Tack kära ni!

Ni är helt fantastiska, ni bloggisar, som har stöttat mig så fint den senaste veckan. Jag har verkligen känt, via cyberspace, kärleken.

Jag kan inte komma ihåg att jag har mått så dåligt någon gång tidigare. På flera plan.

1: Det fysiska. Utmattningen har varit totalt efter de två anfallen förra onsdag. Har legat på föräldrarnas soffa/säng som en blöt filt och glott på teve/i väggen/grinat för att jag inte orkat något annat.

2: Oron. Jag brukar vara rätt orolig för diverse saker och få lättare ångest, men på den här nivån har jag aldrig varit förut. Jag har varit helt livrädd för nya anfall. Så till den grad att jag tror oron har framkallat rädsla för nya anfall som har fått mig att fysiskt känna det som om det verkligen kommer ett nytt anfall...

3: Ingen matlust! Jo, du läste rätt. Du som känner mig förstår vidden av detta nu! Jag orkar inte äta, inget är gott, jag är inte hungrig. Jag har ätit ändå, om någon placerat mat framför munnen på mig. Men jag vill inte och det är inte gott att äta. Helt vansinnigt.

4: Gråtattackerna. Jag brukar inte gråta inför andra, nån slags spärr brukar sätta in. Men den senaste veckan har jag lipat, lipat och lipat. I telefon med chefen, inför mamma, pappa, syrran, brorsan, brorsbarnen. Och sjuksystrarna och läkaren... Neverending flod. Jag grinar fortfarande, fast det går att kontrollera bättre nu.

Man blir klokare och mer eftertänksam med åren. Kanske det är därför jag reagerar så
här kraftigt först nu. Jag inser att epilepsin faktiskt stör mitt liv, och att den finns där och inte försvinner. Nu hindrar den mig från att sköta mitt jobb eftersom jag inte kan köra bil på ett tag.

Jag funderar över både det ena och det andra nu. Kommer jag att fixa att bära och ta hand om ett barn? Jag är inte så säker på det. Kan jag jobba med ett jobb där jag är beroende av bil? De tankarna skrämmer mig dock inte. Jag behöver "bara" fatta några beslut. Och det ska jag göra när jag orkar.

Första steget blir att prata med läkaren, vilket inte vilken sjuk människa som helst klarar av uppenbarligen. Man måste vara rätt stark för att orka trycka på hur sjuk man är... It's sick.

Inte förrän om tre veckor kan jag få träffa läkaren face-to-face. Innan det hoppas jag ha fått träffa en kurator som kan hjälpa mig med min oro för anfall. Så att jag kan sova på nätterna, det kan jag inte så bra nu. Jag är så jävla rädd!!

Jag kan sova, jag är inte rädd

Jag kan sova, jag är inte rädd, jag kan sova, jag är inte rädd, jag kan sova, jag är inte rädd. Jag ska sova hela natten, inget ska hända.

Jag ska vakna imorrn bitti utvilad med ep-fritt huvud fyllt av friska, klara tankar.

Sov gott!!

Ofrivillig semester

Bor hos mina föräldrar ett par dagar på "semester/spa". Ligger mest på soffan och glor på teve. Ibland går jag förbi fönstret mot gatan där min bil står. När jag ser den känns det superjobbigt, tårarna kommer. Jag vill ju kunna köra! Samtidigt vet jag inte om jag någonsin ska kunna lita på mig själv igen. Vilka garantier på anfallsfrihet kan jag få? Inga alls, antagligen... Men jag vill naturligtvis ultimera mina chanser att slippa anfall i framtiden.

Jag vill byta neurolog iaf. Den jag har har inte visat sig från sin bästa sida under hela den här medicinbytartiden (som jag skrivit om tidigare på bloggen). Han gav mig en ny medicin jag fick grova utslag och typ halvdog av. Den ny-nya medicinen ställdes alldeles för lågt, uppenbarligen, eftersom jag fått anfall X två efter bytet. Jag får liksom inga raka svar av honom om varför de kommit. Först gav han mig bilförbud i en månad, sen ändrade han sig till tre månader och först efter att jag efterfrågat vad som skulle hända med körkortet. Otydligt, otydligt. Jag behöver någon som jag kan lita på nu. Som kan hjälpa mig att hantera framtida stress, sömnlöshet och graviditet. Det finns faktiskt kvinnor med epilepsi som fått både ett och flera barn. Det vill jag också kunna få! Epilepsi-personer borde faktiskt kunna få proffs-hjälp med stresshantering och sömnproblem, tycker jag.

