Trip, trip, tripping

Jag gjorde mitt livs resa för ett tag sedan. Åkte till New York i tio dagar.

Det. Var. Underbart. Words can't describe it. Tänker tillbaka på resan och blir varm i hela kroppen.

En sak slog mig för en stund sedan när jag kollade på senaste avsnittet av Barn till varje pris, när Matilda berättade om kostnaden för inseminationer och annat.

...hade jag inte åkt till New York... då hade jag kunnat göra minst fyra inseminationer... för samma pengar... 

Så långt är jag från att försöka bli gravid. Oh-my.

Jag vill inte bli gravid. Med hela kroppen vill jag det inte. Ändå är jag ledsen över det. It's sick.

Barn till varje pris

Ser på andra avsnittet av Barn till varje pris. Jättefint att barnlängtan i alla dess former uppmärksammas. Fina skildringar.

Men jag... jag bara gråter. Det känns så jävla ledsamt. Speciellt när Matildas historia visas. Resan till Hobro. Glädje. Förväntan. Längtan. Fy fan vad ledsamt det känns.

Obefintlig blogg

25 juli står det på mitt senaste inlägg. Det är långt mellan given nuförtiden. Olika orsaker finns.

1. Jobb. Jobb. Jobb. Jag är egenföretagare numer och jobbar oerhört mycket. Jag skriver, filmar, fotar, bokför... Jag gillar att jag har mycket att göra, men inte mycket tid blir över till bloggande. 

2. Inte mycket bebisplanerande existerar. Det verkar i skrivande stund som att det inte kommer att bli barn för mig. Det känns sorgligt ibland, skönt ibland. I'm living it. Finns inte mycket annat att göra. Det är väldigt svårt att leva med det, ensamheten och barnlösheten, vissa dagar. Senaste veckan har varit rätt jävlig. Ensamt och jävligt har det känts. Men... jag måste lära sig att leva med det. Helst utan att bli en bitterkäring.

3. Med tanke på ovanstående har det känts svårt att läsa andras bloggar. En efter en får barn. Men jag har inte velat släppa bloggarna helt ändå. Jag ögnar ibland och läser en och annan lite mer närgånget.  

4. Och... jag hatar att det är så, men det kom ett upprört samtal från en person som ganska nyligen sett bloggen. Det var upprörda känslor. Jag blev ledsen och, tyvärr, påverkad kring hur jag skriver. Mitt syfte med att skriva är ju för min skull, för att jag mår bra av att skriva av mig. Det har också varit befriande att "bolla" med likasinnade om funderingar kring barn och barnlöshet. Att andra som inte gör samma val som jag också läser kan jag inte styra över. Jag varit angelägen om att stå öppet för mina val i livet eller vad jag känner när jag står inför svårigheterna som följer med valen. Jag skäms inte för något som jag gjort eller skrivit. Jag kunde lösenordsskydda bloggen såklart... men jag vill faktiskt inte det. Vill man läsa bloggen så får man det - gärna utan att döma mig för mina val och hur jag uttrycker mig. Nåja, det har hsh hindrat mig ett antal gånger från att skriva det jag känner särskilt när det känts som svårast.

5. Mitt hjärta blev också en aning krossat tidigare i somras. Det är hard shit att återfå hoppet om kärleken ett tag - och sen ramla ner i tysta gråheten igen. Det blir svårare och svårare att liksom säga till sig själv att hoppet kommer komma tillbaka, och längre och längre tid att återhämta sig. Jobbar på att bitterfittan i mig inte ska grabba tag om benmärgen och bita sig fast permanent.   

Dag 7 - En aldrig upplagd bild

Aldrig upplagd, aldrig publicerad. De togs för Bbl/At i december 2010. Älskar att fota vissa djur, framför allt hästar och kor... de ser så kloka ut.

Dag 6 - Tema grön

Tänkte ta ngt symboliskt, men jag är lite för sorgsen för att tänka klart och klokt idag. Så det fick bli ett mossbetäckt ko-kranium istället. Det är ju grönt det med.

Dag 5 - En gammal bild

En gammal fin bild. Jag i fyraårsåldern.

Dag 4 - Min hobby

Promenader i skogen. I-love-it.

