Fototriss

Jag heter Hasselito Hood. Min människa heter Jeckan.
Mitt liv består av att äta, bajsa och jaga och hoppa efter topspinnar.

Klicka på rubriken så kommer du till fler bidrag i Fototriss den här veckan.

Jag heter Scrooge

Eller julen är väl okej. Gillar ordet. Jul. Ligger fint i käften. Gillar julskinka. Gillar att få presenter. Gillar att ge presenter. Gillar speciellt Karl-Bertil. Han håller den socialistiska fanan högst av alla.

Vill bara inte fira jul.

Firandet är igång redan nu. It's fucking everywhere I turn. I allas munnar. På Ikea. På Facebook. Själv gör jag mitt bästa för att snacka skit om julen. Sprider all dynga om den jag kan på alla ovanstående ställen plus på jobbet. Är både elak och sarkastisk. Skriver snuskiga kommentarer om stakar på Facebook. Jag vill besudla julen allt jag kan. Trampa på den. Förnedra den.

ALLT-JAG-KAN!

Allt - för att skapa ett ogenomträngligt hårt skal av julsarkasm och julelakhet. För att jag ska slippa känna mig så jävla ensam som man bara kan göra en vanlig jävla julafton.

Bloggen i word

Jag har precis exporterat alla mina inlägg och kommentarer och sparat dem i ett textdokument.

Det blev mer än 130 sidor!

Vilket fantastiskt underlag till en bok.
Ett tidsdokument om barnlängtan kanske.

Skulle det vara läsvärt?

En resa

Resan började i mig - fortsatte i ett försök att bli två - och slutar i mig.

Inget har blivit som jag väntade mig när jag som yngre drömde om hur livet skulle se ut. En del saker som jag trodde skulle vara är inte alls. Många - och fantastiska - saker finns som jag aldrig någonsin trodde skulle kunna finnas i mitt liv.

Mitt öde börjar landa i mig - vilket gör det lättare att hantera.

Min senaste resa är den mest livsavgörande jag varit med om och illustreras i bilderna nedan. Det är en fysisk resa - till en graviditetsklinik i Danmark - som sammanflätas med en mental resa - från min längtan att uppfylla mina drömmar till att landa i mig själv.

Resan bottnar i frågan om hur jag ska leva återstoden av mitt liv. Med eller utan egna barn. Vet inte hur den slutar. Och det är okej.






Jag länkar det här inlägget till veckans Fototriss. Det handlar om En Resa.
Jag länkar till mina drömmars resemål på Solresor - Santorini.

Statusuppdatering

Lugn natt - ja. Phu.

Trött fortfarande? - jajamensan. Mu.

Skulle huvudet kunna skiljas från kroppen idag?

Ni som läst min blogg länge minns säkert hösten 2009. Det inleddes med insemination på Gaia i mitten av augusti men sedan rasade världen.

Jag har sovit illa de senaste veckorna. Vaknar mitt i natten ungefär samma tid - mellan 4 och 5 ungefär - och känner mig superpigg. Men det är också enda tiden på dygnet som jag känner mig pigg. Är dödstrött när jag vaknar. Går runt och är vansinnigt trött hela dagarna på jobbet. Känner mig sovfärdig när jag kommer hem men håller mig fram till säng-gång.

Samma visa i natt. Vaknade vid 5-tiden. Hade nu en vansinnigt olustig känsla i kroppen. Kunde inte sätta fingret på den riktigt - förutom att jag direkt relaterade känslan till epilepsin. Det var inte samma stötar jag brukar känna innan anfallen kommer - jag kan fan inte sätta fingret på känslan - den var så subtil. Känslan återkom och det enda jag kunde tänka var "det här händer inte - det här händer inte - det här händer inte". Tydligen så gjorde det det i alla fall. Känslan kom tätare och tätare. Katten stod på min bröstkorg och stirrade. Jag klappade katten. Kände mig oerhört rädd. Jag ropade till katten. Skakade på huvudet. Viftade med armarna.

- DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE!

Sen domnade vänstra handen och armen - precis som den alltid gör när jag får epilepsianfall. Men jag fortsatte mantrat. Och det kom aldrig några kramper. Direkt när domningen släppte var även olustkänslorna borta. Som det brukar efter anfall.

Nu är klockan 10. Jag vet inte vad det var som hände i natt. Förstår inte varför det hände. Jag känner mig inte stressad. Inte deprimerad. Jag mår bra - det flyter på. Minns när jag var på mitt förra jobb i går när alla gamla arbetskamraterna frågade hur jag hade det. Som vanligt svarade jag "det är toppen!". Men jag reflekterade över att jag faktiskt menade det när jag sade det. Jag mår verkligen bra just nu.

Det är bara den förbannade tröttheten jag kan se som illavarslande. Och anfallsrädslan - som måste kontrolleras. Ska jag sova i natt så behöver jag slappna av och känna mig lugn.

Det känns lite förjävligt just nu. Önskar att jag kunde skilja huvudet från kroppen till det är i morgon bitti - när jag vaknar utvilad och glad...

Dream big!

Fototriss - "Så här ser det ut i dag där jag är"

Livet i staden. Utifrån tittar in.

Vissa dagar försvinner framdäcket på cykeln... mu.

Mycket varmare på insidan.

Det är första gången jag är med i Fototriss, tyckte att ämnet var enkelt... bara att dokumentera min dag och känslan i den. Klicka på rubriken så kommer du till hemsidan Fototriss.

Tack gode gud för vänner!

Nyss hemkommen från en trevlig kväll med en vän. Jag berättade om mina nya tankar om att eventuellt lägga bebistankarna på hyllan för gott. Jag minns att jag använde orden jobbigt, svårt och fy-fan mycket.

- Men du kan ju vänta i alla fall två år innan du bestämmer dig definitivt, eller hur?

Jag hörde helt plötsligt mig själv sitta och snacka lite för mycket om svårt, jobbigt och fy-fan.

Om två år är jag ändå bara 37 år. Hinner leva och älska en hel massa innan det.

En stilla tanke

Jag har sovit gott de senaste nätterna. Djupt och skönt. Vaknat utvilad på morgonen.

I går kväll låg jag och skulle somna. Dvalade skönt men vaknade helt plötsligt till. Jag kommer kanske aldrig att få barn - och det är okej. Det var en tanke som poppade upp i huvudet. Och det dröjde en stund innan jag fattade vad jag precis känt - en acceptans för att det kanske aldrig blir barn för mig.

Såklart kunde jag inte somna. Paniken kom smygande. Vad var nu detta? Försökte sortera tankarna. Jag har tänkt tanken innan, men det har liksom inte känts rätt. Det gjorde det nu. Efter en stunds tänkande stod mitt val klart mig.

Jag kan:

1. a) Försöka igen att bli gravid. b) Bli gravid och bli mamma. Ständigt leva med rädslan för fler epilepsianfall - under graviditeten eller när jag är tillsammans med mina barn. Den här rädslan känns inte positiv på något sätt. Den bara drar ner mig i det svarta bottenlösa hålet. c) Risken finns ju också att jag faktiskt får anfall och skadar både mig och barnet...

2. a)Välja bort barn. b) Leva med sorgen som kan komma med det valet. Hur lever man med den sorgen utan att falla ner i det svarta hålet?

Vad lättast att bearbeta? Sorg eller rädsla.

Mon amour - Hasselito!

