Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg på bloggen, men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om.
Jag befinner mig i något slags vacuum.
Lördagens vindrickande med efterföljande mysfylla var mycket härlig. Är det PK att säga så? Ja, ja, det skiter jag i, har aldrig varit särskilt PK ändå...
Hur som helst, att förlama hjärnan ett litet tag var precis vad jag behövde. Informationen till och från hjärnkontoret har liksom gått på högvarv hela tiden ett tag i våndor och funderingar, trots att jag ansträngt mig att tänka så lite som möjligt. Och det måste liksom ta stopp till slut, annars så börjar det fan brinna där inne i skallen.
M-M-M, tänker jag på nu, och tillåter tamefan mig själv att inte slå vinkelvolter härs och tvärs i hjärnsubstanser bara för det.
Nu får det liksom bara vara som det är. Inte krångla en massa.
I alla fall inte närmsta veckan...
söndag 26 juli 2009
lördag 25 juli 2009
Hallelujah!
Här är kriterierna för Young mother of the year (som var det dokumentären jag såg handlade om):
* Is a mother of at least one child(ren), all of whom shall be under the age of 18 by Mother's Day of the year for which she will be nominated.
* Is an example of one who is striving to improve her mothering skills.
* Has been married to her husband, a man, in a legal ceremony.
* Be an active member of a faith-based organization.
* Is willing to serve AMI in her state.
* Complete the required portfolio.
* A nominee for State Young Mother may be nominated by the State Association or by a state chapter.
God bless America!
* Is a mother of at least one child(ren), all of whom shall be under the age of 18 by Mother's Day of the year for which she will be nominated.
* Is an example of one who is striving to improve her mothering skills.
* Has been married to her husband, a man, in a legal ceremony.
* Be an active member of a faith-based organization.
* Is willing to serve AMI in her state.
* Complete the required portfolio.
* A nominee for State Young Mother may be nominated by the State Association or by a state chapter.
God bless America!
Jag ville bara utmana lite...
... och känner nog att jag gjorde rätt.
Jag träffade M i dag. Det kändes segt till en början. Eller det kändes ärligt talat inte så mycket alls. Jag tvekade om jag skulle åka till Stockholm. Huvudet ville att jag skulle vända, men något annat fick mig ändå att gå på tåget. Vi pratade inte alls mycket, rörde inte vid varandra alls. Det kändes rätt hopplöst.
Till slut hamnade vi på en bänk i Kungsträdgården. Efter en stunds tystnad.
- Vi kommer inte längre än så här, va? Vi, alltså vi, oss?
Han vred lite på sig.
- Jo, jag märkte att det var något...
Jag fick pressa honom för att han skulle säga vad han ville och kände och till slut...
- Jag gillar dig, och om jag fick bestämma så ska vi ses igen.
Helt plötsligt fördes konversationen upp till en helt ny nivå. Det var som att dra ur en propp. Jag berättade om Bebisen, han reagerade med tålamod och förståelse. Han sa att han gillade mig, igen. Det kändes som att vi kom varandra in på skinnet på ett annat sätt.
Å det började sakta men säkert pirra lite i magen...
Det var ju det jag sökte, nån slags känslomässig reaktion. Hittills är det jag som har tagit alla initiativ till träffar och kroppskontakt. Jag ville bara utmana honom lite, det där med att vi inte kommer längre var mer en fråga än ett påstående.
- Jag vet inte riktigt vad jag vill, men jag vill ju träffa dig igen. Kan du stå ut med det? frågade jag innan det var dags att ta tåget hem (inte så lite tvetydigt, kanske...)
- Ja, det kan jag. Om jag inte gör det säger jag till, fick jag till svar.
Jag träffade M i dag. Det kändes segt till en början. Eller det kändes ärligt talat inte så mycket alls. Jag tvekade om jag skulle åka till Stockholm. Huvudet ville att jag skulle vända, men något annat fick mig ändå att gå på tåget. Vi pratade inte alls mycket, rörde inte vid varandra alls. Det kändes rätt hopplöst.
Till slut hamnade vi på en bänk i Kungsträdgården. Efter en stunds tystnad.
- Vi kommer inte längre än så här, va? Vi, alltså vi, oss?
Han vred lite på sig.
- Jo, jag märkte att det var något...
Jag fick pressa honom för att han skulle säga vad han ville och kände och till slut...
- Jag gillar dig, och om jag fick bestämma så ska vi ses igen.
Helt plötsligt fördes konversationen upp till en helt ny nivå. Det var som att dra ur en propp. Jag berättade om Bebisen, han reagerade med tålamod och förståelse. Han sa att han gillade mig, igen. Det kändes som att vi kom varandra in på skinnet på ett annat sätt.
