Tror inte att jag har skrivit så mycket om mitt val av donator... Så här tänkte jag i alla fall kring frågan, som inte var alltför lätt att avgöra. En bloggis frågade mig om hur jag hade tänkt och så här svarade jag:
Jag valde öppen donator. Först funderade jag på, och var nästan övertygad om, anonym, eftersom jag vill ha så lite som möjligt att göra med donatorn. Jag vill inte att han är en person för mig. Men det kändes inte riktigt bra, jag funderade på vad jag skulle säga till barnet. Prövade olika argument och sätt att säga att det inte finns någon möjlighet för barnet att få veta vem den andra biologiska hälften är. Och jag kom inte på tillräckligt många bra argument för att kunna ta ansvar för valet av anonym donator. Det kändes för svårt att JAG väljer att barnet inte har något val... Jag kände att det kan bli en "hang-up" och en livsavgörande sak för en annan människa att INTE ha den möjligheten. Finns möjligheten tror jag att det inte är lika intressant för barnet att få veta. Så jag valde öppen donator, för barnets skull.
Jag fyllde i fysiska egenskaper som liknar mina egna i journalpappren, för att barnet ska likna mig själv så mycket som möjligt. Jag måste säga att det känns ganska märkligt att sitta och välja egenskaper på det sättet... men, men. På Gaia tog de sedan fram en lista med möjliga donatorer, så fick jag välja en av dem. Det var lite olustigt, tyckte jag. Som jag skrev tidigare så vill jag ha så lite som möjligt med donatorn att göra... Men så går det till. På listan stod donatorerna till och med med namn (tror inte det var deras riktiga namn dock).
8 kommentarer:
Jag har blandade åsikter om det här och kan egentligen inte säga ett entydigt svar finns så många olika argument som kan passa in och man vet inte vad som är bäst innan barnet har växt till sig det är än så länge ett oskrivet blad och ingen kan veta i förväg hur just detta barn kommer upleva sin situation oavsett hur bra förälder man är.
Det jag tror att man måste vara tydlig med så tidigt som möjligt är att det finns ingen närvarande biologisk pappa men att du samtidigt ser till att barnet i din bekants skapskrets har en nära anknytning till en faders figur önskvärt är att de är någon som alltid kommer finnas nära barnet somhennes/hans "pappa".
Jag har en annan historia än dig och har av olika skäl fått ta nästan 100% ansvar över mina barn och gör det fortfarande och när de växer till sig upptäcker man till slut att det räcker inte att bara ha mamma utan de behövr den andre parten också för att utvecklas så mycket de kan efter sina förutsättningar och få bra bilder med sig in i sitt eget vuxenliv.
Det vet vi ju redan att kvinnor och män är olika och det är något vi även behöver visa våra barn.
Fördelen du har är att du kan till stora delar välja vem som ska vara fadersfigur till ditt barn.
Önskar dig allt gott och hoppas att det visar sig ha burit frukt för din och ditt barns skull.
Kram Mette
Hade jag tänkt försöka få ett första donatorbarn idag, så hade jag nog tänkt ett varv till angående anonym/icke anonym donator.
Men när Vilje blev till så hade jag redan bestämt mig för anonym donator sedan flera år tillbaks och blir det fler syskon med hjälp av donator så kommer även de att bli till via anonym donator. För att göra det rättvist, eller hur jag skall säga.
Sedan kan jag förstå Mettes tankar i vissa delar, men håller inte med henne gällande vikten av en just FADERSfigur eller "pappa".
Mina Barn har fullt med manliga förebilder omkring sig och det tycker jag känns viktigt och bra. Morfar/farfar/morbror/vänner. Men att någon av dem skall fungera just som en "pappa"figur, det kan jag inte hålla med om behovet av.
I alla fall finns inte det behovet i vår familj.
Kram
/Morgana
Jag valde anonym donator, just för att ha så lite som möjligt med donatorn att göra. Jag tänkte att jag har så många bra manliga potentiella barnförebilder i min närhet att det skulle väga upp.
Idag vet jag inte hur jag skulle göra. Eller jo, jag tror att jag skulle välja anonym donator av samma skäl. Och för att jag är lite skrämd av tanken på genetiska halvsyskon och den lilla mängden donatorer som finns.
ps. Idag är det söndag :)
Jag tycker faktiskt att fadersfigur är ett väldigt rörigt och överdrivet begrepp. Nu kommer mitt barn ha min pappa, min bästa vän/och även mitt framtida barns gudfar, och andra män i min närhet som jag valt med omsorg.