I dag har jag för första dagen kunnat tänka lite klart i alla fall. Försöker att inte släppa in alla "måste-göran" i skallen utan bara vila upp mig. En sak i taget.

Och hur fan...

... ska bebisar få plats i det här?

Eller rättare sagt, hur ska jag orka ta hand om en bebis själv, om jag inte ens orkar med pressen att tillverka den själv?

Nä, jag orkar inte tänka på svaret, men frågan måste jag åtminstone ställa mig. En sak i taget.

Dag 3

efter att världen rasade. Det låter ju nästan som en roman...

Jag bara grinar och grinar fortfarande. Ändå har det inte sjunkit in riktigt. Det känns som om jag ska sätta mig i bilen och köra till jobbet som vanligt på måndag. Undrar hur det ska bli nu? Vi anställer ju inte ens vikarier som inte har körkort. Orkar inte tänka på det ännu...

Jag har fortfarande smärtor i magen, det är lite konstigt. Brukar inte ha det dag tre i mensen, speciellt inte när jag får mens så tidigt som cd 28. Undrar om jag var gravid och fick missfall när jag hade anfallen? Och hur tar man reda på det? Det började liksom fors-blöda nån timme efter anfallen. Vanlig mens brukar smyga igång liksom... Det kanske också har med anfallen att göra.

Jag bor hos mina föräldrar nu ett par dagar. Ligger mest på soffan/sängen som en blöt filt. Brorsbarnen tittar konstigt på mig, undrar väl varför ögonen är rödkantade.

Världen rasade

och det hade inget med nån eventuellt utebliven bebis att göra.

Jag fick i går morse två epilepsi-anfall. Har inte haft anfall på åtta år. Ett anfall är jobbigt, två fick mig att sova i typ ett dygn. Mitt i allt fick jag mens. Och jag brydde mig inte, så jävla trött var jag. Orkar fortfarande inte riktigt bry mig om den där blödningen... Jag har efter anfallen fått bilförbud i tre månader av läkaren. Jag som är beroende av bil i jobbet.

Och jag orkar inte ens tänka på vad det var som orsakade anfallen. Jag är bara jävligt trött och har satans ont i huvudet. Behöver äta men jag orkar inte.

Jag grinade i telefon när jag pratade med brorsan i går, i dag grinade jag när jag pratade med chefen. Och jag har inte ens börjat tänka på bebisen som inte kommer...

Jag bara gråter och gråter.

Min värsta ovän

... är ovissheten.

Det känns precis i magen som jag ska få mens vilken sekund som helst. Molande i nedre magregionerna. Lite smärta. En jobbig känsla i nuläget, förstår ni säkert. Försöker tänka på annat (speciellt på jobb, eftersom jag befinner mig på jobbet). Men det går sådär. Känslan känns ju liksom hela tiden i magen och påminner mig...

Det blev lite jobbigt i går kväll när jag åkte hem från jobbet. Men jag tror ändå att det var rätt bra att jag testade så tidigt och fick minus på stickan. Jag fick liksom känna på hur det kommer att kännas när/om det blir definitivt att det inte blir något.

Ovissheten = a big pain in the ass...

Vill ha!

Läste Lindas blogg "Boxare på smällen" och mindes...

Detta ska jag handla till min bebis! Hur skönt som helst... Finns även tallrikar och haklappar med bandnamnet. METALLICA FOREVER!!!

Rock on, motherfuckers.

Ännu en cliffhanger - hoppas jag...

Det blev minus på första testet... Jag stirrade, stirrade och stirrade på stickan. Det blev inget plus ändå =)

Men jag drar inte så himla stora växlar på det. I alla fall inte ännu. För det första är det cd 27. Det kan alltså vara så mycket som sju dagar kvar till mens. Med tanke på att cykeln varit 29/30 senaste månaderna så tippar jag att det kan bli typ 33-35 dagars cykel nu. Det betyder att testet KAN ha gjorts för tidigt. Dessutom testade jag mitt på dagen, på lunchen på jobbet. Enligt test-beskrivningen ska man testa på morgonurin om man gör det tidigt, annars kanske det inte ger utslag. Och endast 53 procent av de gravida får utslag fyra dagar innan beräknad mens. Hoppet lever, iaf några dagar till.