LH-stegring

...på stickan CD13 - kvällsmätning. I morse inget utslag. Slog över någon gång på dagen alltså =)

M-m-m. Jeckan antecknar. Bra att veta. Ska Resan ske om typ 28 dagar? Eller när? Har ej bestämt mig än. Beror på väder och vind och tillgång på rum med mera. Med mera är - mainly - rädsla för epilepsianfall. Jag överväger, söker svar och överväger igen, men kommer antagligen inte komma fram till ett bra svar. Jag vill, och ändå inte. Rädslan kommer ju aldrig att försvinna, måste bara hantera den och våga lita på min kropp, som faktiskt har funkat friktions- och anfallsfritt i ungefär ett år.

Räknandet börjar...

...alltid med CD1. Vilket det är i dag!

Lite sporadiskt - fortfarande

Jag fortsätter att blogga lite då och då här på Jeckan och jag uppskattar sååå väldigt mycket att det fortfarande är läsare där ute som fortfarande bryr sig om att jag skriver. Ni anar inte hur fint det känns att det är flera som lämnar kommentarer när jag göra mina små nedslag på bloggen. Jag uppskattar det så. Domänen jeckan.com försvann (som ni kanske läste på Loba och livet) och är ersatt av jeckansbebis.blogspot.com. Jag lär väl fortsätta att hänga här i alla fall tills jag håller min bebis fysiskt i mina armar.

För jag går i seriösa bebistankar nu och planerar att göra en insemination inom en ganska snar framtid. Mer detaljerat än så tänker jag inte beskriva mina planer... förutom att de innefattar en resa till en annan stad. På grund av att andra personer är inblandade nämner jag detta inte mer utan nöjer mig med att kalla det för Resan här på bloggen. Men jag lovar att berätta när det är gjort - och om det blir ett plus eller ett minus på stickan. You'll be the first to know!! =)

Lite tips?

Kära friends!

Jag tänkte att jag skulle börja "fertilize myself" igen, i förebyggande syfte, och för att testa lite hur kroppen reagerar på olika hormonella förändringar. Folsyra vet jag är bra och det har jag käkat förut, och det finns ju på Apoteket...

Bidrottninggelé och rosenrot har jag också hört ska vara bra. Var får man tag på bra sådana produkter? Finns det också på Apoteket eller är det hälsokost som gäller?

Några andra husmorsknep för att stimulera ägglossning?

Mvh//Jeckan

En liten fråga bara

Är det någon som har erfarenhet av att göra heminsemination, med hjälp av en känd donator?

Dela gärna med dig... Hur har du gjort?

Heppårej!

Detta är inte ett blogginlägg - höll jag på ett skriva. Det är det ju! Men det är inte en nystart utan blott en uppdatering om vad som hänt sen sist.

Sen jag beslutade att sluta blogga och sluta tänka på bebisar på obestämd tid har mycket känts både oerhört skönt och oerhört tungt. Vänner säger att jag verkar annorlunda, lättare, gladare, mer lustfylld. Det överensstämmer vanligtvis med hur jag känner mig själv också. Jag har lust till mycket. Att springa, skratta, festa, se framåt. Vissa dagar känner jag mig så ensam att jag inte vill leva. De dagarna är som tur är få. Jag planerar fortfarande ingen ny bebisresa. Det enda jag har kommit fram till är att jag nästa gång ska åka till en klinik i Köpenhamn, för att förenkla hela alltet. Men när den dagen kommer vet jag inte.

Jag har dejtat min sista internet-kille, gått på min sista blind-dejt. Hädanefter kommer jag bara träffa män, om jag nu ska träffa några... i verkliga livet. Jag är dock så jävla trött på att hålla på och hålla på med att träffa män att jag inte är det minsta sugen på att träffa någon. Punkt.

Min jobbframtid ser mycket ljus ut. Inte för att jag har fått fast jobb, utan för att jag är otroligt taggad att skaffa mig ett nytt jobb. Hur det ser ut vet jag inte ännu, men jag vet att jag kommer att få ett jobb och att det kommer att bli bra. I höst börjar sökandet och eventuellt startandet av frilansföretag. Vet du något jobb som kunde passa mig? Tipsa mig gärna!

Nu ska jag ha en efterlängtad semester, vilket ska bli underbart. Ska vara med vänner och bara, bara vara och festa och sola och bada och springa och äta och njuta.

Ha en underbar sommar med era nära och kära och bebisar som finns i magen eller i era hjärtan!

Massor av kramar/Jessica.

Sista krönikan

Sista Vlt-krönikan från mig kommer i morgon och ser ut som följer:

Detta är sista krönikan från mig. Min intention med att skriva i Vlt, om vägen till graviditet via insemination för ensamstående kvinnor, var att försöka ge västeråsarna en annan syn på längtan och föräldraskap än den som normen vanligtvis ger. Jag hoppas att du som har läst mina krönikor har fått en ökad respekt för normbrytande val. Man behöver inte acceptera mitt val, bara respektera och försöka förstå.

Förra krönikan andades hopp, jag såg fram emot en ny bebisresa och planerade den redan i huvudet. Började räkna cykeldagar. Redan nu till sommaren ville jag åka och hoppades att inseminationen skulle lyckas och att jag om ett år skulle vara förälder. Men… Det är mycket som händer i mitt liv just nu. Jag går en rätt osäker framtid till mötes och vet inte om jag får behålla det arbete som jag har nu. Och efter ett samtal förra veckan med min läkare som behandlar mig för epilepsi beslutades det att jag helt ska sluta med den medicin, Ergenyl Retard, som jag ätit i 15 år och bara äta en ny medicin, Keppra. Den som man kan skaffa barn hyfsat säkert med, men som jag inte vet säkert om den fungerar på min typ av epilepsi. Den gamla medicinen fasas ut under de närmaste två månaderna och då behöver jag ta det lugnt.

Och nu har jag fattat ett beslut.

Det blir ingen ny Danmarksresa i sommar. Jag kommer inte att besluta inom den närmaste framtiden om när, eller ens om, den ska ske. Som jag skrev i en krönika för några månader sedan så svindlade det när jag tänkte på att jag kanske kommer att leva mitt liv utan barn. I nuläget känner jag ingen stor svindel. Mest är det kanske för att jag inte tillåter mig själv att känna efter.

Som ensamstående står jag och faller med mina egna beslut och på ett sätt är det skönt. Ingen annan är beroende av mig, det är jag som drabbas när det barkar åt helvete. Den här gången, i det här beslutet, är det dock annorlunda. Jag känner inte att jag fattar beslutet att skjuta upp barnskaffandet för min egen skull. Jag gör valet som förälder, kanske för första gången. För jag tycker att min bebis förtjänar en mamma med stabila grundförutsättningar som kan ge det en bra start i livet.

Copyright Vlt

Epilog

Så govänner... Det blir en paus i Danmarksfarandet på obestämd tid, kanske för evigt. Det känns inte supersorgligt just nu, utan mest ganska skönt att ha en sak mindre att fokusera på. Jag behöver tid att stabilisera mitt liv och hälsan. Man kan väl säga att jag blundar och hoppar, flyger ut i det okända och hoppas att marken är bergfast när jag landar. Och jag hoppas ändå på bebisar i framtiden...

Jag har också beslutat att inte att blogga vidare på Jeckan, inte förrän jag har något bebisrelaterat att skriva om i alla fall. Jag hoppas fortsatt och innerligt att insemination av ensamstående kvinnor blir lagligt i Sverige också. SNART!! Om 100 år kommer människor skratta åt nutidens stenåldersmässiga och idiotiska syn på familjebildning.