Men jag tror att barn behöver förebilder, men kön spelar nog ingen roll.
Tycker det är intressant att så många väljer anonym ändå. Jag är väldigt inne på det själv.. mycket pga det att barnet inte ska fantisera om en "pappa" den ska få möta om x antal år. Men ingenting är rätt eller fel när det kommer till vad hjärtat tycker och känner.
KRAM.
Jag har resonerat precis som du. Först var jag bestämd om att det skulle bli anonym donator men i slutändan blev det ändå öppen vid båda försöken. Jag känner att jag inte vill ta ifrån barnet möjligheten att kunna kontakta donatorn om det blir en viktig fråga i framtiden. Jag kommer inte att göra någon stor sak av donatorn för jag vill inte att barnet ska växa upp och räkna dagarna tills det får träffa "pappa" eftersom donatorn inte kommer att ha den rollen men möjligheten ska finnas där om det blir viktigt för barnet att ta reda på sitt ursprung. Håller tummarna för dig nu! Det är väl imorgon du ska ta testet? Hoppas, hoppas, hoppas! :)
Mette: Jag förstår vad du menar, tror jag. Om du med en fadersfigur menar en god förebild så är jag övertygad om att barnet kommer att ha det, både i män och kvinnor. Och morfar, morbror, kusiner, lärare, tränare edyl, kommer att finnas i dess närhet. =) Det allra viktigaste tror jag är att barnet känner sig älskat och inte sviket och lämnat, vilket jag tror är kärnan i problemet "frånvarande pappa". Inte att pappan i sig saknas. Närvarande vuxna är det allra viktigaste, tror jag.
Ang donator: Jag har jobbat mycket med barn som fritidspedagog och har sett att det där med saker av vuxenvärlden förbjudna är VÄLDIGT intressant. Det fröken/föräldrar/övrig "överhet" undanhåller för barn KAN trigga en att vilja testa det. Det som inte är tillgängligt KAN alltså bli väldigt intressant (men behöver inte bli det). Finns möjligheten att utforska så är det inte säkert att man vill göra det. Så har jag resonerat, men anser absolut inte att det är det "rätta" att göra. Huvudsaken är ju att man följer sitt hjärta. DET är det enda rätta =)
Jag valde öppen donator! Av den enkla anledningen att jag har två närstående personer som växt upp utan sina "pappor". Båda mammorna har hela tiden fått svara på frågor och har hållt sig så neutrala de har kunna. Men i tonåren har båda sökt upp sina pappor. Båda fick först ryggen vänd mot sig. Kanske dåliga samveten, el att nya familjen inget vet osv..
Men sen har faktiskt båda papporna tagit kontakt och nu finns i båda fallen goda relationer.
Den ena säger att han kan aldrig bli min pappa, för det blir man när finns där för sitt barn när det är litet. Men han finns nu, som en vän och han är farfar till mitt barn.
När de möttes först gången (och blev osams, för att de är så himla lika i humöret ;.)) sa "sonen" Nu vet jag vem det är, så nu behöver jag inte undra mer. det räcker.
Att ha varit med i dessa processer i över 30 år, så fanns för mig inget alternativ.
Sen tänker jag även att den här Donatorn har ju själv valt att vara öppen donator, vilket ju gör, tror jag, risken minskar för att det ska bli en stor besvikelse. Han är ju trots allt medveten om att en dag kommer den där kontakten..
Sen är det ju helt och hållet barnets val. Jag kan och vill inte styra det den dagen.
Jag kommer aldrig kunna söka upp donatorn, och inte han oss heller. Det tycker jag är bra.
Vad jag har förstått så är eg. enda skillnaden på anonym och öppen att barnet har denna möjlighet, som är helt frivillig den dagen det fyller 18 år..
Så för mig var som sagt valet självklart.
Men vi har möjlghet att välja och det är helt upp till var och en att göra det valet utifrån sig själv.
Ang ev "biol. halvsyskon" så känns det väldigt främmande, el kanske mer overkligt för mig just nu. Gjorde min insem 13 aug, så jag har inte ens testat ännu. ska göra det på torsdag. Känner mig som du, Jessica, har varit väldigt lugn inför det, men nu börjar det bli lite pirrigt :-)
Hoppas för oss båda!!
Kram Mona
Hej igen Jessica, tänkte bara fråga dig om du mailade dina önskemål till Gaia eller om du skickade brev? :-)
Kram
Skicka en kommentar