Jag startade en tråd på Femmis forum om medverkan i media. Det kommer ju väldigt många förfrågningar till Femmis från både TV, radio och tidningar som vill träffa kvinnor som har valt just den här vägen till familj. Jag kände när jag tittade på alla förfrågningarna att jag ville dela med mig av några av mina tankar efter att jag blev intervjuad och med tanke på responsen på tråden så verkar det finnas ett behov att lyfta den här frågan. Så jag har klippt och klistrat lite och tar upp grejen här med...
Läs mina inlägg om artikel och krönikor här!
Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi kvinnor som gör detta berättar om våra val för att visa att all kärlek är bra kärlek och att normalt och onormalt existerar i allt mindre omfattning. Men att ställa upp i media kan också innebära prövningar från oväntat håll varifrån man kanske hade väntat större stöd. Det gäller att tänka efter både två och tre gånger innan man ställer upp i media. Det blir alltid mer omvälvande än vad man väntar sig hur mycket man än förbereder sig.
Jag hade tur i mina kontakter med media kan man väl säga. Jag var bekant med både den duktiga journalisten Monika Ottosson och fantastiska fotografen Margareta Andersson eftersom de var mina arbetskamrater under den tid jag själv jobbade på Vlt. Även feature-chefen på Vlt, Alisa Bosnic, känner jag lite sedan den tiden. Jag litade på att de skulle göra ett bra jobb, vilket de alla gjorde. Alisa frågade också om jag tänkt igenom att många kanske skulle reagera negativt på artikeln. Och efter intervjun fick jag läsa texten och Monica ändrade flera saker som jag påpekade. Jag kände mig väl förberedd. Men ändå var jag inte förberedd och det är nog det jag försöker få fram... Att man måste vänta sig det oväntade, vilket inte är så lätt att göra.
Jag kan absolut tänka mig att vara med i andra sammanhang eftersom jag vet att många känner sig stärkta av att jag berättar min historia. Ytligt bekanta har kommit fram till mig på stan och gett mig kramar och massor av oväntat stöd.
Några övriga tankar/råd:
- Man kan be att få göra en "prov-intervju" på telefon så att man känner förtroende för journalisten. Förtoendet är superviktigt om "slutprodukten" ska bli till nöje för alla.
- Prova din mediamedverkan på andra så att du inte blir chockad kvällen innan publicering som jag blev... Mitt råd är att också prova det på nej-sägare.
- Man kan inte ha total kontroll på innehållet när det handlar om artiklar! I slutänden är det journalisten och tidningen som bestämmer om vad det ska stå och hur man ska se ut på bilden. Man ha med i beräkningen att man på ett sätt är i medias "våld". Många journalister är själva intresserade av att låta intervjupersonerna vara med i skrivandeprocessen, men de måste inte göra det.
Visar inlägg med etikett Vlt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vlt. Visa alla inlägg
fredag 19 mars 2010
fredag 4 december 2009
Överväldigad och glad
Jag ska sluta tjata om artikeln i Vlt. Snart.
Först vill jag bara tacka alla som har sagt "bravo" för att jag går ut i media och berättar om min sitaution. Många nära och mindre nära vänner har skrivit på Facebook och berättat att de tror att jag kommer att bli en jättebra mamma. Jag har fått mejl med andras känsloladdade berättelser om deras kamp för att få barn. En av mina nya arbetskamrater uttryckte att hon tyckte jag var modig och berättade att hon hade gråtit när hon läste artikeln.
Inte minst kram till alla ni som läser min blogg och som lämnat en hälsning och sitt stöd, inte bara den här veckan utan alla veckor. Tack! Känn att ni betyder mycket för mig. Ni är min partner!
Jag blir verkligt rörd och varm i hela kroppen över alla vänliga ord. Nu när jag sitter här hemma på min lediga dag så kan jag summera känslorna och jag känner mig mycket stolt och glad över att jag ställde upp. Ännu stoltare är jag över alla goda vänner och familjemedlemmar jag har som förstår min längtan och som stöttar mig i vått och torrt. Deras stöd betyder så mycket.
