En liten aning blå kväll...

...och då är det är en jävligt dålig idé att sitta och lyssna på såna här låtar med John Legend. Man blir liksom så jävla - hm - blå.

Fick frågan av en kollega på lunchen "hur går det med dina försök nuförtiden?". Jag vet aldrig vad jag ska säga när frågan kommer. Är antagligen för dålig på att verkligen prata om det. Vill liksom berätta allt och samtidigt inte. "Det är inte aktuellt just nu" sa jag bara.

Det känns som att saken har exponerats både för mig själv och andra mer än vanligt sista tiden. Omedvetet söker jag antagligen själv efter att prata om det - som vid förra veckans debatter och mediaexponering.

Hur som helst så har frågan om egen familj har på nåt sätt dykt från ytan ner i djupet igen. Och jag är inte riktigt redo att hantera det. Önskar att jag slapp göra det. Önskar att jag kunde skita i det. Önskar att jag kunde säga "poff - där försvann det och kom aldrig mer tillbaks igen". Kunde huvudet kanske skiljas från kroppen nu? Det gör ju så jävla ont i magen när de tvunget ska sitta ihop.

Eller... det kanske bara är en sån där blå kväll som kommer ibland.

Längtan efter - vad - och hur?

Träffade en kompis från förr i går. Förr var vi bekanta och rätt olika men helt plötsligt står vi med liknande värderingar och har närmat oss varandra betydligt. Ett par kvalitativa timmar tjattrandes om det mesta mellan himmel och jord spenderades på fik i stan.

Snabbt gled samtalet in på familjebildande som är aktuellt för både min kompis och mig. Tillsammans med sin särbo försöker hon bilda familj. "Jag vill att vi bildar familj tillsammans. Jag har liksom inte en specifik längtan efter just barn eller att vara gravid". Så uttryckte hon drivkraften bakom försöken.

Senare på kvällen träffade jag en annan vän. Han uttryckte ungefär samma sak. Om tvåsamheten infinner sig så kanske även barnlängtan kommer. Familj tillsammans med en annan vuxen.

Det fick mig att återigen fundera på min egen längtan. Det där med jagandet efter tvåsamheten mamma-pappa har känts som ett medel för att nå mamma-pappa-barn för mig. Jag har inte samma längtan efter treenighet som mina vänner. Och det var naturligtvis det som blev tydligt när jag beslutade mig för att bilda en annan tvåsamhet. Mamma-barn.

I mitt släktträd står jag också ensam och det är en drivkraft för mig. Det viktigaste i föräldraskapet är kärleken och respekten, inte treenigheten. Men det är en annan historia. Inget är rätt och fel. Alla bildar familj i sin egen längtan.