Brösten ömmar fortfarande och det drar i magtrakten. Men nu kan det ju iofs ha övergått från "efter-inseminations-ont" till "innan-mens-ont".

Det känns inte än så länge som om världen går under om det blir negativt resultat. Men jag vet inte hur jag reagerar när det sjunkit in på riktigt.

Nu väntar jag några dagar innan jag testar igen. Om jag kan hålla mig... ;)

En måååndag-morgon....

Nej, jag kommer inte testa i morgon bitti. Jag har nämligen inget gravtest hemma. Måste köpa på Apoteket imorrn. Börjar faktiskt känna mig lite mer o-cool nu.

Jag har varken varit särskilt pirrig eller så vansinnigt angelägen om att få veta hur det ligger till. Förns nu, alltså...

Klockan är 21:10, typ. Och det flyger omkring en hel jävla fjärilsarmé i magen.

Tänk om jag är PÅ SMÄLLEN??? Hur gick detta till nudå? Hjärnan hänger inte med, som vanligt ;)

Donatorn

Tror inte att jag har skrivit så mycket om mitt val av donator... Så här tänkte jag i alla fall kring frågan, som inte var alltför lätt att avgöra. En bloggis frågade mig om hur jag hade tänkt och så här svarade jag:

Jag valde öppen donator. Först funderade jag på, och var nästan övertygad om, anonym, eftersom jag vill ha så lite som möjligt att göra med donatorn. Jag vill inte att han är en person för mig. Men det kändes inte riktigt bra, jag funderade på vad jag skulle säga till barnet. Prövade olika argument och sätt att säga att det inte finns någon möjlighet för barnet att få veta vem den andra biologiska hälften är. Och jag kom inte på tillräckligt många bra argument för att kunna ta ansvar för valet av anonym donator. Det kändes för svårt att JAG väljer att barnet inte har något val... Jag kände att det kan bli en "hang-up" och en livsavgörande sak för en annan människa att INTE ha den möjligheten. Finns möjligheten tror jag att det inte är lika intressant för barnet att få veta. Så jag valde öppen donator, för barnets skull.

Jag fyllde i fysiska egenskaper som liknar mina egna i journalpappren, för att barnet ska likna mig själv så mycket som möjligt. Jag måste säga att det känns ganska märkligt att sitta och välja egenskaper på det sättet... men, men. På Gaia tog de sedan fram en lista med möjliga donatorer, så fick jag välja en av dem. Det var lite olustigt, tyckte jag. Som jag skrev tidigare så vill jag ha så lite som möjligt med donatorn att göra... Men så går det till. På listan stod donatorerna till och med med namn (tror inte det var deras riktiga namn dock).

It's getting closer...

Jag börjar bli lite nyfiken om det har fäst nu faktiskt.

Det spänner och drar fortfarande neråt magtrakten, en och en halv vecka efter inseminationen, det är nu cd 24. Ömmar i brösten, har gjort det senaste fem dagarna, typ. Är konstigt förstoppad+att det rumlar som tredje världskriget i magen i bland....

Men det kan ju även vara förstoppning av för mycket vitt bröd och socker, sötsug på grund av sockerbrist, ömmande bröst för att mens som närmar sig... Varför det fortfarande spänner på vänster sida neråt magen kan jag inte hitta nån förklaring till.

Önskar ju såklart att det är tecken på att det är något. Så, jag är nyfiken för att uttrycka det milt. Testar på måndag, känns det som nu... Jag börjar känna mig glad och förvantansfull på riktigt, för första gången.

Nya vänner!

Följer en ny blogg. Läs den du med!

Riktigt träffsäker titel. "En boxare på smällen".

Prrrutt, eller inte...

Asså, det känns som om jag är lite gasig i magen utan att det är nån action, om man säger så. I går kände jag inga knipningar alls, i dag kniper det igen... Kan det inte vara om en vecka. NU!!!

Sen väntar jag lite på den där lilla blödningen som Pernille på Gaia sa kunde komma efter en vecka... Ni som vet. Är det vanligt att en sådan kommer? Eller är det lika vanligt att den inte kommer?

Shitt, tänk om nån på jobbet så mig sitta och skriva om pruttar och blödningar på arbetstid. Men jag kan ju inte tänka på nåt annat...

Rätt trött faktiskt

Det drar och sliter fortfarande då och då (eller nästan hela tiden) i magen. Och jag är fasligt trött. Senaste dagarna har jag sovit ett par timmar mitt på dagen och ändå utan problem somnat gott på kvällen.