Å det började sakta men säkert pirra lite i magen...
Det var ju det jag sökte, nån slags känslomässig reaktion. Hittills är det jag som har tagit alla initiativ till träffar och kroppskontakt. Jag ville bara utmana honom lite, det där med att vi inte kommer längre var mer en fråga än ett påstående.
- Jag vet inte riktigt vad jag vill, men jag vill ju träffa dig igen. Kan du stå ut med det? frågade jag innan det var dags att ta tåget hem (inte så lite tvetydigt, kanske...)
- Ja, det kan jag. Om jag inte gör det säger jag till, fick jag till svar.
fredag 24 juli 2009
Obehagliga drömmar med mera med mera
Klockan är 08:15.
Jag behöver inte åka till jobbet förrän om en timme. Men det går inte att sova. Hade en så konstig och rät obehaglig dröm strax innan uppvaknandet.
Jag åkte till Hobro. Jag tog mig till ett vandrarhem. Där träffade jag flera andra kvinnor som också skulle till Gaia. De berättade för mig att kliniken skulle stänga dagen efter och vara stängd en vecka, precis den tiden som jag skulle göra min insemination. När jag kom till kliniken bekräftade de två barnmorskorna att de skulle stänga en vecka. "Men skicka in dina papper så kan du komma nästa månad" VA?? De hade alltså inte fått mina papper. Jag hävdade att jag skickat in journallapparna för typ tre veckor sedan, men de hade inte fått dem. Så jag fick lomma därifrån. Började söka efter tidtabeller för bussar eller tåg.
Då vaknade jag.
Det var tredje gången på kort tid jag drömt antingen att mina papper inte kommit fram till Gaia, alternativt att jag får hem dem igen med post. Någon har då hittat dem någonstans på vägen, blöta och förstörda, och sedan skickat dem till mig.
Obehagligt är bara förnamnet. Vaknar och känner mig illa till mods och oroas över allt som är på gång i mitt liv. Sömnbrist kreerar de mest irrationella tankar i hjärnkontoret.
Jag tror att jag måste slå en signal till Gaia, eller skicka ett mejl, och fråga om de verkligen fått mina papper. Eller vaffan står drömmarna för? Det känns ju rätt tydligt att jag är ganska orolig för att jag ska bli nekad inträde på kliniken när jag väl kommer dit. Trots att jag i två mejl från Pernille fått bekräftat att jag ska få ha journalsamtal när jag kommer ner och sedan göra inseminationen när ägglossningen kommer.
Ingen tid är dock bokad. Det är väl det som krävs för att jag ska få sova lugnt på nätterna. Kanske.
Jag har dessutom så gott som bestämt mig för att ändra färdrutt nu. Resan som är bokad ska gå från Göteborg (där jag är på Madonna-konsert och kompisbesök) till Malmö (där jag ska hälsa på en kusin) och vidare till Hobro. Hemresan ska gå från Hobro-Köpenhamn och till Göteborg (där jag ska hämta upp min bil och köra hem mitt i natten). Denna rutt känns lite krånglig. Det är för många stopp, byten och detaljer att tänka på...
...bättre att köra bil direkt hem från Madonna-konserten i Gbg den åttonde (eller typ sova över en natt hos kompisen i Gbg efteråt). Åka nattåg från Västerås senare i veckan till Köpenhamn och vidare till Hobro. Sedan när det är över ta tåget hem igen. Enklare logistik liksom. Jag tror att det jag behöver nu inte går ut på att behöva passa maximalt antal tågtider och bekymra mig över var bilen ska parkeras i Göteborg osv osv. Tvärtom. Minska antalet stopp och samfärdsmedel till ett tåg dit och ett annat tåg hem igen känns som det rätta.
Kanske det också får mig att sova lugnare om nätterna. Så här kan det bara inte fortsätta, jag kommer vara ett vrak när jag kommer till Hobro och simmarna kommer inte att vilja stanna till i min kropp.
Usch, blä, satan och Göran Hägglund för alla dessa bekymmer.
Jag behöver inte åka till jobbet förrän om en timme. Men det går inte att sova. Hade en så konstig och rät obehaglig dröm strax innan uppvaknandet.