Dag 3 - En familjemedlem

Tror inte att hon varit med förut på bloggen - min vackra lillasyster E. Här visar hon en vacker sida för kameran. Hon har dock en ännu vackrare sida... nämligen insidan. Kram kära lilla E!

Dag 2 - Favoritpryl

Det får bli en bild på mig igen... men jag håller i min favoritpryl, kameran. Jag har egentligen inga prylar som jag är så vansinnigt fäst vid. När jag känner efter så är det få saker jag verkligen skulle sakna om de försvann, men en av dem är kameran.

Dag 1 - Självporträtt

Jag gillar att fota mig själv och tycker att jag kan se mig själv på ett nyttigt utifrånperspektiv. Den här bilden är dock den enda som jag tycker verkligen har fångat min sinnesstämning just i fotots ögonblick.

Bilden togs sensommaren 2009, den 24 augusti.

Tretton dagar efter min bebisresa till Hobro, en dag innan epilepsianfallen kom och ryckte undan mattan.

fotoblogglek

Jag hänger på en blogglek med foton - eftersom jag älskar bilder... och jag inte har så mycket att skriva om. Läste om det på mästerfotografen Lobas blogg, så jag bestämde mig för att hänga på.

Dag 1 – Självporträtt
Dag 2 – Favoritpryl
Dag 3 – En familjemedlem
Dag 4 – Min hobby
Dag 5 – En gammal bild
Dag 6 – Tema grön
Dag 7 – En bild som jag aldrig har lagt upp
Dag 8 – En favoritbild
Dag 9 – Dagens
Dag 10 – Detta gör mig glad
Dag 11 – Tokigt
Dag 12 – Min vardag
Dag 13 – Tema ljus
Dag 14 – En vinterbild
Dag 15 – Kärlek
Dag 16 – Självporträtt i svartvitt
Dag 17 – Ett ögonblick
Dag 18 – Känslor
Dag 19 – Här bor jag
Dag 20 – Tema olika
Dag 21 – När jag var liten
Dag 22 – Mitt beroende
Dag 23 – En sommarbild
Dag 24 – Detta gör mig glad (favorit i repris)
Dag 25 – I all hast
Dag 26 – Detta skrattar jag alltid åt
Dag 27 – Tema två
Dag 28 – Väder
Dag 29 – Senaste bilden på mig själv
Dag 30 – Valfri bild

Någon...

... har läst den här bloggen typ från början till slut, månad för månad, ser jag i besöksräknaren. Spännande =) Har jag fått en ny läsare - eller är det någon som vandrat down memory-lane? Hur som helst... du som läst - hoppas läsningen gav dig något!

En liten uppföljande statusuppdatering. Hjärtat klappar på i samma takt när jag ska sova - men jag sover iaf bättre på natten. Puh. Natten mot torsdagen hade jag dock ett close-to-epilepsianfall-inklusive-handdomning-men-ej-kramper. Det skrämde upp mig som vanligt - därav det uppskrämda inlägget i torsdags.

Nu känner jag mig lite lugnare. Livet går vidare för mig. Önskar bara att jag hade lite mer sällskap på vägen.

Typ av en man.

Det var en visa som hette Samma

Det går en visa som heter Samma, som heter Samma visa om igen. Ni minns ju vad som hände.

Det känns som jag är nära - igen. Fast på ett annat sätt. Pinkar in mig det där jävla gamla hörnet - igen. Svårt att sova, hjärtat klappar, klappar, klappar. Bröstet tyngs. Trött, trött, trött. Utarbetad. Självpåtaget, men ändå. Undrar om jag undermedvetet håller på att försöka jobba ihjäl mig? Ja... eller eftersom jag skrev det så är det väl inte undermedvetet längre. Typ. Tänk om jag dog en sån här natt? Med olyckan vinande kring öronen, tröttheten som spärrar upp sömnlösa ögon. What a fucking waste of a life det skulle kännas som. Jobbar jag tillräckligt mycket så slipper jag ju tänka. På "annat". How convenient. Kontentan blir ju dock alltid denna. Jag måste tänka på "annat" också.

Eftersom hjärtat alltid klappar ikapp.

En liten aning blå kväll...

...och då är det är en jävligt dålig idé att sitta och lyssna på såna här låtar med John Legend. Man blir liksom så jävla - hm - blå.