I dag väljer jag att fokusera på ja-sägarna. Vara positiv, känna glädjen.
Kram på er och ha en härlig helg!
Först vill jag bara tacka alla som har sagt "bravo" för att jag går ut i media och berättar om min sitaution. Många nära och mindre nära vänner har skrivit på Facebook och berättat att de tror att jag kommer att bli en jättebra mamma. Jag har fått mejl med andras känsloladdade berättelser om deras kamp för att få barn. En av mina nya arbetskamrater uttryckte att hon tyckte jag var modig och berättade att hon hade gråtit när hon läste artikeln.
Inte minst kram till alla ni som läser min blogg och som lämnat en hälsning och sitt stöd, inte bara den här veckan utan alla veckor. Tack! Känn att ni betyder mycket för mig. Ni är min partner!
Jag blir verkligt rörd och varm i hela kroppen över alla vänliga ord. Nu när jag sitter här hemma på min lediga dag så kan jag summera känslorna och jag känner mig mycket stolt och glad över att jag ställde upp. Ännu stoltare är jag över alla goda vänner och familjemedlemmar jag har som förstår min längtan och som stöttar mig i vått och torrt. Deras stöd betyder så mycket.
I dag väljer jag att fokusera på ja-sägarna. Vara positiv, känna glädjen.
Kram på er och ha en härlig helg!
tisdag 1 december 2009
måndag 30 november 2009
Joråserrusåatt
Denna dagen - ett liv! som min idol farbror Melker sade. Jag är glad i dag trots allt. Eller kanske tack vare allt. För hur kan man veta att man fattar rätt beslut om man inte får det prövat av en nej-sägare?
Och jag överlevde den här dagen också, dagen när hela Västerås (eller alla som fortfarande har Vlt på papper iaf vilket kanske inte är så supermånga...) kunde läsa om min livmoder. Att jag är modig verkar vara det allmänna intrycket bland de som säger något till mig. Resten tycker antagligen att jag är dumdristig.
En före detta kollega skrev till mig på Facebook, appropå mod: Det kan väl vara modigt att vara dumdristig och ta en risk ibland. Du vet väl att det är de rädda som är de riktigt modiga, var det Nalle Puh kanske som sa det...?
Jo. Nalle Puh och jag är överens. Jag är jävligt rädd. Men rätt modig också.
Häpp!
Och jag överlevde den här dagen också, dagen när hela Västerås (eller alla som fortfarande har Vlt på papper iaf vilket kanske inte är så supermånga...) kunde läsa om min livmoder. Att jag är modig verkar vara det allmänna intrycket bland de som säger något till mig. Resten tycker antagligen att jag är dumdristig.
En före detta kollega skrev till mig på Facebook, appropå mod: Det kan väl vara modigt att vara dumdristig och ta en risk ibland. Du vet väl att det är de rädda som är de riktigt modiga, var det Nalle Puh kanske som sa det...?
Jo. Nalle Puh och jag är överens. Jag är jävligt rädd. Men rätt modig också.
Häpp!
söndag 29 november 2009
Hur lätta tunga hjärtat?
Kära bloggen!
Nu måste jag göra något. Se åt ett annat håll. Det har varit mycket folk kring mig nästan hela helgen. Ändå har jag inte känt mig ensammare på länge. Det ÄR inte men jag KÄNNER.
En nära person uttryckte sig, som jag tycker, lite halvklumpigt gällande att Vlt skriver om mig och mitt familjebildande på egen hand. Först sken personen upp när jag sade att jag skulle vara med i tidningen. När personen fick höra att det gällde Danmaksresan ryggade den tillbaka med en oerhörd skepsis i blicken. "Varför ska de göra det?" Det är ett intressant och viktigt ämne, svarade jag. "Hur har de fått veta det här om dig?" Via min blogg, svarade jag. "Men varför måste de... varför måste du. Det är ju kvacksalveri. Jag menar, det är ju olagligt i Sverige" Knyter skorna med hopplösheten kommande krypande. Okej, jag ville bara berätta om det så att ni inte blir överraskade i morgon, svarade jag. Och gick.
