Heja Drottningen!

Morgana (bloggar på Queen of Night)berättar så fint om sina vägval och fina barn i P4 Radio Uppland idag. Heja vackra, modiga Morgana!

Du är en sann förebild för mig, jag är så glad över att några gånger fått sitta i ditt mysiga kök och snacka stort och smått.

Sveriges riksdag har åter sagt nej till insemination för ensamstående. Hela riksdagen måste ta ansvar för det - det är nämligen bara ett parti, Kd, som är emot egentligen. Men de får bestämma. Vansinnigt och deprimerande.

Tillbaka igen

...och så trillar jag in på Gaias hemsida. Och känner någon slags hemtrevnad. Eller något. Hemtrevnad? Eller en skön vilan i det beslut jag en gång tog men som jag har omvärderat av olika anledningar?

Lite sporadiskt - fortfarande

Jag fortsätter att blogga lite då och då här på Jeckan och jag uppskattar sååå väldigt mycket att det fortfarande är läsare där ute som fortfarande bryr sig om att jag skriver. Ni anar inte hur fint det känns att det är flera som lämnar kommentarer när jag göra mina små nedslag på bloggen. Jag uppskattar det så. Domänen jeckan.com försvann (som ni kanske läste på Loba och livet) och är ersatt av jeckansbebis.blogspot.com. Jag lär väl fortsätta att hänga här i alla fall tills jag håller min bebis fysiskt i mina armar.

För jag går i seriösa bebistankar nu och planerar att göra en insemination inom en ganska snar framtid. Mer detaljerat än så tänker jag inte beskriva mina planer... förutom att de innefattar en resa till en annan stad. På grund av att andra personer är inblandade nämner jag detta inte mer utan nöjer mig med att kalla det för Resan här på bloggen. Men jag lovar att berätta när det är gjort - och om det blir ett plus eller ett minus på stickan. You'll be the first to know!! =)

En liten fråga bara

Är det någon som har erfarenhet av att göra heminsemination, med hjälp av en känd donator?

Dela gärna med dig... Hur har du gjort?

Änglar - visst finns de!

Och jag har två i mitt liv.

Tack vare två underbara människor kan jag nu slappna av lite. De ser, med ett litet fördelaktigt lån, till att jag kan åka till Danmark i sommar och göra en dubbelinsemination. Om det nu funkar med epilepsimedicinerna. Och det tror jag att det ska göra... Hopp, hopp, hopp!

Det står stilla...

... så jävla stilla. Inget svar på hjärnröntgen ännu.

Men ponera att allt ser bra ut i hjärnan och att jag efter provande mår bra av att äta bara en epilepsimedicin, Keppra. Ponera även att jag därefter känner mig stark och redo att göra en till Danmarksresa. Jag kan absolut tänka mig detta scenario, jag känner mig redo för det.

Men det skulle ändå inte gå. Inte av brist på vilja. Jag har inga pengar. Varje månad går precis runt. Och jag vet att jag borde. Borde göra mer, kämpa mer, jobba mer, tänka mer positivt. Men jag ser inte skogen för alla träden.

Magnetkameran here I come!

Det rör på sig lite smått.

Jag har fått tid för magnetkameraundersökning. Det gick snabbt. Jag hade väntat mig att få en tid först framåt sommaren eftersom jag läst på det där internet att väntetiden kunde vara sex månader. Men enligt neurologen glider vi som är inskrivna på neurologmottagningen i någon slags gräddfil gällande magnetkameraundersökningar... Den 8 mars är det dags att ligga stilla i en timme och få hjärnan röntgad alltså. Internationella kvinnodagen. Jag tar det som ett gott tecken.

Och med tanke på att detta nu kommer att ske så pass snart så betyder det att vissa andra saker, som ny epilepsi-medicinanpassning och den andra Danmarks-resan, kan komma att ske redan nu i sommar. Hoppas jag i alla fall.

Oj, vad många långa ord det blev i det här inlägget.

Är du ny läsare och inte begriper vad jag skriver om? Kolla snabbsammanfattningen här till höger...

En spännande måndag

För då är det dags för tidningspublicering förhoppningsvis.