Jag har planer på att starta en skönlitterär och mer konstnärlig blogg anonymt. Den får ni leta efter i cyberspace... jag ger inga lettrådar ;)

Min mejladress kommer att finnas kvar och den kollar jag av då och då.
Hör gärna av dig om vad som helst!

I will miss you all very much.

Ni kära bloggläsare har varit min sanna familj, min partner och mina bästa vänner under de här berg-och dalbaneliknande senaste åren.

Och nu känns det helt plötsligt lite sorgligt måste jag säga...

Några av er kommer jag att träffa irl. Ni vet vilka ni är.

Kärlek och fruktbarhet till er alla!

Kramar från Jessica

Summa av temaveckan

Jag är så tacksam för de bidrag som kommit in till temaveckan.

Tack Christer för det tankvärda och inspirerande radioinslaget, Mia för att du vågade sjunga inför publik, SMBC och Roger för era vackra poem och flickrummet för dina reflektioner! Ett särskilt tack till tjejen på flickrummet som även varit flitig på att skriva respons på bidragen.

Det har varit hög trafik på bloggen senaste veckan så jag ser att många har sett bidragen. Det gläder mig. Tack alla som besökt min blogg den senaste veckan!

I morgon kommer det sista bidraget som liksom gårdagens bildserie är från mig själv, det är en krönika samt några samlade tankar.

flickrummet

Dagens gäst, bloggaren på Nya Flickrummet, om att våga vänta till instinkten lagt sig och låta andra ta kommando.

Jag blundar inte.

Jag tvekar inte inför att gå fram till främlingar. Jag räds inte det dumdristiga, ens när jag borde. Jag talar först och inser sedan att jag borde kollat om jag hade alla emot mig, men då är det så dags och bara att stå på mig. Vilket ibland leder till att jag får panikattacker i efterhand, när jag inser vad som hänt. Eller ännu mer innan, eftersom jag vet hur det blir. Var jag än hamnar så tar jag lätt över, om ingen annan mer lämpad gör det före mig. Jag tar hand om och beskrivs som "vad hände med dig? Helt plötsligt blev du helt kall, rationell och supereffektiv och jobbade för två samtidigt som du lugnade mig." Ja, det är sånt som gör att man riskerar att bli utbränd eller får panik i efterhand –för tänka, det har man oftast inte tid med förrän då, eller innan. Man går på instinkt.

Men ibland måste man tänka också. Kompensera sina svagheter. I mitt fall tillit. Andas, stå tillbaka och låta andra ta kommando oavsett resultat. Andas mellan tankarna. Våga misslyckas. Våga vara pinsam. Vilket inte är så lätt som det låter. Särskilt inte i ett samhälle som alltmer föraktar just svaghet. Men hur ska vi orka om vi aldrig får ladda om? Gråta ut? Få misslyckas? Få vara patetiska? Och hur ska vi kunna orka vara förstående och solidariska mot de där utsatta, när vi själva har en upplevelse av att vara under press och själva måste hålla upp fasaden? Det är lätt att känna avundsjuka. Alla andra har. När bördan känns tung är det lätt att börja självömka. Kanske behöver vi det, när vi slutat ömka och trösta varann. När vi hela tiden ska tävla och hålla upp fasader, och kanske är det där att våga låta våran fasad förfalla en aning och våga visa oss svaga det modigaste vi kan göra? För hur ska vi orka vara solidariska mot andra och orka ta till oss utsattheten omkring oss om vi inte ens orkar vara solidariska mot och ta hand om det utsatta i oss själva? Och i varann.

Hej jag är Roger

En ny bekanting hade hittat in på bloggen och skrivit så fint så fint... Man är inte modig om man ej är rädd. Dagens sanning!

Läs hela bidraget här!

Single Mother By Choice

Plötsligt. När jag trodde att bidragen till temaveckan var slut... skrev bloggisen Single Mother By Choice det här vackra bidraget.

Klicka dig in på hennes blogg!

Mia Broman Fredriksson

Dagens bidrag kommer från min vän Mia Broman Fredriksson, som också bloggar. Hon har till och med två bloggar. En som heter Fröken Broman, om grafisk design som hon studerar, och en om Mia själv . Men på Jeckan skriver hon i dag om att vara rädd... och att våga och vinna.


När någon annan har övertaget

Och där, med en Shure SM-58 i handen, faller jag hjälplöst genom golvet.

Jag hör inte längre ljudet från de svartvita tangenterna som han med det lockiga håret spelar på.

Jag är inte längre kvar. Jag är någon annanstans och där jag borde stå står nu den nervösa, osäkra personen som jag så gärna vill ska försvinna. Mitt andra jag.

Den som utan tvekan tränger sig på, gör mig osäker och liten. Den som gör att hela min mage invaderas av tusen elaka myror krypandes omkring helt utan minsta hänsyn till mig. Strålkastarljuset skär in i mina gröna ögon och bländar mig hårt.

Från främre bänkraden kan jag ana förväntansfulla människor med frågande ansikten. För från mig hörs ingenting. Panik. Panik!

Jag sväljer, men min hals känns torrare än öknen i Sahara. Jag kramar hårdare om mikrofonen men händerna skakar likt en Parkinsonpatients.

Jag kippar hjälplöst efter luften som inte längre finns där. Jag kan ju det här, det vet jag. Jag borde tro på mig själv men mitt andra jag vägrar släppa taget.

Man hinner tänka mycket på dessa förtvivlade sekunder.

Jag tänker på låten, den som jag borde valt men inte valde. Bara för att jag alltid skall envisas med att välja det svåraste alternativet. Varför gör jag så?

Jag tänker på inledningen som spelats nu om och om igen från de svartvita tangenterna i väntan på toner som aldrig vill komma.

Jag tänker på tårar. För de bränner där hårt innanför mina ögonlock.

Konstigt nog så tänker jag också på mat.

Jag tänker på den stackars publiken som sitter där på de benhårda stolarna i bygdegården och som egentligen mest väntar på att få gå hem

eftersom deras dotter redan har klarat av det som jag inte klarar av att göra. Att sjunga inför publik. Att sjunga i mikrofon inför publik.

Det är den, som förutom mitt andra jag, är mitt största hot på scenen. Den känns som en pistol riktad rakt emot mig och som snart kommer att avfyras.

Fem, fyra, tre, två, ett…

Men då händer det. Orden bara flödar ut genom min mun. ”You have to be there, you have to”. Ja, de finns ju där. Jag hör dem. De finns där!

Det är nu som mitt andra jag lämnar mig. Det är nu som jag säkrar pistolen och vågar göra det jag verkligen älskar. Att sjunga.

Och han med det lockiga håret spelar vidare.

Ulrika Gabriel

En av mina favoritbloggare, Ulrika Gabriel, skriver så ofta om att våga förändra att det bara är att rippa vilket som helst av hennes inlägg. Jag väljer i dag att länka till ett av hennes inlägg förra veckan, som handlar om just förändring.

Förändring kräver handling!

Christer Smeds

Temaveckans första bidrag kommer från Christer Smeds, före detta bilmekaniker, men som nu jobbar som psykolog. Han var en av slutkandidaterna i lyssnarnas egna bidrag "Sommar" förra året. Han var såklart min personliga favorit, framför allt på grund av ämnesvalet. Men även på grund av att vi var bekanta på diverse internetforum för tio år sedan. Ni som kommer från Västerås minns kanske Blobben och Oasen... This is Cartman speaking! Jag var Humlan, och EllaSolsken =) Christer blev tyvärr inte lyssnarnas sommarvärd, men hans reflektioner sändes ändå i Tendens i P1.