Orkade inte debattera om varför just i dag. Klumpen i magen kom direkt. Sorgen och känslan av misslyckande, utanförskap, ensamhet. Längtan. Alla ville de samsas i min mage på en gång. Alla känslor som lett fram till mitt beslut. Framför allt ensamheten. Den ständigt återkommande. Måste göra själv, måste klara, måste besluta. Själv.
På ett sätt är det skönt att veta var jag har den här personen, vad den tycker. Men det känns inte bra att personer i min närhet inte känner mig bättre än att de förstår att mycket sorg och längtan ligger bakom mitt val. Och att jag är stolt över beslutet. Jag vill berätta om det!
Men ibland kommer den undeliggande sorgen, som finns bakom att bilda familj på egen hand, som en smocka i ansiktet. Som i dag. Då känns det jävligt ensamt.
Jag vill inte gå och lägga mig med ett tungt hjärta i kväll. Vad ska jag göra?
Nu måste jag göra något. Se åt ett annat håll. Det har varit mycket folk kring mig nästan hela helgen. Ändå har jag inte känt mig ensammare på länge. Det ÄR inte men jag KÄNNER.
En nära person uttryckte sig, som jag tycker, lite halvklumpigt gällande att Vlt skriver om mig och mitt familjebildande på egen hand. Först sken personen upp när jag sade att jag skulle vara med i tidningen. När personen fick höra att det gällde Danmaksresan ryggade den tillbaka med en oerhörd skepsis i blicken. "Varför ska de göra det?" Det är ett intressant och viktigt ämne, svarade jag. "Hur har de fått veta det här om dig?" Via min blogg, svarade jag. "Men varför måste de... varför måste du. Det är ju kvacksalveri. Jag menar, det är ju olagligt i Sverige" Knyter skorna med hopplösheten kommande krypande. Okej, jag ville bara berätta om det så att ni inte blir överraskade i morgon, svarade jag. Och gick.
Orkade inte debattera om varför just i dag. Klumpen i magen kom direkt. Sorgen och känslan av misslyckande, utanförskap, ensamhet. Längtan. Alla ville de samsas i min mage på en gång. Alla känslor som lett fram till mitt beslut. Framför allt ensamheten. Den ständigt återkommande. Måste göra själv, måste klara, måste besluta. Själv.
På ett sätt är det skönt att veta var jag har den här personen, vad den tycker. Men det känns inte bra att personer i min närhet inte känner mig bättre än att de förstår att mycket sorg och längtan ligger bakom mitt val. Och att jag är stolt över beslutet. Jag vill berätta om det!
Men ibland kommer den undeliggande sorgen, som finns bakom att bilda familj på egen hand, som en smocka i ansiktet. Som i dag. Då känns det jävligt ensamt.
Jag vill inte gå och lägga mig med ett tungt hjärta i kväll. Vad ska jag göra?
fredag 27 november 2009
En spännande måndag
För då är det dags för tidningspublicering förhoppningsvis.
Fotograf och journalist har varit och träffat mig och Hasse, som jag tidigare skrivit om här på Jeckan.se. De har fått höra om min Danmarksresa och blivit rivna på benen. Jag har läst texten och jag är nöjd. Enligt journalisten Monica Ottosson kommer artikeln att publiceras på måndag. Tidningen är som alla säkert redan förstått Vlt (Vestmanlands läns tidning) och avdelningen heter Barnen & Vi som ligger i del två. Jag har varit rätt nervös inför den här publiceringen... Det ska ju skrivas saker om mig som jag inte kan påverka. Jo, jag kan ju påverka vad jag säger, men inte det som skrivs =) Ovant och nyttigt.
Plus att folk säkert kommer att reagera på olika sätt. De kommer säkert att tycka att jag gör något konstigt. Det är okej. Jag vet var jag har mina närmaste vänner och familj, det räcker för mig.
Och... anledningen till att Vlt ville porträttera mig är att jag ska börja skriva krönikor i Vlt en gång i månaden om ämnet barnlängtan bland ensamstående och kanske speciellt insemination och allt som rör det.