Jag åkte till Hobro. Jag tog mig till ett vandrarhem. Där träffade jag flera andra kvinnor som också skulle till Gaia. De berättade för mig att kliniken skulle stänga dagen efter och vara stängd en vecka, precis den tiden som jag skulle göra min insemination. När jag kom till kliniken bekräftade de två barnmorskorna att de skulle stänga en vecka. "Men skicka in dina papper så kan du komma nästa månad" VA?? De hade alltså inte fått mina papper. Jag hävdade att jag skickat in journallapparna för typ tre veckor sedan, men de hade inte fått dem. Så jag fick lomma därifrån. Började söka efter tidtabeller för bussar eller tåg.
Då vaknade jag.
Det var tredje gången på kort tid jag drömt antingen att mina papper inte kommit fram till Gaia, alternativt att jag får hem dem igen med post. Någon har då hittat dem någonstans på vägen, blöta och förstörda, och sedan skickat dem till mig.
Obehagligt är bara förnamnet. Vaknar och känner mig illa till mods och oroas över allt som är på gång i mitt liv. Sömnbrist kreerar de mest irrationella tankar i hjärnkontoret.
Jag tror att jag måste slå en signal till Gaia, eller skicka ett mejl, och fråga om de verkligen fått mina papper. Eller vaffan står drömmarna för? Det känns ju rätt tydligt att jag är ganska orolig för att jag ska bli nekad inträde på kliniken när jag väl kommer dit. Trots att jag i två mejl från Pernille fått bekräftat att jag ska få ha journalsamtal när jag kommer ner och sedan göra inseminationen när ägglossningen kommer.
Ingen tid är dock bokad. Det är väl det som krävs för att jag ska få sova lugnt på nätterna. Kanske.
Jag har dessutom så gott som bestämt mig för att ändra färdrutt nu. Resan som är bokad ska gå från Göteborg (där jag är på Madonna-konsert och kompisbesök) till Malmö (där jag ska hälsa på en kusin) och vidare till Hobro. Hemresan ska gå från Hobro-Köpenhamn och till Göteborg (där jag ska hämta upp min bil och köra hem mitt i natten). Denna rutt känns lite krånglig. Det är för många stopp, byten och detaljer att tänka på...
...bättre att köra bil direkt hem från Madonna-konserten i Gbg den åttonde (eller typ sova över en natt hos kompisen i Gbg efteråt). Åka nattåg från Västerås senare i veckan till Köpenhamn och vidare till Hobro. Sedan när det är över ta tåget hem igen. Enklare logistik liksom. Jag tror att det jag behöver nu inte går ut på att behöva passa maximalt antal tågtider och bekymra mig över var bilen ska parkeras i Göteborg osv osv. Tvärtom. Minska antalet stopp och samfärdsmedel till ett tåg dit och ett annat tåg hem igen känns som det rätta.
Kanske det också får mig att sova lugnare om nätterna. Så här kan det bara inte fortsätta, jag kommer vara ett vrak när jag kommer till Hobro och simmarna kommer inte att vilja stanna till i min kropp.
Usch, blä, satan och Göran Hägglund för alla dessa bekymmer.
torsdag 23 juli 2009
Solklar Kapha...
Lyssnade på Sommar i P1 alldeles nyss. Ni som hörde Malin Sävstam Ahlstrands program blev säkerligen lika berörda som jag. Sorg och glädje vandrar sida vid sida, skilda av endast en tunn hinna, i hennes kropp efter den tragik hon fått uppleva.
Kärleken i hennes liv sveptes bort med tsunamin i sydostasien 2004. Två av hennes barn, hennes man, hennes bästa vän, vännens barn och man. Alla omkom de i den enorma flodvågen.
Kärleken försvann, hon hade inte ens någon kärlek över till den son som överlevde. Men Malin kom tillbaka till livet och fann även, om än ovilligt, ny kärlek. Denna resa mellan förtvivlan och hopp handlade hennes Sommar om. Har du inte lyssnat så gör det, men var beredd på tårar...
Något som engagerar dagens sommarpratare är ayurveda. Jag är inte bekant med ayurveda, men jag gjorde ändå det test som ligger på Sr:s hemsida. Solklar Kapha skrev jag som rubrik... vad nu det ska betyda. Det var i alla fall dem "typen" jag blev. Jag ska undersöka en annan dag vad detta kan innebära för mig...
Kan Du något om ayurveda? Berätta gärna för mig, eller tipsa om mer läsning!
Testa dig själv: Vad är du?
Kärleken i hennes liv sveptes bort med tsunamin i sydostasien 2004. Två av hennes barn, hennes man, hennes bästa vän, vännens barn och man. Alla omkom de i den enorma flodvågen.
Kärleken försvann, hon hade inte ens någon kärlek över till den son som överlevde. Men Malin kom tillbaka till livet och fann även, om än ovilligt, ny kärlek. Denna resa mellan förtvivlan och hopp handlade hennes Sommar om. Har du inte lyssnat så gör det, men var beredd på tårar...