Fick frågan av en kollega på lunchen "hur går det med dina försök nuförtiden?". Jag vet aldrig vad jag ska säga när frågan kommer. Är antagligen för dålig på att verkligen prata om det. Vill liksom berätta allt och samtidigt inte. "Det är inte aktuellt just nu" sa jag bara.

Det känns som att saken har exponerats både för mig själv och andra mer än vanligt sista tiden. Omedvetet söker jag antagligen själv efter att prata om det - som vid förra veckans debatter och mediaexponering.

Hur som helst så har frågan om egen familj har på nåt sätt dykt från ytan ner i djupet igen. Och jag är inte riktigt redo att hantera det. Önskar att jag slapp göra det. Önskar att jag kunde skita i det. Önskar att jag kunde säga "poff - där försvann det och kom aldrig mer tillbaks igen". Kunde huvudet kanske skiljas från kroppen nu? Det gör ju så jävla ont i magen när de tvunget ska sitta ihop.

Eller... det kanske bara är en sån där blå kväll som kommer ibland.

Fototriss

Det var länge sedan jag var med i Fototriss nu, men jag tyckte att de bilder jag igår tog hemma hos min brorsa som bor i Kungsör passade på ämnet Stilleben. Kunde inte finna att man inte kan ta stilleben utomhus i några beskrivningar i Fototriss länkar... på alla stilleben man ser i exempel och annars också är bilden tagen inomhus. Men jag kör på =) Living on the edge!

Sida upp och sida ner

Jag fick ikväll för mig att läsa lite i min egen blogg. Fan vad det känns skönt - after all - att jag har skrivit om allt det här. Jag har satt ord på mina tankar. En dag ska jag läsa från början till slut och kanske plocka ut eventuella vändpunkter eller en röd tråd om det finns någon. Nu läste jag från dagens datum och bakåt... lite svårt för att se en tydlig linje genom inläggen då.

Här började allt. Det här inlägget känns fortfarande smärtsamt att läsa. Det här och alla inlägg följande månad efter det känns helt outhärdliga och leder till hjärtklappningar. Det här känns svårt - och bra samtidigt.

Vad skriver jag i bloggen om ett år? Har faktiskt inte en aning. Senast i oktober 2010 var jag inne på att göra nya försök, mest för att jag "skulle", men ändå. Idag känns ett nytt försök vansinnigt främmande och skrämmande. Vad har hänt? Jag kan nästan känna att jag helt plötsligt bara släppte min barnlängtan i slutet av oktober förra året. Det behöver för den sakens skull inte vara fel för mig att göra det. Även om det gick snabbt när det väl kom.

I och med den senaste veckans skriverier i tidningarna (framför allt Svd:s fantastiska artikelserie) och riksdagsdebatt med sedvanlig skit-utgång har jag återigen funderat mycket på mina egna vägval. Jag känner fortfarande inte den där riktiga fysiska längtan som jag gjorde för ett och ett halvt år sedan, men... men, men, men.

Svar till Svanström

Hej Svanström (och kul att se en kommentar, det var så länge sen sist ;-)!

Jag svarar på din kommentar i ett inlägg eftersom jag funderade på saken länge igår efter att ha läst Malin Wollins krönika i Aftonbladet. Hon drev just den tesen. Jag blev irriterad som tusan lär jag läste den... och det var inte bara "barn är ingen rättighet" som irriterade mig. Återkommer till det.

Jag tycker verkligen inte att barn är en rättighet. Det är inte en rättighet för någon att kunna skaffa barn, för singlar, par eller andra. Med barn följer skyldigheter. Jag tycker att alla människor borde tänka efter så många gånger som jag, och andra ensamstående gjort, innan de skrider till verket. Då skulle alla barn vara lyckligare. Det är bara det att det skulle bara underlätta en jäkla massa om singelkvinnor kunde insemineras på hemmaplan. Som det ser ut i dag åks det till Danmark, det fixas och trixas hemma med killkompisar, det har skapats donatordejtingsajter med mera, med mera. Det vore väl bättre om man kunde åka till en klinik, köpa sin vara (donerad av frivillig) och sen åka därifrån igen. Och framförallt att även singlar får tillgång till fertilitetsvård. Det är min innersta åsikt om den saken. Kan inte lägga ut mer om det tror jag. Återkommer isf.