Fotograf och journalist har varit och träffat mig och Hasse, som jag tidigare skrivit om här på Jeckan.se. De har fått höra om min Danmarksresa och blivit rivna på benen. Jag har läst texten och jag är nöjd. Enligt journalisten Monica Ottosson kommer artikeln att publiceras på måndag. Tidningen är som alla säkert redan förstått Vlt (Vestmanlands läns tidning) och avdelningen heter Barnen & Vi som ligger i del två. Jag har varit rätt nervös inför den här publiceringen... Det ska ju skrivas saker om mig som jag inte kan påverka. Jo, jag kan ju påverka vad jag säger, men inte det som skrivs =) Ovant och nyttigt.

Plus att folk säkert kommer att reagera på olika sätt. De kommer säkert att tycka att jag gör något konstigt. Det är okej. Jag vet var jag har mina närmaste vänner och familj, det räcker för mig.

Och... anledningen till att Vlt ville porträttera mig är att jag ska börja skriva krönikor i Vlt en gång i månaden om ämnet barnlängtan bland ensamstående och kanske speciellt insemination och allt som rör det.

Jag tror inte att varken krönikorna eller artikeln kommer att finnas på Vlt.se. Det blir till att gå och köpa lösnummer, eller kolla på närmaste bibliotek, för dig som vill läsa det som skrivs =)

Va-vare-hon-sa-sa-hon?

Dagens sökord som ledde förvirrade mänskor in på min blogg idag:

1. Pinuptidningar (tack Anders Jacobsson)
2. Kletskiten (öhh... tack Berit)

Har inget att tillägga i varken inseminations-branschen eller katt-branschen. Förutom att jag blir lite medveten tack vare Hasse hur det känns att förändra sitt liv för en annans individs skull.

Plus att jag grinar lite för att True Blood är slut för säsongen.

M-hm-hm...

... börjar bli lite sugen på att börja planera för en ny Danmarkresa.

Innan jag åker ska jag dock göra några fler fertilitetstester och kanske kolla över typ några slags hormonstimuleringstabletter (heter de så?). Det enda jag gjorde förra gången var de obligatoriska könssjukdomstesterna. Måste gå in på Femmis hemsida och kolla igen, eller åka på nån Femmis-fika. Det var så himla länge sen, i typ juli har jag för mig att jag var i Stockholm sist. Alltid efter träffarna har jag blivit superinspirerad, så det är nog dags nu =)

Om du som läser vill tipsa mig om några tester, feel free!

Ska nog också kolla på en annan klinik tror jag, i Köpenhamn. Det är så krångligt att ta sig till Hobro oh det blev så himla pressat och stressat. Mkt lättare att bara ta ett tåg direkt till Köpenhamn. Förslag?

I dag ska jag hedra min käre far. Det är tydligen hans dag i dag =)

Bli offentlig eller?

Ok...

Jag skrev för en tid sen om att jag hade ett projekt på gång som innebär skrivande på mitt sätt inför en lite större publik. Jag ser verkligen fram emot att berätta min historia på mitt sätt. Detta är dock inte ovillkorat. Den eventuellt blivande uppdragsgivaren vill att jag "kommer ut ur garderoben". I ett reportage om mig och inseminations-cirkusen. För att visa att det finns människor i den här staden också som vill ha barn trots att de inte har en partner. Jag finns och det finns absolut många fler. Vi måste stötta varandra!

Inga problem tänkte jag. Jag är redan publik med dem jag bryr mig om, mina nära och kära. Jag skäms heller inte alls för det här.

Eller rättare sagt, det vill säga, den starka lilla figuren på höger axel sade det. Den andra figuren, nej-sägaren, viskar tvivel i det vänstra örat. Alla mina nya arbetskamrater kommer att få se reportaget. Tänk om... Nu kommer det börja viskas om mig...

Jag skulle dessutom inte själv välja orden, en sån där journalist skulle göra det. Men jag får leva med dem. Den eventuella uppdragsgivaren frågade mig om jag var säker på att jag visste vad det innebar att statuera exempel för att svenska kvinnor nyttjar en verksamhet som inte är laglig i Sverige. "De jag bryr mig om vad de tycker vet redan och de stöttar mig" kläckte jag ur mig morskt.

Verkligheten är inte lika enkel.

Men jag ska göra det. Jag vill göra det. Den starka figuren på min ena axel ska få segra. Det är viktigt att visa att folk som bor i det svenska samhället inte är fyrkantiga, trots att samhället självt tenderar att visa sig från det kvadratiska hållet allt som oftast.