Något som engagerar dagens sommarpratare är ayurveda. Jag är inte bekant med ayurveda, men jag gjorde ändå det test som ligger på Sr:s hemsida. Solklar Kapha skrev jag som rubrik... vad nu det ska betyda. Det var i alla fall dem "typen" jag blev. Jag ska undersöka en annan dag vad detta kan innebära för mig...
Kan Du något om ayurveda? Berätta gärna för mig, eller tipsa om mer läsning!
Testa dig själv: Vad är du?
tisdag 21 juli 2009
Härligt, härligt!
Det här blir ju bara roligare och roligare. Träffa bloggisarna! Hur kul som helst =)
Plus att jag har något annat att tänka på framöver (dejtandet alltså). Vilket gör att jag inte är 150 procents koncentrerad på mig själv hela jävla tiden. Det är faktiskt ganska tröttsamt...
Plus att jag har något annat att tänka på framöver (dejtandet alltså). Vilket gör att jag inte är 150 procents koncentrerad på mig själv hela jävla tiden. Det är faktiskt ganska tröttsamt...
måndag 20 juli 2009
Bloggisar!
Jag planerar att åka till Stockholm lördagen när det är Pride-paraden (har för mig att det är lördagen den 1:a augusti...) Det finns önskemål om en fikaträff med Femmisar-bloggisar, även från min sida såklart =) Jag lääängtar så efter att se hur ni bloggisar ser ut i verkligheten! Dessutom känner jag att jag har ett stort behov av stöttning och hjälp, då det då är två veckor innan det är dags för Gaia-besök för mig.
Jag har en mejladress här bredvid. Skicka ett mejl, du som också är i Stockholm då, så kan vi samordna något.
Jag har en mejladress här bredvid. Skicka ett mejl, du som också är i Stockholm då, så kan vi samordna något.
söndag 19 juli 2009
Kosmisk testning
... man kan ju inte låta bli att tänka tanken.
Att detta har kommit för att pröva mitt val. "För att du noga ska överväga ditt beslut", trodde min kära svägerska.
Jag hade en riktigt nice dag i går. Skansenbesök med dejten. Hålla handen, titta i ögonen. Riktigt mysigt. Kyssen väljer jag att inte tänka på i nuläget... Det kändes nämligen inte ett skit i magtrakten under den (det gjorde det för övrigt både efter och före, därför väljer jag bort att tänka på frånvaron av magpirret under kyssen...)
Det har känts lite förvirrat de senaste dagarna, minst sagt. Men det börjar klarna.
"Stick to your plan", tyckte brorsan. Så även en klok vän som jag pratade med i telefon tidigare i dag... Min vän menade också att jag borde sätta mig själv och mitt noga övervägda val att fullfölja Danmarks-resan i första rummet. "Efter två träffar har du ännu inga förpliktelser mot honom"
Jag vet att det är det enda rätta att göra. Att försöka komplicera detta lilla dilemma så lite som möjligt. Det är lättare sagt än gjort. Men när jag känner efter i magen vet jag vad som känns rätt. Och det är Bebisen och jag.
Det andra får bli ett äventyr som vi får se var det slutar.
Har för övrigt varit på Sthlm Jazzfest i helgen. Gillade de här grabbarna skarpt!
Att detta har kommit för att pröva mitt val. "För att du noga ska överväga ditt beslut", trodde min kära svägerska.
Jag hade en riktigt nice dag i går. Skansenbesök med dejten. Hålla handen, titta i ögonen. Riktigt mysigt. Kyssen väljer jag att inte tänka på i nuläget... Det kändes nämligen inte ett skit i magtrakten under den (det gjorde det för övrigt både efter och före, därför väljer jag bort att tänka på frånvaron av magpirret under kyssen...)
Det har känts lite förvirrat de senaste dagarna, minst sagt. Men det börjar klarna.
"Stick to your plan", tyckte brorsan. Så även en klok vän som jag pratade med i telefon tidigare i dag... Min vän menade också att jag borde sätta mig själv och mitt noga övervägda val att fullfölja Danmarks-resan i första rummet. "Efter två träffar har du ännu inga förpliktelser mot honom"
Jag vet att det är det enda rätta att göra. Att försöka komplicera detta lilla dilemma så lite som möjligt. Det är lättare sagt än gjort. Men när jag känner efter i magen vet jag vad som känns rätt. Och det är Bebisen och jag.
Det andra får bli ett äventyr som vi får se var det slutar.