Vill däremot återkoppla till Wollins krönika en aning. Hon hänvisade till att hon - om hon inte hade barn - "som nu är meningen med mitt liv" så skulle hon finna mening i att påta i trädgården eller dricka vin på resor. Det var nog det som irriterade mig mest. Jag har själv inte tänkt tanken på att skaffa barn för att finna mening med mitt liv nämligen... jag ser nog mer meningen i de relationer jag redan har. Tror inte att barn skulle göra mig till en lyckligare människa, däremot en annan sorts människa.

Heja Drottningen!

Morgana (bloggar på Queen of Night)berättar så fint om sina vägval och fina barn i P4 Radio Uppland idag. Heja vackra, modiga Morgana!

Du är en sann förebild för mig, jag är så glad över att några gånger fått sitta i ditt mysiga kök och snacka stort och smått.

Sveriges riksdag har åter sagt nej till insemination för ensamstående. Hela riksdagen måste ta ansvar för det - det är nämligen bara ett parti, Kd, som är emot egentligen. Men de får bestämma. Vansinnigt och deprimerande.

Poffpoffpoff

En artikel i Svd om en annan Jessica som också åkte till Danmark och fick sin lilla Theo.

Men... jag tycker att allt låter så himla lätt, poffpoffpoff å så blev det en bebis, och det gick så bra och det är sååå kul att vara singel. Känner inte riktigt igen mig =) men det finns ju lika många berättelser som kvinnor såklart. Det är bra att det skrivs om oss/er! Läs den.

Tillbaka igen

...och så trillar jag in på Gaias hemsida. Och känner någon slags hemtrevnad. Eller något. Hemtrevnad? Eller en skön vilan i det beslut jag en gång tog men som jag har omvärderat av olika anledningar?

Ny design - ny blogg?

Ny design på bloggen igen alla vänner. Ett nytt liv? Med ny inriktning?

Bebisar.

Jag tänker allt oftare inte alls på att bli mamma. Jag tänker allt oftare på att inte bli mamma. Processar med mig själv. För ett år sedan skrev jag i en krönika i Vlt att det svindlade när jag tänkte på att det kanske aldrig skulle bli barn för mig. Och det gjorde det verkligen. Då. Det svindlar inte längre. Jag har till och med nämnt att beslutet att INTE skaffa barn inte känns långt borta - för ett fåtal vänner. Utan att börja gråta! Fatta...

Jag kanske inte inser på riktigt hur det eventuella beslutet kommer att påverka mig. Eller så ÄR det inte svårare än så här för mig att fatta beslutet som de senaste fem åren känts så vansinnigt långt borta och skrämmande och stort. Jag kan inte säga att klumpen inte finns i halsen nu när jag skriver detta.

Jag skriver det inte med glädje. Än.

En liten uppdatering

Det är inte så många som är inne på bloggen och läser har jag sett... så jag kostar på mig att berätta lite kort om min privata vardag =)

- Bebistänkandet ligger på hyllan för tillfället. Jag har inte bestämt mig för om jag ska trotsa rädslan för graviditet ännu. Väntar med beslut om fortsatta gravidförsök tills vidare. Talade med en vän på lunchen idag. "Jag känner inte just nu att jag måste bli förälder" sa jag. "Jag ser dig som en person som kommer att ha barn" sade hon. Vojne. Den dagen den sorgen =)

- Slutade mitt hittills roligaste jobb vid årsskiftet. Det var så jävla roligt att gå till jobbet hela hösten att jag aldrig ville sluta. Underbara kollegor, roliga fikaraster, stimulerande arbetsuppgifter... allt jag begär av ett jobb. Tyvärr kände mamman som jag under ett år ersatte att hon ville börja jobba igen - så det var bara att gå vidare för mig. Men jag har mentalt inte släppt tanken på att få komma tillbaka, trots att det inte kommer att hända. Separationsångest kallas det. Typ.