Skrämmande, stora känslor

Träffade en vän i dag. Det var mycket jag inte hade berättat sen vi sågs för typ en månad sen. Semestrar, sjukdomar, ledsenhet och bebisförsökande hade kommit i mellan. Det har faktiskt varit så illa de flesta dagarna de senaste veckorna att jag inte ens orkat träffa de kära vännerna.

När jag skulle berätta allt från början var det svårt att hålla isär begreppen. Dagarna, händelserna flöt ihop. Jag glömde det ena och det andra. Det kändes som om jag berättade om någon annan. Stressen över bebisresan, epilepsanfallen, tröttheten, mensen, pillerknaprandet... oron, depressionen, insomnian, panik-ångesten, de otaliga sjukvårdssamtalen. Men jag lovar att det hade varit mycket svårare, ja omöjligt, att komma ihåg utan min "partner".

Det känns så. Bloggen har varit mitt bollplank, min stöttepelare vissa dagar.

Som vanligt gled vi in även på bebissnack. För nån vecka sedan killade det till i livmodern på mig... I dag är den inte killig alls. Jag är inte det minsta sugen. Snarare ligger det ett fett lock över livmodern. Vill inte ha in något alls där. Känner mig rent motvillig inför en ny resa till Hobro.

Jag har naturligtvis för liten distans till det hela ännu för att kunna fatta bra beslut i bebisfrågor. Försöket (inklusive medicinbyten med mera) hänger fortfarande för starkt ihop med in-i-vägg-rusningen jag precis upplevt. Men motvilligheten känns lite jobbig att känna.

Nog vill jag väl att Bebisen ska komma till mig. Den bor ju faktiskt redan i min kropp, jag har ju känt den...

Otålig

Asså. Hörnu. Det killar lite i livmodern. Känner mig just nu liiite otålig.

Vill hoppa över alla punkterna på listan och göra ett försök till att placera Bebisen i magen. Antagligen för att jag känner mig rätt utvilad efter TVÅ fullkomligt normala nätter i rad. Bara vakna två gånger och gå på toa - sen somna lungt igen.

Men jag måste hej jag måste hej jag måste hejda mig. För min egen skull. Och för pengarna, som är helt jävla slut och inte lär komma tillbaka än på ett tag eftersom jag är halvtidssjukskriven i tre månader.

I dag ska jag städa lägenheten. Min kära vän L (som varit urgullig på rätt sätt de senaste veckorna) kommer på besök. Jag ska ungsbaka rödbetor med fetaost och servera ungsbakad lax till. Mmmmums och nice! Efter middagen ska vi vandra runt på Västerås Kulturnatt och kultura oss.

Längta, våga, vilja

Tittade nyssens på Fertilitetsturistens inlägg med bilden på hennes lilla bebis.

En sån liten goding. Bedårande. Det verkligen sög till i kroppen när jag såg den otroligt söta lilla ungen.

Längtan efter Bebisen kom upp till ytan... längtan som legat där under ytan ett bra tag. Bebisen som finns där i min kropp men som bara inte har kommit fram än. Det kändes gott att längta efter Bebisen igen.

Samtidigt gör känslan mig ledsen. Hur ska jag våga försöka igen? Jag kopplar fortfarande ihop epilepsianfallen och ihop-klappningen därefter med inseminationen, Danmarks-resan, stressen och medicinbytet inför försökandet.

Men...

Jag vet hur jag funkar. Jag kommer att komma på ett sätt som gör att Bebisen och jag får träffas. Sättet måste bara värkas fram först. Och det värker verkligen.

En sak i taget.

Först få ordning på livet.
Stressa av.
Sova.
Sedan känna efter.
Sedan våga vilja.
Och vilja våga.
Sedan kommer de praktiska, logistiken.
Sedan att göra.

Men... en sak i taget.

It's getting closer...

Jag börjar bli lite nyfiken om det har fäst nu faktiskt.

Det spänner och drar fortfarande neråt magtrakten, en och en halv vecka efter inseminationen, det är nu cd 24. Ömmar i brösten, har gjort det senaste fem dagarna, typ. Är konstigt förstoppad+att det rumlar som tredje världskriget i magen i bland....

Men det kan ju även vara förstoppning av för mycket vitt bröd och socker, sötsug på grund av sockerbrist, ömmande bröst för att mens som närmar sig... Varför det fortfarande spänner på vänster sida neråt magen kan jag inte hitta nån förklaring till.