Har för övrigt varit på Sthlm Jazzfest i helgen. Gillade de här grabbarna skarpt!
fredag 17 juli 2009
torsdag 16 juli 2009
Jo det är sant...
... jag träffade någon i dag.
Det är svårt att vara ett blankt papper inför detta. Jag försöker verkligen vara det, för att vara rättvis mot honom. Och det vill jag vara.
För han var jävligt fin.
Det är svårt att vara ett blankt papper inför detta. Jag försöker verkligen vara det, för att vara rättvis mot honom. Och det vill jag vara.
För han var jävligt fin.
måndag 13 juli 2009
Vad är föräldraskap...
Här sitter jag nu. Det är omöjligt att tänka på framtiden. Omöjligt att inte göra det. Jag måste fylla tiden med något. Måste göra något.
Vad kan jag göra? Jo, skriva och fantisera. Därför startar jag ett blogg-projekt.
Alla har vi ett förhållande till föräldraskap.
Vi är föräldrar.
Vi har egna föräldrar.
Har saknat föräldrar.
Saknar dem.
Hatar dem.
Älskar dem villkorslöst.
Vi slipper aldrig undan föräldraskapet. Relationen till det varar för evigt. Få saker är så konstanta.
Vilken är Din relation till föräldraskap?
Kan du beskriva föräldraskap med tre ord?
Med en färg?
Hur luktar föräldraskapet?
När började du längta efter barn?
Hur känns det i hjärtat...
... när du ser ditt/dina barn?
... när det/de skrattar?... gråter?
... när du längtar efter ditt/dina barn?
... när du längtar efter ditt/dina ofödda barn?
Hur känner du när du tänker på...
... din pappa?
... din mamma?
Vad är svårast med att vara förälder?
Vackrast?
Reagera. Jag vill veta vad Du känner!
Resultatet kommer att inspirera mig till en berättelse/reflektion/saga som publiceras på Bebisen och jag.
Dikt eller verklighet? Både och.
Anonymitet? Absolut.
Fundera på vad du känner när du läser frågorna. Reflektera. Berätta!
Alla sätt att berätta på är rätt.
Mejla Din historia före den 1 augusti till bebisenojag@live.se
Shoot!
Vad kan jag göra? Jo, skriva och fantisera. Därför startar jag ett blogg-projekt.
Alla har vi ett förhållande till föräldraskap.
Vi är föräldrar.
Vi har egna föräldrar.
Har saknat föräldrar.
Saknar dem.
Hatar dem.
Älskar dem villkorslöst.
Vi slipper aldrig undan föräldraskapet. Relationen till det varar för evigt. Få saker är så konstanta.
Vilken är Din relation till föräldraskap?
Kan du beskriva föräldraskap med tre ord?
Med en färg?
Hur luktar föräldraskapet?
När började du längta efter barn?
Hur känns det i hjärtat...
... när du ser ditt/dina barn?
... när det/de skrattar?... gråter?
... när du längtar efter ditt/dina barn?
... när du längtar efter ditt/dina ofödda barn?
Hur känner du när du tänker på...
... din pappa?
... din mamma?
Vad är svårast med att vara förälder?
Vackrast?
Reagera. Jag vill veta vad Du känner!
Resultatet kommer att inspirera mig till en berättelse/reflektion/saga som publiceras på Bebisen och jag.
Dikt eller verklighet? Både och.
Anonymitet? Absolut.
Fundera på vad du känner när du läser frågorna. Reflektera. Berätta!
Alla sätt att berätta på är rätt.
Mejla Din historia före den 1 augusti till bebisenojag@live.se
Shoot!
söndag 12 juli 2009
lördag 11 juli 2009
Lite fööör mycket...
Jo, det är sant! Man kan vara FÖR uppspelt.
Man kan vara uppspelt till den grad att det är svårt att tänka på något annat. Att det inte går att somna på kvällarna för att man tänker på kostnader, boende, resor, ägglossning. Med mera.
Jag börjar dessutom bli orolig. För vad vet jag inte. Antagligen är det för jag inte vet hur det blir som jag är orolig. Om ni fattar... Och det bådar inte gott. Hur ska det bli de två veckor efter inseminationen när jag ska gå och vänta på att göra gravtest? Jag kommer ju vara ett vrak! Eller så blir det inte så... Shitt pommfritt. Denna vånda!
Eller dagens i-landsproblem, som någon kanske skulle vilja flika in nu. Och det med rätta! Barnen svälter i Afrika och här sitter jag med ågren för att jag ska åka tåg till Hobro och bo där på pensionat eller camping. It's sick.