- Jag har blivit egen företagare. Sedan årsskiftet F-skattar jag, åtminstone delvis. Jag frilansar numera som journalist. Lär mig mer om bokföring, momsen och deklarationer. Det kändes främmande men blir mindre och mindre så. Jag trodde aldrig att jag skulle göra detta. Vara företagare alltså. Mina rötter består av statare, småtorpare, arbetare, hemmafruar och fler arbetare. Jag ser mig fortfarande som en arbetare... det är bara det att jag tar betalt med egna fakturor. Och håller mer koll på inkomster och utgifter ;-) Jag gillar det mer och mer och hoppas att jag slipper skattesmällar i framtiden.

- Jag har "Eat, pray, love" av Elisabeth Gilbert på nattduksbordet. Har bara läst ca 50 sidor. Jag blir mer och mer irriterad (och lite smått bitter) ju fler sidor jag läser. Vem fan kan åka bort ett år till Italien, Indien och Indonesien för att hitta sig själv - och sitt livs kärlek? Jo, en jävligt rik och framgångsrik person som E. Gilbert. JAG får minsann vandra runt på halkiga, snöiga och småtrista gator i Västerås, Enköping och Sala och försöka finna mig själv på diverse kaféer och krogar. Sånt är livet. Jag ska läsa klart boken och hoppas att jag blir mindre irriterad för var sida jag läser. Den är ju så himla haussad så nån slags nytta ska den väl göra... annars har jag fått träna upp bitterfittan i mig lite till. Alltid nåt, haha.

- Har fått en ny favorit-teveserie. Downton Abbey. Den är så jävla Jeckan.

Och för denna gången, vänner... ba-bay!

Inspiration!

Jag har världens bästa jobb ibland.

Som i går eftermiddag.

Jag fick sitta mittemot en fantastisk människa, dricka kaffe ur söta koppar och bli inspirerad och uppfylld av hennes härliga energi i en hel timme. Sen fick jag göra det jag älskar näst bäst - efter att prata med inspirerande människor - nämligen fota dem och skriva om dem.

Och jag får betalt för det! Plus att jag blev skitnöjd med både text och bild.

Helt sjukt bra jobb jag har alltså.

Förnekelse?

Den senaste tiden, ja senaste halvåret ungefär, har jag inte känt det där suget i magen som jag tidigare gjort sedan jag bestämde mig för att försöka bilda en egen familj. Jag vet inte om jag värjer mig från det svåra - förnekar. Jag vet inte, har mått rätt bra av att inte ha "bebis-oket" hängande över axlarna och jag har till och med börjat känna att det är okej att inte få panik när jag tänker på att det kanske aldrig blir barn... Har inte ens känt en egen längtan när jag sett vänner vara gravida och få barn.

Men så alldeles nyss tittade jag på Livrädd med stils blogg där hon visade en bild på den här underbaringen. Och tårarna bara började rinna. Det sög till i magen. Jag längtade like crazy. Ja, jag vet inte. Det kanske var en förnimmelse av det som varit eller en svag känsla av sorg över att "det inte är jag" som har en sån liten fin en att snusa bredvid. Det lär väl visa sig.

I morgon ber jag till gudarna...

...för att vi ska orka och överleva dagen.

Vi ska ta farväl av en liten. Att försöka sätta ord på känslorna är ingen idé. Jag bara ber för lillans föräldrar att de ska finna styrka att orka ta sig upp ur det bottenlösa hål de befinner sig i.

Den vi älskat saknar vi alltid

Vi mister aldrig den vi älskat

Den vi älskat älskar vi alltid

Inte anonym

Om jag kunde gå tillbaka två år i tiden. Då hade jag.

Fortsatt varit anonym i bloggosfären.

Det är inte bara att jag nu skulle vilja skriva av mig om det trauma som min kära vän, och vi alla som är nära henne, just nu genomlider, och som jag snabbt skrev om häromdagen men sen raderade. Det hade varit skönt att kunna gömma sig undan folk härinne i andra lägen också. Men nu är det som det är. Jag valde att vara öppen - och har för det mesta, speciellt när jag skrev om själva inseminationsresan, känt att det var ett bra beslut. Öppenheten hjälpte mig.

Det jag nu mest vill skriva om har inte direkt att göra med barnlängtan - vet inte ens om jag har någon barnlängtan längre... Ibland är det skönt att vara hemlig med sitt innersta. Det skulle jag vilja vara nu.

Kanske dags att starta en ny blogg? En hemlig...

Eller så lägger jag ner helt. Jaja, vi får se.

Ta hand om er och era kära där ute!