Hoppas det är tecken på att det var första och sista gången jag reste till Hobro. Men jag vågar inte tro på det eller känna några "plus-känslor"...

Måste hej jag måste hej jag måste hejda mig. Typ.

Härliga dagar

Har varit utanför den stora staden Västerås och träffat vänner i dagarna två. Den ena visste inget om vad jag gjort i Danmark i måndags. Jag sade bara på telefon att "det hade hänt grejjer" och hon blev så nyfiken att hon höll på att spricka. När jag kom fram till hennes hem var hon om möjligt ännu mer nyfiken. "Nu har jag funderat hela dagen. Berätta nu!!" Och när jag berättade att jag varit i Danmark och blivit inseminerad så utbrast hon bara att hon tyckte att det var sååå himla rätt gjort av mig, håret reste sig på hennes armar. Och det kom faktiskt tårar i hennes ögon.

Jag blev så himla rörd och glad av hennes spontant positiva reaktion! Det var precis vad jag behövde för att börja fylla på mina fullständigt uttömda känslodepåer igen. Övernattning hos henne och lekar med hennes underbara barn var också så välbehövligt. Tack till dig du härliga!

Ett besök hos ytterligare en gullunge i samma stad gjorde inte resan mindre skoj. Och jo, det var kul att träffa ungens pappa också... =)

Det drar fortfarande i nedre magregionerna. Har förstått på Femmis forum att det är ganska vanligt förekommande att man känner så. Skönt!

Blev visst lite trött...

Jag tror jag drabbades av nån slags post-inseminations-depression i går. I dag känns huvudet i alla fall halvfullt igen. Börjar se fram emot en dag då jag testar om fröet har fäst i magen. Det värsta är att den dagen ligger flera veckor fram i tiden. Hur ska jag orka vänta?? Shitt pommfritt... En dag i taget. En dag i taget.

Denna dagen lunch med en bästis, i kväll bär det i väg till Uppsala och en kompis, hoppas jag kan stanna över för imorrn vill jag träffa en annan kompis i samma stad =) M ska tydligen åka till sommarstuga med sina föräldrar i helgen. Ingen dejt alltså. Inför det faktumet känner jag inget speciellt, tråkigt nog. Tror att det hade varit bra om vi hade setts nu i helgen.

Men en dag i taget känns bra. Eller till och med en timme i taget.

PK. Nej.

Jag vill bli omhändertagen. Swept away. Att nån tar mig i sina starka armar och säger att det kommer att bli bra.
Kan ingen komma och ta hand om mig och visa mig vad jag ska göra?
Jag vill att nån ska... ja, jag vet inte, nåt kan väl nån göra för att ge mig lite trygghet.

M är ju jättegullig, men inte nån klippa, inte i dag iaf. Kanske är jag för dålig på att uttrycka svaghet. I dag hade jag behövt en solid klippa att luta mig mot.

I morgon känns det bättre, hoppas jag.

Trött och tom

Folk frågar mig hur det känns. Jag har inte en jävla aning om hur jag ska svara på den frågan på ett bra sätt.

Det är tomt. Tyst och tomt inne i skallen. Ett svart hål. "Jag vet inte" svarar jag och säger sen nåt i stil med: "Men det känns bra". Jag skulle käka lunch med en kompis i dag. När jag satte mig ner och väntade på honom ville jag bara stirra framåt och inget mer. Det blev lite bättre när han kom och jag fick prata om nåt annat än mig själv en stund...

Och jag har blivit så vansinnigt trött! Känner att jag borde vara uppfylld av nån slags eufori. Loba skrev att hon log från öra till öra i en vecka efter den första inseminationen. Men jag är bara trött och tom i bollen och orkar inte träffa nån. Jag vill också le med själ och hjärta!

Hoppas det är bättre imorgon. Att jag iaf är fylld med något.

Ska det va så här?

Det spänner och kniper fortfarande på vänster sida i nedre delan av magregionen.

Du som också inseminerats, känner Du igen detta? Det känns ungefär som om jag haft ägglossning sedan i måndags kväll... Så här länge brukar det inte knipa, vid en vanlig ägglossning brukar det knipa i magen ungefär ett par timmar.