Jag måste sysselsätta mig med något. Stickning, sade en "bloggis". Ja, det är en bra idé. Nån som har en bra film att rekommendera? Som inte får mig att tänka på bebisar och insemination!! Nån riktigt jävla lättsam film vill jag blir rekommenderad. Lättsmält. Eller så går jag helt sonika ut och hyr mig en film med Sandra Bullock. Typ.
Eller kanske någon vill komma till Västerås och underhålla mig lite?
Förresten har jag bokat nattåg tur och retur Malmö nu... Ska hälsa på en kusin på vägen till Hobro. Billiga resor, de där nattågen. Superbra.
Man kan vara uppspelt till den grad att det är svårt att tänka på något annat. Att det inte går att somna på kvällarna för att man tänker på kostnader, boende, resor, ägglossning. Med mera.
Jag börjar dessutom bli orolig. För vad vet jag inte. Antagligen är det för jag inte vet hur det blir som jag är orolig. Om ni fattar... Och det bådar inte gott. Hur ska det bli de två veckor efter inseminationen när jag ska gå och vänta på att göra gravtest? Jag kommer ju vara ett vrak! Eller så blir det inte så... Shitt pommfritt. Denna vånda!
Eller dagens i-landsproblem, som någon kanske skulle vilja flika in nu. Och det med rätta! Barnen svälter i Afrika och här sitter jag med ågren för att jag ska åka tåg till Hobro och bo där på pensionat eller camping. It's sick.
Jag måste sysselsätta mig med något. Stickning, sade en "bloggis". Ja, det är en bra idé. Nån som har en bra film att rekommendera? Som inte får mig att tänka på bebisar och insemination!! Nån riktigt jävla lättsam film vill jag blir rekommenderad. Lättsmält. Eller så går jag helt sonika ut och hyr mig en film med Sandra Bullock. Typ.
Eller kanske någon vill komma till Västerås och underhålla mig lite?
Förresten har jag bokat nattåg tur och retur Malmö nu... Ska hälsa på en kusin på vägen till Hobro. Billiga resor, de där nattågen. Superbra.
fredag 10 juli 2009
Vi ses til augusti!
"Hej!
Ja helt klart journal=registreringspapper...
Vi ses til augusti.
Mange hilsner fra
Pernille, Gaia"
Excited!!
Ja helt klart journal=registreringspapper...
Vi ses til augusti.
Mange hilsner fra
Pernille, Gaia"
Excited!!
torsdag 9 juli 2009
onsdag 8 juli 2009
Lite skrämmande är det
Sitter med funderingar på de sista praktiska detaljerna, skickar mejl till Gaia med frågor osv. Innan det är dags att boka biljetter osv. Och det känns lite konstigt och lite skrämmande alltihop.
Det är på riktigt nu, liksom.
Vad sjutton gör man för att få tankarna på något annat nu? För att man inte ska vara ett nervöst vrak när det är dags att åka...
Det är på riktigt nu, liksom.
Vad sjutton gör man för att få tankarna på något annat nu? För att man inte ska vara ett nervöst vrak när det är dags att åka...
tisdag 7 juli 2009
fortsättning...
Kära vänner!
Jag mår mycket bättre i dag. Jag får bara sån ångest när jag tror att jag ska få anfall, det är så mycket känslor som kommer upp då... Det är lite olika (och rätt stora) saker som hänger på anfallsfrekvensen.
Körkortet till exempel, och med det jobbchanser. Utan körkort inget jobb på lokaltidning = jobbmöjligheterna begränsas. Plus att anfall skulle betyda att den nya medicinen ev inte fungerar = byta medicin igen vilken kanske inte skulle fungera = barnskaffandet skulle få skjutas på framtiden tills jag är helt medicinfri, och det skulle handla om år.
Det är mycket om-utifall-känslor. Känslor som är är alldeles för vanligt förekommande i min kropp. Jag måste fokusera tankarna i rätt riktning bli bättre på att se möjligheter i stället för alla begränsningar.
Klart att det finns jobb till mig. Jag är bra! Även utan körkort... =) Jag kommer att bli mamma, nu eller om några år. På egen hand eller med en man.
Flickrummet: du har rätt, det är bra att erkänna känslorna, bejaka dem. Sen måste man gå vidare. Tack för dina ord!
Loba: Nej det blir inget läkarbesök, jag väljer att se det som en smärre stress-attack, och inte epilepsi-anfall. Hoppas jag har rätt... Inte oroa sig!
