LH-stegring

...på stickan CD13 - kvällsmätning. I morse inget utslag. Slog över någon gång på dagen alltså =)

M-m-m. Jeckan antecknar. Bra att veta. Ska Resan ske om typ 28 dagar? Eller när? Har ej bestämt mig än. Beror på väder och vind och tillgång på rum med mera. Med mera är - mainly - rädsla för epilepsianfall. Jag överväger, söker svar och överväger igen, men kommer antagligen inte komma fram till ett bra svar. Jag vill, och ändå inte. Rädslan kommer ju aldrig att försvinna, måste bara hantera den och våga lita på min kropp, som faktiskt har funkat friktions- och anfallsfritt i ungefär ett år.

Är jag vuxen nu?

För jag verkar ju ha blivit så jävla mogen nu helt plötsligt.

Jag pratar ut om mina känslor till höger och vänster, säger vad jag tycker. Jag visar tålamod. Står fast vid mina noga avvägda beslut. Och det går rätt bra för mig.

Det svider fortfarande lite under ögonlocken. M och jag har tryckt på pausknappen tills jag kommer hem från Danmark.

Vem är han som bara accepterar mig för den jag är så där rakt av? Antagligen kommer han från yttre rymden...

- Du är bra, sa jag till honom.
- Det är bara för att jag tycker om dig så mycket, svarade han.

Klappat

Tid för journalsamtal är bokat på måndag den 10:e klockan 16. Det känns jättebra. Madonna på lördag, sova hos kompisen till måndag. Det får bli att åka från Göteborg i alla fall, på grund av att jag fick mens ett par dar tidigare än vad jag hade räknat med så blir det för kämpigt att köra hem på söndagen för att åka med nattåget tillbaka neråt redan samma kväll... Hoppas jag kan ställa bilen hos min kompis och hämta den när jag är tillbaka igen.

Och på onsdag kommer M till Västerås. Nice =)

Inget och allt

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg på bloggen, men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om.

Jag befinner mig i något slags vacuum.

Lördagens vindrickande med efterföljande mysfylla var mycket härlig. Är det PK att säga så? Ja, ja, det skiter jag i, har aldrig varit särskilt PK ändå...

Hur som helst, att förlama hjärnan ett litet tag var precis vad jag behövde. Informationen till och från hjärnkontoret har liksom gått på högvarv hela tiden ett tag i våndor och funderingar, trots att jag ansträngt mig att tänka så lite som möjligt. Och det måste liksom ta stopp till slut, annars så börjar det fan brinna där inne i skallen.

M-M-M, tänker jag på nu, och tillåter tamefan mig själv att inte slå vinkelvolter härs och tvärs i hjärnsubstanser bara för det.

Nu får det liksom bara vara som det är. Inte krångla en massa.

I alla fall inte närmsta veckan...

Jag ville bara utmana lite...

... och känner nog att jag gjorde rätt.

Jag träffade M i dag. Det kändes segt till en början. Eller det kändes ärligt talat inte så mycket alls. Jag tvekade om jag skulle åka till Stockholm. Huvudet ville att jag skulle vända, men något annat fick mig ändå att gå på tåget. Vi pratade inte alls mycket, rörde inte vid varandra alls. Det kändes rätt hopplöst.

Till slut hamnade vi på en bänk i Kungsträdgården. Efter en stunds tystnad.
- Vi kommer inte längre än så här, va? Vi, alltså vi, oss?
Han vred lite på sig.
- Jo, jag märkte att det var något...
Jag fick pressa honom för att han skulle säga vad han ville och kände och till slut...
- Jag gillar dig, och om jag fick bestämma så ska vi ses igen.

Helt plötsligt fördes konversationen upp till en helt ny nivå. Det var som att dra ur en propp. Jag berättade om Bebisen, han reagerade med tålamod och förståelse. Han sa att han gillade mig, igen. Det kändes som att vi kom varandra in på skinnet på ett annat sätt.

Å det började sakta men säkert pirra lite i magen...

Det var ju det jag sökte, nån slags känslomässig reaktion. Hittills är det jag som har tagit alla initiativ till träffar och kroppskontakt. Jag ville bara utmana honom lite, det där med att vi inte kommer längre var mer en fråga än ett påstående.

- Jag vet inte riktigt vad jag vill, men jag vill ju träffa dig igen. Kan du stå ut med det? frågade jag innan det var dags att ta tåget hem (inte så lite tvetydigt, kanske...)
- Ja, det kan jag. Om jag inte gör det säger jag till, fick jag till svar.