Ett år senare. Läser mitt inlägg från den 18e dec förra året. Utan att gråta.
"Jag har kommit långt" är min spontana reaktion. Ett halvår av terapi. Vilken smärta det kan vara att komma i kontakt med sina egna känslor. Så fysiskt krävande det är. Har insett hur känslomässigt handikappad jag faktiskt har varit i hela mitt liv och hur det har sabbat så mycket. Bara detta med relationer. Sumpade relationer. Olyckliga kärlekar. Förlorade vänner. Oförmåga att njuta av sann närhet.
Jag är inte klar med mig själv. Blir man nånsin det? Har många timmar kvar i terapisoffan (lr stolen...). Hoppas mest av allt att timmarna ska hjälpa mig se till att livet blir uthärdligt, hanterbart. Gärna mer än så. Så klart.
Och barnlösheten. Kanske mer mindre än mer självvalt. Ändock självvald. Känner att jag en gång hade makten över den. Det får väl duga.
Men den är ändå en sorg. En livslång sorg.