Men det är skönt med den här bloggventilen tycker jag. Allt blir bättre bara av den =)
Jag mår mycket bättre i dag. Jag får bara sån ångest när jag tror att jag ska få anfall, det är så mycket känslor som kommer upp då... Det är lite olika (och rätt stora) saker som hänger på anfallsfrekvensen.
Körkortet till exempel, och med det jobbchanser. Utan körkort inget jobb på lokaltidning = jobbmöjligheterna begränsas. Plus att anfall skulle betyda att den nya medicinen ev inte fungerar = byta medicin igen vilken kanske inte skulle fungera = barnskaffandet skulle få skjutas på framtiden tills jag är helt medicinfri, och det skulle handla om år.
Det är mycket om-utifall-känslor. Känslor som är är alldeles för vanligt förekommande i min kropp. Jag måste fokusera tankarna i rätt riktning bli bättre på att se möjligheter i stället för alla begränsningar.
Klart att det finns jobb till mig. Jag är bra! Även utan körkort... =) Jag kommer att bli mamma, nu eller om några år. På egen hand eller med en man.
Flickrummet: du har rätt, det är bra att erkänna känslorna, bejaka dem. Sen måste man gå vidare. Tack för dina ord!
Loba: Nej det blir inget läkarbesök, jag väljer att se det som en smärre stress-attack, och inte epilepsi-anfall. Hoppas jag har rätt... Inte oroa sig!
Men det är skönt med den här bloggventilen tycker jag. Allt blir bättre bara av den =)
Insomnia...
... fast det stämmer inte riktigt.
Klockan är 04:15 och jag har legat i sängen ett par timmar utan att kunna sova. Men det började redan i går natt. Jag vaknade klockan 6, typish. Och jag trodde att jag skulle få ett epilepsianfall. Det kändes som stötar genom kroppen och hjärtat började banka. Stressen byggdes upp. Jag blev livrädd. Ställde mig upp, började röra armar och ben, ruska på huvudet och säga "nej, nej, nej" högt för mig själv. Min doktor har tidigare sagt att man själv kan förhindra anfall om man rör sig fysiskt och exempelvis skriker. Kan vara att man bryter något slags elektricitet som leder till anfallen. Men stöt-känslorna fortsatte, så också stressen, i ungefär 45 minuter. Plågasamt.
Men det blev inget anfall. Jag lyckades somna och sov från typ 7 till 11. I eftermiddags blev jag vansinnigt trött och slocknade på soffan vid 16-tiden. Halv sju vaknade jag (och trodde klockan var halv sju på morgonen...) helt borta. Fortfarande dötrött. Tror att det är min nya epilepsimedicin Keppra som orsakar den vansinniga tröttheten som jag har haft i kroppen i tre veckor ungefär. Hur som helst trodde jag att jag nu var redo att sova för natten och gick och lade mig. Vaknade vid 21-tiden. Klarvaken och har inte kunnat somna om sedan dess. Så jag gick upp ur sängen för en stund sen.
Det är bara det att jag känner hur trött jag egentligen är i kroppen. Jag vågar nästan inte somna, för tänk om jag vaknar och får anfallskänningar, eller anfall... Det är min största mardröm. Helt vansinnigt obehagligt är det. Ni som haft anfall av nåt slag, panikångest eller annat, vet säkert hur ångestframkallande det är att tro att ett anfall är på väg, eller att känna att det verkligen kommer.
Jag vill bara fly bort ifrån mig själv. Gömma mig under täcket så att inte epilepsin hittar mig. Sjunka under jorden tills allt är över. Jag vill inte vara med längre. Jag känner verkligen med de som har panikångest eller epilepsianfall ofta... Det måste vara jättejobbigt att gå med den här rädslan oftare än jag gör. Och en rädsla kommer sällan ensam som man säger. Andra negativa känslor kommer också upp till ytan när rädslorna kommer. Jag önskar att jag inte var så här.
Och jag är så trött, trött, trött. Men tankarna hindrar sömnen.
Klockan är 04:15 och jag har legat i sängen ett par timmar utan att kunna sova. Men det började redan i går natt. Jag vaknade klockan 6, typish. Och jag trodde att jag skulle få ett epilepsianfall. Det kändes som stötar genom kroppen och hjärtat började banka. Stressen byggdes upp. Jag blev livrädd. Ställde mig upp, började röra armar och ben, ruska på huvudet och säga "nej, nej, nej" högt för mig själv. Min doktor har tidigare sagt att man själv kan förhindra anfall om man rör sig fysiskt och exempelvis skriker. Kan vara att man bryter något slags elektricitet som leder till anfallen. Men stöt-känslorna fortsatte, så också stressen, i ungefär 45 minuter. Plågasamt.