Och du som lyssnar... det är 30 minuter långt. Men ta dig tid!! Det är värt det och superinspirerande. Enjoy!

http://static.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_nya_tendens_100105110041.mp3

(ja, man får klippa och klistra in i webbläsaren... jag är inget tekniskt geni så jag lyckades tyvärr inte göra en länk av det)

And the winner...

... i tävlingen om bebiskläderna is...

Loba!!

Grattis La Loba!

Vinnaren har i demokratisk ordning lottats fram genom lappdragning. Hela 18 bebisklädsugna deltog och om jag fick välja skulle ni alla få ett plagg för att ni har tagit er tid att läsa och kommentera. Men bara en kan få!

Loba: Mejla din adress till min bloggmejl jeckan@live.se så ska du få ditt val, den här fina byxan, på postlådan.

Blandade bilder från en asmätt dag

Det är spännande hela dagarna nuförtiden när fåglarna kvittrar utanför fönstret. Hasselito gillar även att skrika och riva på sängen vid femtiden på morgonen. Det gör han ända till jag går upp. Då blir han tyst. Men jag står ut, han är ju så bedårande annars...

Kakätar... flåt, kaksmakarpartyt på Systrarna Ericsson i går var, hm, mättande och jag orkade helt enkelt inte skriva om det när jag kom hem.
Först fick vi smaka två kakor som var med i tävlingen om att representera Sverige på världsutställningen i Shanghai. Cheesecake på saffransbotten med passerade blåbär på topp fick flest röster. Jag höll också på den, trots att den smakade lite för lite blåbär. Men det var med smakerna saffran i bakverk och färska blåbär känns det som en bra representant för Sverige. Chokladkakan som var medtävlande smakade som en gobit. För mycket socker, maschmallows och kolasås.

Men... det godaste bakverket var ändå Systrarna Ericssons egen kolapaj med rårörda lingon som de TVINGADE i oss. Härligt syrligt och sött var det. Den vann med hästlängder före både cheesecaken och chokladbiten. Ja, utom tävlan såklart... men de borde ha tävlat, de skulle ha vinnit klart. En äkta asgod kaka. Systrarna rules! Ät lingonpajen om du har vägarna förbi.


När jag kom hem från kakjurypartyt så höll jag på att kräkas och fick smälta sockret i soffan en stund. Hasselito, som är en svartsjuk typ, måste nödvändigtvis ligga på teven när jag sitter i soffan. Han tror antagligen att jag tittar på honom då. Och då är han nöjd.

Temaveckan...

... kan du läsa mer om här!

Smaka, smaka liten kaka

Jag har blivit headhuntad till något som jag passar som handen i handsken för. En kaktävling!

Jag tror i alla fall att jag ska få komma och smaka... Ett mejl damp ner i bloggens mejlbox med en inbjudan och jag anmälde mig fortare än blixten. Du som skickade detta härliga mejl... om jag inte får ett svar där det står att jag inte är välkommen så står jag vid Systrarna Ericsson i morgon kväll klockan 19:30 och dreglar. Mmmmums!!

Äntligen börjar det löna sig att blogga. Först bebiskläder och nu kakor. Vad kan det bli härnäst. Får jag be att få hinta lite. Smaka, smaka liten... pava?

Tema: Blunda och hoppa - eller inte...

Dags att börja associera fritt igen vänner! Skapa, skapa, skapa!

Förra gången skrev/fotade/tecknade ni så vansinnigt vackert om Det inre barnet så att jag fick tårar i ögonen upphöjt i lika många inlägg som jag hann publicera under temaveckan. Ni var fantastiska kära bloggisar och vänner!

Den här gången har jag valt ett tema som ligger mig oerhört varmt om hjärtat och något som i skrivande stund är mer levande och närvarande i mitt liv än någonsin förr. Jag har fattat många svåra och stora beslut i mitt liv. Blundat och hoppat. Skrapat knäna, rest mig och gått vidare. Jag har många gånger också stirrat och stått kvar. Känt örnen flaxa i bröstkorgen i ånger för att jag inte hoppade fast jag kände i magen att jag borde ha gjort det.

Jag beundrar folk som lever sina liv. Alltså fullt ut. Som tar chanser. Blundar och hoppar. En del tycker att jag är en sådan person. Jag tycker oftast att jag är en feg jävla fegis. Och just i detta nu känner jag mig mer som en feg jävla fegis än någonsin och behöver INSPIRATION!!

Söndagen den 2 maj publicerar jag det första inlägget. Och glöm inte... alla konstformer är välkomna. En sång, en dikt, en grafik, en saga, en helt vanlig jävla reflektion. Ironi? Ja gärna! Här på Jeckan gillas ironi lika mycket som andra humorslag. Mejla ditt bidrag till jeckan@live.se eller skriv på din egen blogg och låt mig veta (i ett litet mejl) att du bidragit så länkar jag. Blunda och hoppa!

Och du... man får vara anonym om man vill!

Fyra dagar kvar!

Fram till och med Valborgsmässoafton kan du tävla om bebiskläder från Pingpong. Ta chansen! Lämna din kommentar här om du vill vara med.

Tro, hopp och kärlek!

Inhandlad i dag. I just couldent help myself...
En dag hoppas jag att min egen Met-baby fyller på i bodyn =)

Red alert!

Till råga på ALLT kan jag snart stå utan jobb. Om det vill sig illa.

Och inte bara det, utan dessutom...

...men det skäms jag så mycket över så det vågar jag inte skriva här. Lite halvkärvt läge hur som helst. 80 % A-kassa på 75% tjänst är typ ingenting alls och dessutom inget alternativ eftersom till och med 75% är en omöjlighet att klara sig på i längden.

Nån som har ett jobb över?

Och bebisen då?

Ja-sär, ja-sär!

Det är synd om människorna. Det är synd om mig. Tycker jag. Så synd, så synd. För att... jo, men det... eller, jag... för att... för att... jo-men-det-är-det! Typ.

Eller ja, inte för att det är särskilt synd om mig men det är det ändå. Trots att jag är (nästan helt) frisk. Jag bor ju i Sverige och på grund av rådande omständigheter ska det inte vara fysiskt möjligt för mig att svälta ihjäl. Om du det är kriteriet för att inte vara förtjänt av lite omsyndtyckande. Om mig av mig själv alltså.

För det är ju självömkandet den här lilla texten handlar om. Självömkandet är så jävla lätt att ta till och skapa ett hinder av när alla fysiska hinder saknas. "Nej, men JAG kan inte! Varför? Ah-meh-durå!" Omsyndtyckandet är på god väg att bli vår nästa stora folksjukdom. I alla fall när det kombineras med brist på handlingskraft åt det ena eller andra hållet. När vi står där och våndas och tycker synd om oss själva för att vi har så jävla många val men inte vet åt vilket håll vi ska gå. Så många möjligheter att allt blir omöjligt.

Vilket är dagens stora problem? Inte bra på jobbet. För lite pengar. Ska jag byta jobb? För liten lägenhet. Flytta? Full kyl, guh vad jobbigt! Fett eller socker till middag? Vad ska jag välja? Ojojoj. Se upp? Titta ut? Hoppa framför?

Eller tycka lite mer synd om mig själv här hemma i soffan... Då behöver jag ju inte fatta ett enda beslut. Det är synd om människorna. I alla fall om mig.