Pernille sa att man kunde få som menssmärtor efteråt eftersom livmodern "jobbade", men jag glömde fråga hur länge det kunde hålla på. Undrar om det är det jag känner? Varför är det bara på vänster sida isf? Hm... Så många frågor =)

Jag semestrar och har mig, har det bra. Kanske ringer jag M i dag, vi har ju tryckt på pausknappen, men jag känner faktiskt för att trycka på play... hihi!

Berg-å-dalbana

Nu sitter jag här, klockan är 23:40. I går vid den här tiden ungefär kom jag tillbaka med färjan från Fredrikshavn. Helt jävla ofattbart.

Jag fattar ingenting egentligen. Om jag hade vetat hur ansträngande gårdagen skulle bli, så... hade jag gjort om allt på samma sätt! Tveklöst. Det var "love my way", som är ett uttryck jag använder allt oftare. Det är även titeln på en australisk teve-serie som jag bara älskar. Det handlar om hur livet kan bli bara man vågar älska. Typ. Kärlek på mitt eget sätt.

Saker och ting händer i livet. Grejen är att ta ett djupt andetag och hänga med. Förhålla sig till händelserna och agera. Människor är inte maktlösa offer för omständigheterna i livet. Det går att välja hur man förhåller sig till olika uppkomna situationer. En tanke är en handling, som min terapeut sade. Den går att bryta och leda in på ett annat, bättre spår. Jag hade inte kommit hit där jag är i dag utan att verkligen förstå att tankar är verkliga handlingar.

Men nej, jag fattar fortfarande inte att jag faktiskt har gjort det. Det som har hänt var en tanke som jag förde i olika riktningar under lång tid. Nu är det plötsligt en verklighet som flyter omkring. Jag kan inte styra det. Bara hur jag ska förhålla mig till tanken på verkligheten. Men jag kan för min värld inte begripa att det kan bli något riktigt verkligt av det här. Att det kan komma att växa en människa inne i min kropp snart. Vad som händer där inne, där det spänner och drar, har jag ingen kontroll över. Och jag har ännu inte tänkt ut hur jag ska förhålla mig till detta som jag inte begriper...

Förstår du vad jag menar? Ursäkta mitt osammanhängande ordbajseri, jag skriver rätt ur hjärtat...

Jag ska försöka att bara hänga med och fylla min tid med roliga saker framöver. Allt för att inte fastna i vinkelvolterna som mina tankar ibland utvecklas till. Jag kommer nog att komma på hur jag ska förhålla mig till verkligheten. Det har jag ju alltid lyckats med tidigare.

Denna dagen ett liv...

Upp med tuppen hos C o J klockan 05:30, frukost med macka och kaffe på Espresso house på Göteborgs station kl 7.



"Äntligen på väg, jag förlänger mina steg. Luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj" När jag testade ägglossningen 08:30 hade det slagit om. Mellan 05:00 och då slog det om alltså... Fick ringa Gaia och berätta och förstod att jag inom en mycket snar framtid kunde ha Bebisen i magen... Oron som fanns tidigare försvann, kände mig överlycklig och oerhört speedad ett tag.



Efter diverse SJ-förseningar och språngmarsch till Hobrotåget följde resa med DBS. Oerhört sköna sittplatser på dansk-tåget. Det blev en lång resa utan mat och vatten. På grund av en hel del förseningar var det på håret flera gånger att tidsschemat sprack, därför hann jag varken äta eller växla pengar. Men jag hade tur. Eller var det meningen? Man kan ju undra...



Hobro - har en speciell plats i mitt hjärta nu =)






Väl framme på Gaia (som inte syntes direkt väl... fick leta ett tagi lilla Hobro). Pernille var underbar, gav mig vatten och pratade lugnt så jag förstod henne. Vi hade journalsamtal ca 30 minuter, jag lämnade över mina testpapper. Fick en lista på donatorer att välja på. Det kändes otroligt märkligt. Jag valde en lång en med liknande färger som jag. Fick kolla in simmarna i mikroskåp, oj vad snabba de var. Släng dig i väggen Sarah! =) Inseminationen var över på 15 minuter. Allt såg "fint" ut sa Pernille. Det smärtade litegrann när instrumenten fördes in, fick ligga kvar en stund och vila. Det var skönt... Väldigt rofyllt och fint på kliniken.