Men det blev inget anfall. Jag lyckades somna och sov från typ 7 till 11. I eftermiddags blev jag vansinnigt trött och slocknade på soffan vid 16-tiden. Halv sju vaknade jag (och trodde klockan var halv sju på morgonen...) helt borta. Fortfarande dötrött. Tror att det är min nya epilepsimedicin Keppra som orsakar den vansinniga tröttheten som jag har haft i kroppen i tre veckor ungefär. Hur som helst trodde jag att jag nu var redo att sova för natten och gick och lade mig. Vaknade vid 21-tiden. Klarvaken och har inte kunnat somna om sedan dess. Så jag gick upp ur sängen för en stund sen.
Det är bara det att jag känner hur trött jag egentligen är i kroppen. Jag vågar nästan inte somna, för tänk om jag vaknar och får anfallskänningar, eller anfall... Det är min största mardröm. Helt vansinnigt obehagligt är det. Ni som haft anfall av nåt slag, panikångest eller annat, vet säkert hur ångestframkallande det är att tro att ett anfall är på väg, eller att känna att det verkligen kommer.
Jag vill bara fly bort ifrån mig själv. Gömma mig under täcket så att inte epilepsin hittar mig. Sjunka under jorden tills allt är över. Jag vill inte vara med längre. Jag känner verkligen med de som har panikångest eller epilepsianfall ofta... Det måste vara jättejobbigt att gå med den här rädslan oftare än jag gör. Och en rädsla kommer sällan ensam som man säger. Andra negativa känslor kommer också upp till ytan när rädslorna kommer. Jag önskar att jag inte var så här.
Och jag är så trött, trött, trött. Men tankarna hindrar sömnen.
måndag 6 juli 2009
Hello holiday!
Semester en vecka! Underbart!!
Ska passa på och få iväg pappret till Gaia och göra lite fint hemma. I dag har jag köpt ramar på Ikea, ska sätta upp kort på familj och vänner.
Ska passa på och få iväg pappret till Gaia och göra lite fint hemma. I dag har jag köpt ramar på Ikea, ska sätta upp kort på familj och vänner.
lördag 4 juli 2009
Stora som helikoptrar...
Har varit på jobb i Råsbo utanför Tärnsjö. Som vanligt så här års blir man överfallen av stickmyggor. Stackars lokalbefolkning säger jag bara... Ena riktiga helvetesmyggor är de. Aggressiva sån få andra, suger blod flera gånger, sticker även i solsken, flyger två mil. Du hör ju själv!
PS. Klicka på bilden så får du en uppfattning om hur jävla stora de är, skraeckus myggus sticticus, eller vad de nu heter...DS
fredag 3 juli 2009
Åldersnojja?
På söndag fyller jag 34 år. Det är en riktigt jävla tråkig ålder. Smaka på det. Tretti-fyra. Det säger en ingenting. 34, 34, 34. Ligger inte ens gott i munnen. Tråkåldrarnas tråkålder.
Och jag har börjat gagga för folk om hur gammal jag är. Jag som aldrig har brytt mig om ålder förut. Kanske beror det på åldern...
Men än är jag 33. I tre dagar till. 33. Det låter som en liten sång. Tretti-tre, tretti-tre, tretti-tre. Ser gulligt och bulligt ut gör det också. 33.
Och jag har börjat gagga för folk om hur gammal jag är. Jag som aldrig har brytt mig om ålder förut. Kanske beror det på åldern...
Men än är jag 33. I tre dagar till. 33. Det låter som en liten sång. Tretti-tre, tretti-tre, tretti-tre. Ser gulligt och bulligt ut gör det också. 33.
torsdag 2 juli 2009
Turist eller...
... inte för att det känns som att jag ska turista.
Ju mer jag tänker på det, desto mindre gillar jag uttrycket turista i det här sammanhanget. Jag förknippar nog turism med semester, rolighetsresor och andra härligheter. Målet är ju förhoppningsvis härligt, men resan vettefan. Eko-turist, storstads-turist, javisst. Fertilitetsturist... nja (trots att jag gillar bloggen med samma namn skarpt...)
Kallas det adoptions-turism också?
Ju mer jag tänker på det, desto mindre gillar jag uttrycket turista i det här sammanhanget. Jag förknippar nog turism med semester, rolighetsresor och andra härligheter. Målet är ju förhoppningsvis härligt, men resan vettefan. Eko-turist, storstads-turist, javisst. Fertilitetsturist... nja (trots att jag gillar bloggen med samma namn skarpt...)
Kallas det adoptions-turism också?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)