Och var leder det här inlägget? Förutom att jag petar fingret ännu längre in i naveln och grötar runt lite till. Nog var denna dagens omsyndtyckande lite produktivt i alla fall? Blev ju inlägg i en blogg. Eller var det kanske kontraproduktivt... I don't know. Hasse gillade hur som helst att ligga och sova i mitt knä hela tiden när jag skrev.

Blå, blåare, blåast

Ta ett djupt andetag och blunda, så tar vi rulltrappan ner i källaren...

Jag träffade ett par bekanta i dag. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem förutom att de är personer som länge har funnits i en av delarna i mitt liv, men kontakten har inte varit aktiv. Jag känner dem genom andra, de känner mig genom andra. I dag satt jag och pratade jag med dem. Kaffe i Blå Blom. Nybakt kaka med fyllning. Barn, barn och barnbarn i bokhyllor och på väggar. Virkade dukar. Prat om svunna tider.

Så precis innan jag skulle gå. Vi står vid dörren. Ett plirigt värmande leende. "När åker du till Danmark nästa gång då?" Nyfiket såklart efter att ha läst mina krönikor i Vlt. Men mest omtänksamt undrande. Jag berättade att jag inte visste, på grund av epilepsin, medicinering och, ja, allt. Och jag såg mig själv utifrån, hörde mig själv säga till denna okända, men ändå inte, kvinna. "Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte ens om jag på grund av epilepsin kommer klara av att bära ett barn". Bara sådär. Paret önskade mig ändå lycka till "med allt" och jag gick.

Det kändes inte ledsamt, trots att jag faktiskt precis för första gången uttalat min allra största rädsla. Jag tänkte att det kanske är så det är. Betydde det att detta var första steget på att att jag accepterade min egen barnlöshet? Att kunna säga orden utan att bryta ihop.

Hemma igen, kollade bloggarna på datorn. Den senaste tiden har jag haft lite svårt att läsa bloggar av ensamstående kvinnor som försöker bli/är gravida/mammor som jag vanligtvis läser varje dag. De modiga kvinnorna som försöker, harvar på, åker till Danmark, kämpar, gråter, skrattar, lever. Men min egen situation har liksom känts alldeles för hopplös och deras känslor har satt sig alldeles för mycket under skinnet för att det ska vara bärbart. Efter att min ekonomi löst sig, i alla fall tillfälligt, har vissa knutar löst sig och jag har börjat tänka framåt, planera. Bloggisarna har också kommit under skinnet igen. Hoppet likaså.

Jag har läst ikapp om Livrädd med stil som ruvar. Hoppats för henne. Följt Frk Vilja och hennes drömmar och räknat dagarna mot hennes bebis nedkomst. Boxare på smällen som åker till Danmark en sjunde gång och jag är så full av beundran för hennes kraft. Queen of Night, denna fantastiska trebarnsmor som nu delar med sig till andra av sina ägg.

Kanske jag också. En dag. Kanske...

Så. Ändå. "Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte ens om jag på grund av epilepsin kommer klara av att bära ett barn"

Sen läste jag på en blogg om ett plus på en sticka och tog rulltrappan ner i källaren. Den har blåa väggar. Och här, i mitt blåaste av blåa rum, sitter jag nu.

Har jag bara en dålig dag? En sån där när man blir asförbannad på lyckliga människor och studenter som har hela livet framför sig, sur på handhållande jävla nykära par som irriterande strosar omkring i solskenet. Ilsken på solens förbannade skinande, det glimmande jävla vattnet i Mälaren. När man blir ledsen och tänker på sig själv när andra kämpande, barnlängtande kvinnor får plus på stickor.

Kanske. Hoppas jag vaknar på andra sidan rulltrappan i morgon och att den där jävla solen fortfarande skiner så att jag kan få nån förbannad färg på kinderna.

Pristävling!

Ta chansen, kära bloggläsare, och vinn söta bebiskläder från nätbutiken Pingpong.

Lämna bara en kommentar här nedan i kommentarsfältet om du vill vara med i tävlingen. Man behöver inte skriva något fyndigt. Jag tillämpar OS-tanken! Fast jag lottar enhälligt fram vinnaren... Smicker hjälper INTE! ;)

Ange även om du väljer nummer 1, 2 eller 3 och vilken storlek du önskar på plagget. Det är ju också bra om du inte kallar dig "Anonym" när du kommenterar även om du inte vill skriva ditt namn. Det går bra att heta R. Hood, Angelina J, Brad P eller vad sjutton som helst... Eller ditt bloggnamn om du nu är bloggare =)

Tävlingen pågår under april månad och när den är avgjord får vinnaren mejla till bebisenojag@live.se och meddela sin adress. Vinnaren meddelas här på bloggen den 1 maj. Go-go-go!

Teknisk OCH snabb!

Den 3 maj klockan 13:45 fick jag en telefontid hos min läkare.

Swisch-swosch-swisch!

Neurologer är snabba som geparder.

På telefontiden kommer vi att prata typ tre minuter tippar jag på. Jag kommer att påminna om min önskan att bli gravid. Han kommer att svamla om diverse saker. Vad han kommer fram till får vi se.

Jag tänker att jag sätter igång med äggmätningar och annat innan jag pratar medicin med läkaren. Tiden är ju i alla fall bokad.

Breathe and reboot

Jag sätter dagens datum, tisdagen den 13 april, som dagen för Omstarten. Det är CD1. Det var CD28 i går.

En liten to-do-list:

1. Ska ringa min läkare och kräva svar om min medicinering. Om han säger att jag ska besluta själv så beslutar jag att prova att bara äta Keppra (den nya medcinen) ett tag och se hur det går. Jag tror på det! Tror och hoppas.
2. Ska sedan kontakta Kvinnoläkarna i Västerås och fråga om de kan mäta mina follioklar.
3. Ska börja mäta ägglossningarna på hemmaplan i den här cykeln.

Svar från Mr Doktor

"Hej! Magnetkameran som du genomgick var helt normal."

Jasså!

Men min hjärna då?

Ha.

Nåja. Vad säga om att min hjärna ser normal ut...

Hurra?

Inte ett ord i om medicinen i brevet. Bara att ringa igen. För typ sjutti-elfte gången.

Hurra!

Sex-sex-sex...

Någon sökte på Google under natten mot i dag... "anders jacobsson sex" skrev denna person i sökraden. Och så hamnade den på min blogg och Anders gästblogginlägg! Grattis!

Undrar vad intentionen var med denna sökning? Någon kanske vill ha sex med Anders? Vill någon se sexbilder på författaren? I så fall kan jag hänvisa till hans egen blogg, Anders Dagbok, där ligger en hel massa porriga bilder på AJ iförd strängkepsar, endast kalsonger och även hållande piskor. Enjoy!

Änglar - visst finns de!

Och jag har två i mitt liv.

Tack vare två underbara människor kan jag nu slappna av lite. De ser, med ett litet fördelaktigt lån, till att jag kan åka till Danmark i sommar och göra en dubbelinsemination. Om det nu funkar med epilepsimedicinerna. Och det tror jag att det ska göra... Hopp, hopp, hopp!

Mitt i allt

Som jag gett uttryck för då och då så känner jag en viss frustration över min situation. (se inlägget nedan)

Som förströelse i väntan på vad? internetdejtar jag. Herregud det låter nästan som ett beroende... Jag är dock inte särskilt rättvis mot de jag träffar eftersom jag känner att jag egentligen inte vill träffa dem. Men jag tänker att kan folk vinna 214 miljoner på Lotto så kan jag kanske träffa en kille också.