Önskar ju såklart att det är tecken på att det är något. Så, jag är nyfiken för att uttrycka det milt. Testar på måndag, känns det som nu... Jag börjar känna mig glad och förvantansfull på riktigt, för första gången.

Prrrutt, eller inte...

Asså, det känns som om jag är lite gasig i magen utan att det är nån action, om man säger så. I går kände jag inga knipningar alls, i dag kniper det igen... Kan det inte vara om en vecka. NU!!!

Sen väntar jag lite på den där lilla blödningen som Pernille på Gaia sa kunde komma efter en vecka... Ni som vet. Är det vanligt att en sådan kommer? Eller är det lika vanligt att den inte kommer?

Shitt, tänk om nån på jobbet så mig sitta och skriva om pruttar och blödningar på arbetstid. Men jag kan ju inte tänka på nåt annat...

Rätt trött faktiskt

Det drar och sliter fortfarande då och då (eller nästan hela tiden) i magen. Och jag är fasligt trött. Senaste dagarna har jag sovit ett par timmar mitt på dagen och ändå utan problem somnat gott på kvällen.

Hoppas det är tecken på att det var första och sista gången jag reste till Hobro. Men jag vågar inte tro på det eller känna några "plus-känslor"...

Måste hej jag måste hej jag måste hejda mig. Typ.

Härliga dagar

Har varit utanför den stora staden Västerås och träffat vänner i dagarna två. Den ena visste inget om vad jag gjort i Danmark i måndags. Jag sade bara på telefon att "det hade hänt grejjer" och hon blev så nyfiken att hon höll på att spricka. När jag kom fram till hennes hem var hon om möjligt ännu mer nyfiken. "Nu har jag funderat hela dagen. Berätta nu!!" Och när jag berättade att jag varit i Danmark och blivit inseminerad så utbrast hon bara att hon tyckte att det var sååå himla rätt gjort av mig, håret reste sig på hennes armar. Och det kom faktiskt tårar i hennes ögon.

Jag blev så himla rörd och glad av hennes spontant positiva reaktion! Det var precis vad jag behövde för att börja fylla på mina fullständigt uttömda känslodepåer igen. Övernattning hos henne och lekar med hennes underbara barn var också så välbehövligt. Tack till dig du härliga!

Ett besök hos ytterligare en gullunge i samma stad gjorde inte resan mindre skoj. Och jo, det var kul att träffa ungens pappa också... =)

Det drar fortfarande i nedre magregionerna. Har förstått på Femmis forum att det är ganska vanligt förekommande att man känner så. Skönt!

Blev visst lite trött...

Jag tror jag drabbades av nån slags post-inseminations-depression i går. I dag känns huvudet i alla fall halvfullt igen. Börjar se fram emot en dag då jag testar om fröet har fäst i magen. Det värsta är att den dagen ligger flera veckor fram i tiden. Hur ska jag orka vänta?? Shitt pommfritt... En dag i taget. En dag i taget.

Denna dagen lunch med en bästis, i kväll bär det i väg till Uppsala och en kompis, hoppas jag kan stanna över för imorrn vill jag träffa en annan kompis i samma stad =) M ska tydligen åka till sommarstuga med sina föräldrar i helgen. Ingen dejt alltså. Inför det faktumet känner jag inget speciellt, tråkigt nog. Tror att det hade varit bra om vi hade setts nu i helgen.

Men en dag i taget känns bra. Eller till och med en timme i taget.

Trött och tom

Folk frågar mig hur det känns. Jag har inte en jävla aning om hur jag ska svara på den frågan på ett bra sätt.

Det är tomt. Tyst och tomt inne i skallen. Ett svart hål. "Jag vet inte" svarar jag och säger sen nåt i stil med: "Men det känns bra". Jag skulle käka lunch med en kompis i dag. När jag satte mig ner och väntade på honom ville jag bara stirra framåt och inget mer. Det blev lite bättre när han kom och jag fick prata om nåt annat än mig själv en stund...

Och jag har blivit så vansinnigt trött! Känner att jag borde vara uppfylld av nån slags eufori. Loba skrev att hon log från öra till öra i en vecka efter den första inseminationen. Men jag är bara trött och tom i bollen och orkar inte träffa nån. Jag vill också le med själ och hjärta!

Hoppas det är bättre imorgon. Att jag iaf är fylld med något.