstånd. Det var surrealistiskt. Hur skulle jag göra? Han bor i Värmland. Långt avstånd. Hur skulle det här bli nudå, om det ens blev en bebis av det? Testade plus väldigt tidigt som sagt. Många tankar for genom huvudet.

Han var bortrest när jag upptäckte det här och jag kunde inte säga något. Men vi skulle ses kommande helg hemma hos honom i Värmland så jag tänkte avvakta. Han ringde mig. Det var en tisdag någon vecka in i augusti. Jag var ganska upprymd och vi skulle tala om mitt besök. "Du, det kommer inte att funka det här. Jag är inte tillräckligt kär" sa han och lät mig förstå att dörren till en fortsättning blev stängd och igenbomman. Behöver jag säga att jag blev chockad? Och dagen efter fick jag mens.

Störtfloden av känslor var obeskrivbar. Ohanterbar. Jag blev ledsen på ett sätt jag aldrig varit ledsen förut. Kände mig som ett tomt skal. Försökte att tänka framåt men det gick inte. Livet gick från dag till dag, att tänka längre än till nästa dag var otänkbart. Försökte förminska det som hänt. Det var ju bara några veckor. Jag var ju bara gravid i några dagar. Men jag kunde inte komma vidare känslomässigt. Jag trampade vatten i ledsenheten men hade svårare och svårare att hålla huvudet över vattenytan.

Började på det jobb jag fick under våren igen. Allt var kaosartat. Inne i huvudet och utanför. Dag-till-dag-livet fortsatte. Skönk allt djupare, trampade allt mer frenetiskt. Tankarna for som projektiler dag som natt. Hur skulle jag någonsin kunna lita på någon igen? Hur ska jag kunna se på mitt liv som något annat än ett stort svart hål igen?

Det kändes som att det inte fanns hopp för något alls. Det var så illa faktiskt. Jag tänkte kalla tankar om att jag inte ville leva längre. Visserligen ville jag inte dö. Men inte leva heller. Ledsenhet blev depression, jag isolerade mig själv hemma, fick sömnproblem, var oerhört stressad över mitt arbete, isolerade mig ännu mer, hade ångest och ont i magen dagligen. Inget var roligt.

Och naturligtvis slutade det med ännu mer kaos och elände. Natten mellan 4 och 5 oktober hade jag tre epilepsianfall. Ett anfall är vanligtvis lika ansträngande som ett maratonlopp. Blev inlagd på sjukhus i en vecka, var sjukskriven ytterligare en. Och jag berättade för den fantastiska läkaren Anna om mina tankar om hopplöshet och avsaknad av livslust. Hon lyssnade och agerade. Är numera inskriven på avdelningen för affektiva sjukdomar på vuxenpsyk. Snabbt går det inte. Det gör det nog bara om de verkligen tror att det är fara för en människas liv. Och det är det inte. Inte nu i alla fall.

Har träffat kurator på nyinskrivningen i slutet av oktober. Har träffat läkare förra veckan och pratat om eventuell litium-medicinering. Står på väntelista till träff med ny kurator. I mars. Jag har påpekat för läkarna att de här sakerna borde ha hänt i oktober. Nu har jag på det hela taget självläkt, eller är på väg dit. Det har varit extremt energikrävande, men jag har ändå gjort det. För framtidens skull ska jag ändå se till att få samtalsbehandling. Jag litar inte på att det där "vill inte dö" finns som spärr nästa gång jag blir deprimerad.

Hösten har gått åt till att försöka överleva. Först den senaste veckan lever jag igen - inte bara existerar. Känner fortfarande ingen livsglädje, eller annan glädje heller. Jag skrattar men är inte glad. Har fortfarande väldigt svårt att se att jag någonsin ska våga bli kär igen. Känner inget hopp om att det ska kunna hända. Jag pratade med en god vän i lördags om nyårslöften. Jag kunde inte komma på något som jag kunde lova mig själv. Jag önskar att jag nästa år kommer att känna hopp om något igen. Men jag kan inte lova det.

Varför skriver jag det här då? Och lämnar ut mig själv. Jag vet inte. Men nu när jag gjort det känns det bra. De senaste åren, från mitt beslut om att försöka bilda familj på egen hand, har varit en resa som jag inte trodde skulle ske i mitt liv. Jag växte upp i tron om att jag skulle leva ett normalt liv förr eller senare.

Men att jag skulle vara någon slags felande länk - undantaget som bekräftar normen. Det trodde jag inte. Det är nog det som är det svåraste. Trots att jag inte gjort ett enda livsval som jag ångrar så lider jag av utanförskapet som kommit med dem.    

"Barn gjorde mig komplett"

Kollade på en dokumentär i SVT om äktenskap. Älskar btw såna dokumentärer - väldigt bra var den. "Så levde de lyckliga" heter den. Nåja, första avsnittet var det. En kvinna sa att bli mamma gjorde henne fullkomlig, och likadant sa en man om sin fru.

Och jag kunde inte låta bli att tänka att jag kanske kommer att dö kort på en väsentlig del av livet. Som en inkomplett människa.

Inte för att jag tror att alla som har barn känner sig kompletta och som fullständiga människor. Men. Vad ska jag kompensera med? Klart att jag på flera vis känner mig ofullständig, bland annat på grund av barn- och manlöshet.

Är det nu jag ska vända mig till gud?

Frågan är om hen tar emot mig.