Så skulle jag bowla med en kille nu i veckan. Och jag tänkte "jag anstränger mig lite". Satte på mascara och eyeliner. Hittade en kjol som jag har på mig ibland. Satte på mig svarta blanka skor jag har varje dag till jobbet. Strumpbyxor. Hittade en vit skjorta jag har ibland. Ytterst en rutig kappa jag fyndade på Åhlens. Jag flätade två tunna flätor som jag fäste tillsammans bak-i-skallen. Och så gick jag iväg feeling pretty and confident, utan att kolla mig i spegeln.

Styltar på ner till stan. Fick syn på någon som påminde om mig själv i ett skyltfönster. Shocker!! Jag såg ut som någon som går på frikyrkliga möten i Uppsala och talar i tungor.

Dejten var väl trevlig. Ska på en ny i kväll. Hoppas att den här killen hade en bild som i alla fall lite liknar den han är i verkligheten.

Det står stilla...

... så jävla stilla. Inget svar på hjärnröntgen ännu.

Men ponera att allt ser bra ut i hjärnan och att jag efter provande mår bra av att äta bara en epilepsimedicin, Keppra. Ponera även att jag därefter känner mig stark och redo att göra en till Danmarksresa. Jag kan absolut tänka mig detta scenario, jag känner mig redo för det.

Men det skulle ändå inte gå. Inte av brist på vilja. Jag har inga pengar. Varje månad går precis runt. Och jag vet att jag borde. Borde göra mer, kämpa mer, jobba mer, tänka mer positivt. Men jag ser inte skogen för alla träden.

Media inte oproblematiskt

Jag startade en tråd på Femmis forum om medverkan i media. Det kommer ju väldigt många förfrågningar till Femmis från både TV, radio och tidningar som vill träffa kvinnor som har valt just den här vägen till familj. Jag kände när jag tittade på alla förfrågningarna att jag ville dela med mig av några av mina tankar efter att jag blev intervjuad och med tanke på responsen på tråden så verkar det finnas ett behov att lyfta den här frågan. Så jag har klippt och klistrat lite och tar upp grejen här med...

Läs mina inlägg om artikel och krönikor här!

Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi kvinnor som gör detta berättar om våra val för att visa att all kärlek är bra kärlek och att normalt och onormalt existerar i allt mindre omfattning. Men att ställa upp i media kan också innebära prövningar från oväntat håll varifrån man kanske hade väntat större stöd. Det gäller att tänka efter både två och tre gånger innan man ställer upp i media. Det blir alltid mer omvälvande än vad man väntar sig hur mycket man än förbereder sig.

Jag hade tur i mina kontakter med media kan man väl säga. Jag var bekant med både den duktiga journalisten Monika Ottosson och fantastiska fotografen Margareta Andersson eftersom de var mina arbetskamrater under den tid jag själv jobbade på Vlt. Även feature-chefen på Vlt, Alisa Bosnic, känner jag lite sedan den tiden. Jag litade på att de skulle göra ett bra jobb, vilket de alla gjorde. Alisa frågade också om jag tänkt igenom att många kanske skulle reagera negativt på artikeln. Och efter intervjun fick jag läsa texten och Monica ändrade flera saker som jag påpekade. Jag kände mig väl förberedd. Men ändå var jag inte förberedd och det är nog det jag försöker få fram... Att man måste vänta sig det oväntade, vilket inte är så lätt att göra.

Jag kan absolut tänka mig att vara med i andra sammanhang eftersom jag vet att många känner sig stärkta av att jag berättar min historia. Ytligt bekanta har kommit fram till mig på stan och gett mig kramar och massor av oväntat stöd.

Några övriga tankar/råd:
- Man kan be att få göra en "prov-intervju" på telefon så att man känner förtroende för journalisten. Förtoendet är superviktigt om "slutprodukten" ska bli till nöje för alla.
- Prova din mediamedverkan på andra så att du inte blir chockad kvällen innan publicering som jag blev... Mitt råd är att också prova det på nej-sägare.
- Man kan inte ha total kontroll på innehållet när det handlar om artiklar! I slutänden är det journalisten och tidningen som bestämmer om vad det ska stå och hur man ska se ut på bilden. Man ha med i beräkningen att man på ett sätt är i medias "våld". Många journalister är själva intresserade av att låta intervjupersonerna vara med i skrivandeprocessen, men de måste inte göra det.

A walk down memory lane

I november 2008 skrev jag mitt första inlägg i bloggen som då hette Bebisen och jag.

Blir faktiskt lite ledsen när jag läser det och minns hur ljust det var. Jag kände mig så jävla hoppfull och i dag inte alls. Kan inte allt bara ordna sig nu?

Fredagsmys á la Jeckan å Hasse!

En hjärna? Ja gärna!

Magnetkameraundersökningen förflöt utan större hinder. Jag var ute i jättegod tid och var vid sjukhuset cirka 30 minuter innan bokad tid, som är 09:35. På parkeringen upptäcker jag dock att jag glömt plånboken med pengar och id-kort hemma.

Språngmarschen börjar. Till bilen. Från bilen in i lägenheten. Vispar runt inne i lägenheten inför en förvirrad Hasse. Tillbaka till bilen. Från bilen till parkeringsautomaten och tillbaka till bilen. Halvvägs till entrén, fem minuter innan undersökningens början, kommer jag på att kallelsen ligger i bilen. Springer tillbaka. Joggar sedan vidare hela vägen till Radiologen där jag ställer mig och stirrar ilsket och förvirrat på receptionisten som tar aaaslång tid på sig att knappa in sig i datorn. "Jag är försenad till en magnetkamera" hasplar jag ur mig monotont och så vänligt det bara går. Det lyckas inte. "Jag ska bara logga in först" säger syster Långsam irriterat och förminskande. Språngmarschen fortsätter till väntrummet där jag nästan börjar grina. Klockan visar ju 09:36!! Det desperata stirrandet efter skyndande sköterskor och doktorer fortsätter tills klockan är 09:45 och jag är övertygad om att jag missat tiden och jag nu kommer att få vänta ett halvår på nästa tid.

En vän varelse uppenbarar sig i denna sekund och ropar upp mitt namn. "Ursäkta att jag är sen", smeker hon ut ur sin ljuva stämma. "Och jag som trodde jag var sen!!" skrattar jag nervöst men lättat.

Sen fick jag iklä mig ett av landstingets sexiga, militärgröna, vadlånga bomullslinnen. Endast. Strumporna och trosorna fick jag dock behålla på. Med Metallica featuring San Fransisco symponic orchestra i hörlurarna fick jag sedan ligga på en brits i nån slags tub och stirra rakt uppåt och inget annat i 30 minuter. Tack vare en vinklad spegel kunde jag kika på personalen som satt inne i kontrollrummet och tittade på en monitor med det jag hoppas är min hjärna. Folk kom och gick. Några ställde sig nära dataskärmen och tittade intresserat. Hoppas att de var imponerade av den intelligenta och febrila aktivitet som försiggicks. Det var hyfsat okomplicerat att ligga blick-still i 30 minuter, men jag fick anstränga mig ordentligt fysiskt. Så till den milda grad att jag fick asont i ryggen och höll på att smälla av därav. Det gick dock över snart efter att jag fått resa mig och stretcha efter undersökningen.

Jag hoppas att bilderna ska visa att jag har en hjärna. Det ska min doktor få veta om ungefär en vecka. Sen ska jag få det bekräftat. Hoppas jag.