Jag tror inte att varken krönikorna eller artikeln kommer att finnas på Vlt.se. Det blir till att gå och köpa lösnummer, eller kolla på närmaste bibliotek, för dig som vill läsa det som skrivs =)
Fotograf och journalist har varit och träffat mig och Hasse, som jag tidigare skrivit om här på Jeckan.se. De har fått höra om min Danmarksresa och blivit rivna på benen. Jag har läst texten och jag är nöjd. Enligt journalisten Monica Ottosson kommer artikeln att publiceras på måndag. Tidningen är som alla säkert redan förstått Vlt (Vestmanlands läns tidning) och avdelningen heter Barnen & Vi som ligger i del två. Jag har varit rätt nervös inför den här publiceringen... Det ska ju skrivas saker om mig som jag inte kan påverka. Jo, jag kan ju påverka vad jag säger, men inte det som skrivs =) Ovant och nyttigt.
Plus att folk säkert kommer att reagera på olika sätt. De kommer säkert att tycka att jag gör något konstigt. Det är okej. Jag vet var jag har mina närmaste vänner och familj, det räcker för mig.
Och... anledningen till att Vlt ville porträttera mig är att jag ska börja skriva krönikor i Vlt en gång i månaden om ämnet barnlängtan bland ensamstående och kanske speciellt insemination och allt som rör det.
Jag tror inte att varken krönikorna eller artikeln kommer att finnas på Vlt.se. Det blir till att gå och köpa lösnummer, eller kolla på närmaste bibliotek, för dig som vill läsa det som skrivs =)
måndag 23 november 2009
Himmel och helvete
Blev intervjuad i dag.
Vi hade ett långt samtal, jag kände mig typ som en maskin som rabblade grejer om donatorer, kliniker, tågresor, kostnader, tester och brist på partners. Det kändes inte alls som det var jag som pratade utan nån säker, stark och... kallt beräknande kvinna. All den längtan, smärta, kärlek och vånda som kantat min väg mot bebisen kom liksom inte ut ur munnen när jag öppnade den. Det lät som om jag gör det jag gör helt oberörd...
Jag är en skrivare, ingen talare, det har jag alltid sagt. Nu får jag bara hoppas, ska i alla fall få läsa texten innan den publiceras.
Precis innan journalisten skulle gå frågade hon vad det var jag såg fram emot mest med att bli mamma, eller vad jag trodde skulle bli bäst. Jag stod där som ett jävla fån. Visste inte vad jag skulle säga. Jag kände mig som en jägare som bara jagade en trofé utan att veta varför jag ville vinna priset. Klämde fram något i stil med... nej, jag minns faktiskt inte vad jag svarade. Det allra viktigaste. Har jag tappat bort vad jag tycker det är? Kändes småjobbigt att inte kunna säga nåt genuint som svar på den frågan.
Och förresten. Jag blev faster i dag. Brorsans nummer tre, en flicka, tittade ut vid 18-tiden. Hon sån mycket välmående ut i Mms:et =)
Vi hade ett långt samtal, jag kände mig typ som en maskin som rabblade grejer om donatorer, kliniker, tågresor, kostnader, tester och brist på partners. Det kändes inte alls som det var jag som pratade utan nån säker, stark och... kallt beräknande kvinna. All den längtan, smärta, kärlek och vånda som kantat min väg mot bebisen kom liksom inte ut ur munnen när jag öppnade den. Det lät som om jag gör det jag gör helt oberörd...
Jag är en skrivare, ingen talare, det har jag alltid sagt. Nu får jag bara hoppas, ska i alla fall få läsa texten innan den publiceras.
Precis innan journalisten skulle gå frågade hon vad det var jag såg fram emot mest med att bli mamma, eller vad jag trodde skulle bli bäst. Jag stod där som ett jävla fån. Visste inte vad jag skulle säga. Jag kände mig som en jägare som bara jagade en trofé utan att veta varför jag ville vinna priset. Klämde fram något i stil med... nej, jag minns faktiskt inte vad jag svarade. Det allra viktigaste. Har jag tappat bort vad jag tycker det är? Kändes småjobbigt att inte kunna säga nåt genuint som svar på den frågan.
