Det står stilla...

... så jävla stilla. Inget svar på hjärnröntgen ännu.

Men ponera att allt ser bra ut i hjärnan och att jag efter provande mår bra av att äta bara en epilepsimedicin, Keppra. Ponera även att jag därefter känner mig stark och redo att göra en till Danmarksresa. Jag kan absolut tänka mig detta scenario, jag känner mig redo för det.

Men det skulle ändå inte gå. Inte av brist på vilja. Jag har inga pengar. Varje månad går precis runt. Och jag vet att jag borde. Borde göra mer, kämpa mer, jobba mer, tänka mer positivt. Men jag ser inte skogen för alla träden.

Min värsta ovän

... är ovissheten.

Det känns precis i magen som jag ska få mens vilken sekund som helst. Molande i nedre magregionerna. Lite smärta. En jobbig känsla i nuläget, förstår ni säkert. Försöker tänka på annat (speciellt på jobb, eftersom jag befinner mig på jobbet). Men det går sådär. Känslan känns ju liksom hela tiden i magen och påminner mig...

Det blev lite jobbigt i går kväll när jag åkte hem från jobbet. Men jag tror ändå att det var rätt bra att jag testade så tidigt och fick minus på stickan. Jag fick liksom känna på hur det kommer att kännas när/om det blir definitivt att det inte blir något.

Ovissheten = a big pain in the ass...

PK. Nej.

Jag vill bli omhändertagen. Swept away. Att nån tar mig i sina starka armar och säger att det kommer att bli bra.
Kan ingen komma och ta hand om mig och visa mig vad jag ska göra?
Jag vill att nån ska... ja, jag vet inte, nåt kan väl nån göra för att ge mig lite trygghet.

M är ju jättegullig, men inte nån klippa, inte i dag iaf. Kanske är jag för dålig på att uttrycka svaghet. I dag hade jag behövt en solid klippa att luta mig mot.

I morgon känns det bättre, hoppas jag.

Crash and burn

Ulrika skriver i sin kommentar till mitt förra inlägg att jag är på rätt väg. Ja, om en stund kanske. För just nu är jag bara på väg neråt.

Jag kraschade för en stund sen. Nu vill floden inte sluta rinna. Klumparna i halsen och magen blir i och för sig lite upplösta av flodvågorna men kommer tillbaka mellan varven.

Det kanske är rätt väg att gå, det här. Kanske behövde jag krascha. Jo, Ulrika har rätt i att jag måste lyssna på magen och hjärtat. Men det är alltför kaosartat i dem bägge för att jag ska kunna bena ut vad det ena och det andra säger. De skriker kommandon i kör på varandra.

Och framför allt orkar jag inte driva på någon annan, tänka på någon annan, än mig själv... Det är jag också ledsen för. Det känns förbannat orättvist.

Det enda jag vet att jag vill och det enda jag egentligen orkar tänka på är att jag ska åka till Danmark på måndag. Jobbet och allt det andra kräver att autopiloten sätts på.

Over and out.

Nähäpp

Det blev inget roligt helt plötsligt. En klump börjar forma sig i halsen, en annan i magen. Vad jag ska göra för att lösa upp knutarna vet jag inte ännu eftersom jag inte vet vad som känns värst. Kanske är det ALLT.

Det känns hur som helst rätt tråkigt att sitta på jobbet just nu. Vill gå hem. Gömma mig i ett hål nånstans tills allt har gått över. Men det funkar inte så... Klumpigt värre.

Obehagliga drömmar med mera med mera

Klockan är 08:15.

Jag behöver inte åka till jobbet förrän om en timme. Men det går inte att sova. Hade en så konstig och rät obehaglig dröm strax innan uppvaknandet.

Jag åkte till Hobro. Jag tog mig till ett vandrarhem. Där träffade jag flera andra kvinnor som också skulle till Gaia. De berättade för mig att kliniken skulle stänga dagen efter och vara stängd en vecka, precis den tiden som jag skulle göra min insemination. När jag kom till kliniken bekräftade de två barnmorskorna att de skulle stänga en vecka. "Men skicka in dina papper så kan du komma nästa månad" VA?? De hade alltså inte fått mina papper. Jag hävdade att jag skickat in journallapparna för typ tre veckor sedan, men de hade inte fått dem. Så jag fick lomma därifrån. Började söka efter tidtabeller för bussar eller tåg.

Då vaknade jag.

Det var tredje gången på kort tid jag drömt antingen att mina papper inte kommit fram till Gaia, alternativt att jag får hem dem igen med post. Någon har då hittat dem någonstans på vägen, blöta och förstörda, och sedan skickat dem till mig.

Obehagligt är bara förnamnet. Vaknar och känner mig illa till mods och oroas över allt som är på gång i mitt liv. Sömnbrist kreerar de mest irrationella tankar i hjärnkontoret.

Jag tror att jag måste slå en signal till Gaia, eller skicka ett mejl, och fråga om de verkligen fått mina papper. Eller vaffan står drömmarna för? Det känns ju rätt tydligt att jag är ganska orolig för att jag ska bli nekad inträde på kliniken när jag väl kommer dit. Trots att jag i två mejl från Pernille fått bekräftat att jag ska få ha journalsamtal när jag kommer ner och sedan göra inseminationen när ägglossningen kommer.

Ingen tid är dock bokad. Det är väl det som krävs för att jag ska få sova lugnt på nätterna. Kanske.

Jag har dessutom så gott som bestämt mig för att ändra färdrutt nu. Resan som är bokad ska gå från Göteborg (där jag är på Madonna-konsert och kompisbesök) till Malmö (där jag ska hälsa på en kusin) och vidare till Hobro. Hemresan ska gå från Hobro-Köpenhamn och till Göteborg (där jag ska hämta upp min bil och köra hem mitt i natten). Denna rutt känns lite krånglig. Det är för många stopp, byten och detaljer att tänka på...

...bättre att köra bil direkt hem från Madonna-konserten i Gbg den åttonde (eller typ sova över en natt hos kompisen i Gbg efteråt). Åka nattåg från Västerås senare i veckan till Köpenhamn och vidare till Hobro. Sedan när det är över ta tåget hem igen. Enklare logistik liksom. Jag tror att det jag behöver nu inte går ut på att behöva passa maximalt antal tågtider och bekymra mig över var bilen ska parkeras i Göteborg osv osv. Tvärtom. Minska antalet stopp och samfärdsmedel till ett tåg dit och ett annat tåg hem igen känns som det rätta.

Kanske det också får mig att sova lugnare om nätterna. Så här kan det bara inte fortsätta, jag kommer vara ett vrak när jag kommer till Hobro och simmarna kommer inte att vilja stanna till i min kropp.

Usch, blä, satan och Göran Hägglund för alla dessa bekymmer.