Nu ska jag synas

Jag sitter och förbereder mig för min magnetkameraröntgen i morgon. Har inte funderat så mycket specifikt på den tidigare och inte heller tyckt att det är särskilt jobbigt att göra den. Inte orolig för vad den kan visa. Skulle det vara "det-där-onämnbara-c-ordet" så antar jag att symtomen skulle varit starka. Nej, det är jag inte orolig för.

Men undersökningen är liksom ett tecken på att det jag strävade efter för ett år sedan liksom ligger flytande någonstans. Drömmen ligger där och väntar på att plockas ner. Men när? Om? Över huvud taget? Shit, människors hjärnor, i alla fall min, är inte skapta för att fundera på ovisshet-overkill.

De senaste månaderna har jag svajat en hel del. När jag väl landade efter kraschen i höstas och började att så smått tänka framåt så kändes allt liksom inte lika självklart som exempelvis i somras. Det har varit ett steg fram och två tillbaka utan närmare att få veta om jag ens kommer att nå mitt mål. Om, utifall, kanske och möjligtvis har varit vanliga ord. Som jag skrev ovan... hm... jag fixar inte om och utifall särskilt bra hur som helst. Särskilt inte när jag springer ikapp med tiden och jag inte vet när klockan ska sluta ticka. Det är en fajt med livet, tiden, ensamheten, och att vilja men inte ha verktygen. Allt oftare känns fajten hopplös och det skrämmer skiten ur mig.

När jag läser det jag skrivit här ovan ser det osammanhängande och flummigt ut. Men om jag inte skriver det jag känner blir jag tokig. I can't help myself. Sorry.

Ingen skrikförlossning?

Jag har hamnat i en teveserie på MTV som heter "16 and pregnant". Det är faktiskt en ganska fin skildring av hur det är för unga som blir föräldrar. Den visar både positiva och negativa sidor, och är inte alls lik vissa andra mer fluffiga "dokumentärer" som MTV visar.

En sak har slagit mig, dock. När de visar bilder från förlossningen så är det ingen av tjejerna som ger ifrån sig ett enda ljud. De ligger där och kämpar, krystar och tar i. Men de skriker inget alls. Är detta någon slags metod? Någon som vet något om det? I svenska dokumentärserier, som exempelvis "Barnmorskorna", skriker kvinnorna vanligtvis för full hals.

Det går säger hon

Jag vet inte om det är hopp eller förtvivlan som rinner med tårarna när jag läser det här.

Kanske nån slags hopp-blandad förtvivlan. Skrämmande. Hoppas jag aldrig hamnar där kvinnan i artikeln är. Hon säger att det blev nattsvart när det på riktigt gick upp för henne att det aldrig skulle bli barn för henne. Jag kan verkligen identifiera mig med det.

OS. Semla. Poliser. Over and out.

Det är kul med OS. And that's about it.

I dag är en sådan dag då jag skulle kunna sitta och radda upp alla saker som inte går bra för mig. Osäker sits på det underbetalda jobbet som jag lämnade en fast tjänst för. En molande magkänsla som om kvällarna övergår i hjärtklappningar för att nattetid övergå i sömnlöshet. Över det stress. Fattigdom. Får inga borden gjorda. It. Sucks.

Men man ska inte klaga. För "vem gillar en surpuppa?" som det myntades i min ungdom. Jag är en surpuppa i dag. Eftersom jag inte är bra på att spela martyr väljer jag att se det positiva med min vardag.

1. Sverige har tagit två guld, hittills, i OS.
2. Ingen förutom katten behöver umgås med mig.
3. Det är OS i mer än en vecka till...
4. Jag har ätit tre semlor på två dagar.
5. Jag har underbara arbetskamrater.
6. Blev stoppad av übersöt poliskonstapel i morse och fick visa körkortet.

Vad är med bra? Hit me with it!

"Du borde väl..."

Jag fick ett mejl av en internetbekant som tidigare inte visste om mina planer på att bilda familj på egen hand. Av någon anledning hade personen hamnat på min blogg och läst rubbet. Hur personen i fråga hittat bloggen vet jag inte men jag misstänker att han googlat mitt "internetnick" som jag även har på en annan sajt och kommit till bloggen den vägen...

I mejlet skrev lyckönskade han mig och passade på att tillägga att "du som ser bra ut, verkar vara intelligent, trevlig och söt borde kunna hitta någon att gänga dig med så att du kan få lokalproducerad vara".

Visst borde jag kunna ha. Men jag har inte ändå och det är inte det minsta självvalt. And. It. Sucks.

Jag svarade honom ungefär så. Plus att mina lokala råvaror har ett nära förestående bäst-före-datum och att jag kanske inte hinner vänta på att en lokal producent dyker upp. Så jag kör vidare på utlandsimporten tills jag hittar en lokalproducent som jag kan bli lycklig med.

Jag antar att han ville visa förståelse och samtidigt säga att han tyckte att jag verkade både snygg och trevlig. Och det enda jag kom på var ett bitigt svar. I can't help myself. Jag är nog bortom all räddning. Antagligen är det därför ingen vill gänga sig med mig. Trots att jag ser trevlig ut.

Högsta vinsten har kommit till mig!

Asså jag är så himla lycklig! Det har visat sig att jag har nära släkt i Gabon mitt i Afrika! Tyvärr har en av dem avlidit, men JAG ska få ärva dens (vet ej om det är en man eller kvinna som avlidit det skrev de inte i mejlet som kom till min jobbmejl) pengar. Flera miljoner var det, lyckos mig! Jag behöver bara skicka mina uppgifter inklusive personnummer, adress och telefonnummer. Så det ska jag göra nu.

Girlie-girl-Jeckan

Dubbelmoralen visade ett fult ansikte i dag när jag var hemma hos min brorsa.

Jag äter kött. Jag är medveten om att kött kommer från djur. Att den jag äter en gång har gått omkring, ätit mat, tänkt tankar och längtat efter mamma. Jag accepterar det. Bara jag slipper titta i grisens ögon innan den tillsammans med senap hamnar på min julsmörgås.

I dag åkte jag hem till brorsan. Hans fru ville ge några leksaker till min katt. Vi står innanför ytterdörren, min bror och jag. Han ska hämta leksakerna. Jag står och funderar på vad det kan vara, om Hasse ska gilla dem. Brorsdottern hade sagt något om hartassar. Jag reflekterade inte mycket över det.
- Vill du ha något att bära dem i?, frågar brodern.
- Jag vet inte. Är det jättemånga leksaker? Jag kan nog ta dem i handen, svarade jag.
Brorsan hämtar leksakerna. I en skål bar han dem. "Sjutton vad naturtrogna de ser ut. Väldigt mjuka" tänkte jag samtidigt som jag tog upp den ena av de tre leksakerna med handen. Jävligt mjuk och len var den. Som en liten tuss. Lite hård kärna. "Detta måste vara det som kallas har-tassen" tänkte jag.

Tittade lite närmare på de två andra leksakerna. Cirka sex centimeter långa, håriga, i ena änden små klor. Som tassar fast utan ben. Jag tittade på brorsan. På leksakerna. På leksaken jag höll i min hand. På de avlånga, tassliknade leksakerna igen.

- Är de riktiga? frågade jag lite på skoj (ha, ha liksom).
- Ja, det där du håller i är en harsvans, kläcker han ur sig.
- AAAHHH!! Vad faaan!! girlie-girl-skrek jag och slängde svansen på hallmattan.

