Bebisar.
Jag tänker allt oftare inte alls på att bli mamma. Jag tänker allt oftare på att inte bli mamma. Processar med mig själv. För ett år sedan skrev jag i en krönika i Vlt att det svindlade när jag tänkte på att det kanske aldrig skulle bli barn för mig. Och det gjorde det verkligen. Då. Det svindlar inte längre. Jag har till och med nämnt att beslutet att INTE skaffa barn inte känns långt borta - för ett fåtal vänner. Utan att börja gråta! Fatta...
Jag kanske inte inser på riktigt hur det eventuella beslutet kommer att påverka mig. Eller så ÄR det inte svårare än så här för mig att fatta beslutet som de senaste fem åren känts så vansinnigt långt borta och skrämmande och stort. Jag kan inte säga att klumpen inte finns i halsen nu när jag skriver detta.
Jag skriver det inte med glädje. Än.