Och förresten. Jag blev faster i dag. Brorsans nummer tre, en flicka, tittade ut vid 18-tiden. Hon sån mycket välmående ut i Mms:et =)
fredag 20 november 2009
Den goda viljan
I dag var dagen då jag skulle fotograferas till lokaltidningen. Jag klädde mig i kjol å finkofta, hade i grejs i håret, mascara på ögon fransarna och rött på läpparna. Phu!
Klockan 11 skulle fotografen komma hem till mig. Jag väntade. Och väntade. Och så väntade jag lite till. Ingen fotograf. Under tiden jag väntade hann Hasse välta en blomvas med blommor och blött sånt där grönt mojs så jag hade att göra och hann inte bli så supernervös. Sen visade det sig att fotografen missuppfattat tiden och jag skulle fotas klockan ett i stället. Suck.
Så jag sprang iväg på stan ock käkade lunch och skvallrade gammalt och nytt med en före detta kollega. Detta resulterade i att JAG blev försenad till fotograferandet i stället... 1-1.
Hur som helst. Fotografen, en kattälskare av rang, ville absolut att Hasse skulle vara med på bild. Det ville inte herr Hasse. Han ville leka med kamerabandet, som bara det säkert var värt flera tusen... Jag höll andan. Hasse passade även på att klösa fotografen på benen ett par gånger. Han ville INTE vara med på gosbild med sin fotofobiska matte.
Jag fick i stället försöka sitta i soffan och se avslappnad ut själv vilket gick åt helvete. Antagligen ser jag vansinnigt bajsnödig ut på varenda jävla bild. Men ska JAG porträtteras ingår det liksom i paketet. Jag är mycket mer avslappnad bakom kameran.
Hasse bemödade sig dock med att hoppa upp på fönsterkarmen efter en stund och DÅ var kameran framme igen och fotografen kunde få ett par rutor där Hasse och jag ser på varandra lite sött. Typ.
Fotografen är dock en mycket noggrann och skicklig sådan så jag är inte orolig över hur jag och Hasse porträtteras i tidningen. Resultatet kommer att bli fint.
På måndag sker nästa del. The intervju! Det värsta av allt blir dock att se texten om mig i tidningen sen. Out of control! I will go electric. Huvva.
Klockan 11 skulle fotografen komma hem till mig. Jag väntade. Och väntade. Och så väntade jag lite till. Ingen fotograf. Under tiden jag väntade hann Hasse välta en blomvas med blommor och blött sånt där grönt mojs så jag hade att göra och hann inte bli så supernervös. Sen visade det sig att fotografen missuppfattat tiden och jag skulle fotas klockan ett i stället. Suck.
Så jag sprang iväg på stan ock käkade lunch och skvallrade gammalt och nytt med en före detta kollega. Detta resulterade i att JAG blev försenad till fotograferandet i stället... 1-1.
Hur som helst. Fotografen, en kattälskare av rang, ville absolut att Hasse skulle vara med på bild. Det ville inte herr Hasse. Han ville leka med kamerabandet, som bara det säkert var värt flera tusen... Jag höll andan. Hasse passade även på att klösa fotografen på benen ett par gånger. Han ville INTE vara med på gosbild med sin fotofobiska matte.
Jag fick i stället försöka sitta i soffan och se avslappnad ut själv vilket gick åt helvete. Antagligen ser jag vansinnigt bajsnödig ut på varenda jävla bild. Men ska JAG porträtteras ingår det liksom i paketet. Jag är mycket mer avslappnad bakom kameran.
Hasse bemödade sig dock med att hoppa upp på fönsterkarmen efter en stund och DÅ var kameran framme igen och fotografen kunde få ett par rutor där Hasse och jag ser på varandra lite sött. Typ.
Fotografen är dock en mycket noggrann och skicklig sådan så jag är inte orolig över hur jag och Hasse porträtteras i tidningen. Resultatet kommer att bli fint.
På måndag sker nästa del. The intervju! Det värsta av allt blir dock att se texten om mig i tidningen sen. Out of control! I will go electric. Huvva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)