Helt plötsligt kliade det i handen jag hållit svansen. Det smakade äckligt i munnen. Tänkte på gulliga kaniner som hoppade på ängar i solsken, tittade på tassarna i skålen. Mådde lite illa.

Min kära svägerska hörde mitt skrik och förklarade.
- Mina katter älskade att leka med sådana här när jag var liten. Jag hittade en överkörd hare vid vägkanten och tänkte då på Hasse. Jag knipsade av dem på haren och har torkat dem i ugnen. Jag tänkte att den stackars harens liv inte spilldes helt i onödan om Hasse fick jaga och leka med tassarna och svansen.

Jag stod där och gapade som en idiot och kände mig som en äkta city-brud som aldrig sett hur det går till på landet när levande djur som döda blir till nytta för oss människor och andra djur.

På väg hem hade jag två tassar och en svans i en påse bredvid mig på passagerarsätet. Jag måste erkänna att jag inte kände mig helt bekväm. Jag kände mig också som en total idiot. För att jag med gott samvete kan äta korv eller en skinkskiva. Kanske för att det inte ser ut som en gullig gris. Jag väljer att förtränga att köttet säkert längtade efter sin mamma när det slaktades.

Haren blev överkörd. Och jag skriker och slänger dens svans på golvet i en jävla girlie-girl-citybrud-dubbelmoral-attack.

Hur hänger nu detta ihop med köttätande? Jag menar nog att det vore bra om alla borde reflektera lite mer över vår mats och skinnskors ursprung. Jag borde nog göra det i alla fall. Om jag på riktigt accepterade att mitt griskött hade tankar och känslor skulle jag nog inte bli illamående av att hålla en descinficerad harsvans i handen.

Hasse fullkomligt älskar att leka med len lilla dunlätta svansen förresten. Han springer omkring och gömmer den, brottas och boxas med den. Harens död och svägies kreativitet och rådighet blev lilla Hasses lycka.

Magnetkameran here I come!

Det rör på sig lite smått.

Jag har fått tid för magnetkameraundersökning. Det gick snabbt. Jag hade väntat mig att få en tid först framåt sommaren eftersom jag läst på det där internet att väntetiden kunde vara sex månader. Men enligt neurologen glider vi som är inskrivna på neurologmottagningen i någon slags gräddfil gällande magnetkameraundersökningar... Den 8 mars är det dags att ligga stilla i en timme och få hjärnan röntgad alltså. Internationella kvinnodagen. Jag tar det som ett gott tecken.

Och med tanke på att detta nu kommer att ske så pass snart så betyder det att vissa andra saker, som ny epilepsi-medicinanpassning och den andra Danmarks-resan, kan komma att ske redan nu i sommar. Hoppas jag i alla fall.

Oj, vad många långa ord det blev i det här inlägget.

Är du ny läsare och inte begriper vad jag skriver om? Kolla snabbsammanfattningen här till höger...

Längtan efter - vad - och hur?

Träffade en kompis från förr i går. Förr var vi bekanta och rätt olika men helt plötsligt står vi med liknande värderingar och har närmat oss varandra betydligt. Ett par kvalitativa timmar tjattrandes om det mesta mellan himmel och jord spenderades på fik i stan.

Snabbt gled samtalet in på familjebildande som är aktuellt för både min kompis och mig. Tillsammans med sin särbo försöker hon bilda familj. "Jag vill att vi bildar familj tillsammans. Jag har liksom inte en specifik längtan efter just barn eller att vara gravid". Så uttryckte hon drivkraften bakom försöken.

Senare på kvällen träffade jag en annan vän. Han uttryckte ungefär samma sak. Om tvåsamheten infinner sig så kanske även barnlängtan kommer. Familj tillsammans med en annan vuxen.

Det fick mig att återigen fundera på min egen längtan. Det där med jagandet efter tvåsamheten mamma-pappa har känts som ett medel för att nå mamma-pappa-barn för mig. Jag har inte samma längtan efter treenighet som mina vänner. Och det var naturligtvis det som blev tydligt när jag beslutade mig för att bilda en annan tvåsamhet. Mamma-barn.

I mitt släktträd står jag också ensam och det är en drivkraft för mig. Det viktigaste i föräldraskapet är kärleken och respekten, inte treenigheten. Men det är en annan historia. Inget är rätt och fel. Alla bildar familj i sin egen längtan.

Trogna vänner - ordlös kärlek

Tänk dig ett klassrum med ungefär 30 bänkar.

Vid alla bänkarna ett par ögon. När du kliver in genom dörren till rummet riktas de alla åt ditt håll. Du har inget att säga dem alla gånger, men ser att de ser. Blickarna får ditt hjärta att bli alldeles så där varmt och gosigt som det bara blir när du känner dig sedd.

Tack kära bloggisar som troget tittar in i mitt rum. Trots att jag inget skriver.

Just nu skriver jag inget vettigt för att jag har kramp i armarna. Min kisse ligger och sover som en trasa i mitt knä. Håller armarna i en mycket obekväm ställning över honom för att jag inte ska väcka honom. Det är så jävla gott att ha varm kärlek i knät. Aj i armen.

Nästa vecka har jag en utmaning franför mig. Då ska jag gästblogga. Min kära bloggis Loba har gästbloggvecka på temat Familj. Gästa du med!

Kram å kläm.

I'm alive. Still.

Hello dear friends.

Jag tänkte toka till det och skriva ett inlägg på utrikiska men jag ångrade mig. Jag har levt i intenet-skugga aslänge och surfar, bloggar och facebookar inte alls hemma. Snart ska det vara avhjälpt, aj hope. När internet-solen är framme igen hemma skriver jag ett mer utförligt inlägg.

Kanske blir det på engelska. Eller franska.

Jeckan chockar...

... med att göra ett inlägg på sin blogg.

Jag gör inget men är ändå stressad.

Har hjärtklappningar men är inte ett dugg kär.

Kan ha något att göra med att jag känner mig hjärndöd när jag är på jobbet. På det gamla jobbet behövde jag liksom bara hålla reda på mig egen skit, nu ska jag hålla reda på andras fast på tio olika sätt. Inte min kopp te. Plus en massa annan skit som jag inte skriver om här. Skit blev också senaste krönikan i Vlt. Uddlös. Inte alls nöjd.

Jag är inte nöjd med så jävla mycket just nu. Men ett inlägg blev ju i alla fall gjort. Hoppas någon känner sig nöjd nu. Jag gör det inte.

Nytt år -ny start

Sofia kommenterade mitt förra inlägg med att ett nytt år innebär chans till en nystart.

Att börja om.

Jag tänker i alla fall på framtiden. Det är nytänkande för mig. Senaste halvåret har mest handlat om nästa natt, nästa dag. Jag tänker på nästa steg nu, nästa jobb. Det nuvarande är ju ett vikariat utan chans på förlängning. Och det är nog lika bra, jag är nämligen inte så bra på det jag gör om dagarna. Det var länge sen jag tänkte så, på det förra jobbet tänkte jag i alla fall varannan dag att jag var bra på det jag gjorde. Å andra sidan stressas jag inte av att veta det, jag vet ju att det kommer något annat som jag är bra på sen, vad har jag inte kommit på än.

Jag vet inte om 2010 kommer innebära bebis för mig. Det kommer väl landstingets köer att avgöra.

Ett nygammalt steg har också tagits. Steget tillbaka in på internets dejtingsajter. För det mesta fattar jag inte varför jag gör det.

Men man vet ju aldrig.