Hjemrese. Tåget från Hobro till Fredrikshavn var försenat, fick ta taxi till Stena-terminalen och ändå fick jag återigen springa för att hinna med. Försökte sova på båten, slumrade lite men jag var ändå som en blöt trasa när jag kom tillbaka till Gbg vid 23:30. Ville SÅÅ gärna komma hem snabbt, men jag överskattade min egen förmåga lite. Blev så jävla trött att jag fick stanna på en rastplats utanför Skara och sova i baksätet på bilen. Men det gick bra, sov ca fem timmar och kunde köra tillbaka säkert =)



Omtumlande resa. Jag ska sammanfatta mer en annan gång. Men det känns att livmorden arbetar och är lite svullen. Hoppas, hoppas. Nu ska jag njuta av semester en vecka. Underbart!

I'm not alone!

Jag ska få sällskap av kvinnlig fägring till Hobro. Kiki hänger med också. Skönt att ha nån att gosa med när jag ligger i tältet och väntar... Kiki gavs till mig av en kär vän, även hon blir med mig. I hjärtat.

Sista på ett tag... kanske.

Det är natten mot fredagen nu.

Jobba 8-17 fredag.
Fredag kväll; tvätta, packa, leta fram sjukdomstesterna (var fan nu de är)
Lördag morgon åka till Göteborg.
Se Madonna lördag kväll.
Söndag åka båt och ha kul med C o J.
Lämna Gbg 07:37 måndag morgon.
Lämna Köpenhamn mot Hobro 11:50 måndag lunch.
Måndag em klockan 16:00 journalsamtal på Gaia.
Resten av tiden: invänta att ÄL-stickan slår om... tälta, fota, läsa, cykla Hobro runt, äta, sova, vänta, fota, vänta, vänta.
Sen smäller det!

Hoppas väntan blir kort.

När jag kommer hem skriver jag här igen.

Är jag vuxen nu?

För jag verkar ju ha blivit så jävla mogen nu helt plötsligt.

Jag pratar ut om mina känslor till höger och vänster, säger vad jag tycker. Jag visar tålamod. Står fast vid mina noga avvägda beslut. Och det går rätt bra för mig.

Det svider fortfarande lite under ögonlocken. M och jag har tryckt på pausknappen tills jag kommer hem från Danmark.

Vem är han som bara accepterar mig för den jag är så där rakt av? Antagligen kommer han från yttre rymden...

- Du är bra, sa jag till honom.
- Det är bara för att jag tycker om dig så mycket, svarade han.

Crash and burn

Ulrika skriver i sin kommentar till mitt förra inlägg att jag är på rätt väg. Ja, om en stund kanske. För just nu är jag bara på väg neråt.

Jag kraschade för en stund sen. Nu vill floden inte sluta rinna. Klumparna i halsen och magen blir i och för sig lite upplösta av flodvågorna men kommer tillbaka mellan varven.

Det kanske är rätt väg att gå, det här. Kanske behövde jag krascha. Jo, Ulrika har rätt i att jag måste lyssna på magen och hjärtat. Men det är alltför kaosartat i dem bägge för att jag ska kunna bena ut vad det ena och det andra säger. De skriker kommandon i kör på varandra.

Och framför allt orkar jag inte driva på någon annan, tänka på någon annan, än mig själv... Det är jag också ledsen för. Det känns förbannat orättvist.

Det enda jag vet att jag vill och det enda jag egentligen orkar tänka på är att jag ska åka till Danmark på måndag. Jobbet och allt det andra kräver att autopiloten sätts på.

Over and out.

Nähäpp

Det blev inget roligt helt plötsligt. En klump börjar forma sig i halsen, en annan i magen. Vad jag ska göra för att lösa upp knutarna vet jag inte ännu eftersom jag inte vet vad som känns värst. Kanske är det ALLT.

Det känns hur som helst rätt tråkigt att sitta på jobbet just nu. Vill gå hem. Gömma mig i ett hål nånstans tills allt har gått över. Men det funkar inte så... Klumpigt värre.

Klappat

Tid för journalsamtal är bokat på måndag den 10:e klockan 16. Det känns jättebra. Madonna på lördag, sova hos kompisen till måndag. Det får bli att åka från Göteborg i alla fall, på grund av att jag fick mens ett par dar tidigare än vad jag hade räknat med så blir det för kämpigt att köra hem på söndagen för att åka med nattåget tillbaka neråt redan samma kväll... Hoppas jag kan ställa bilen hos min kompis och hämta den när jag är tillbaka igen.

Och på onsdag kommer M till Västerås. Nice =)

Vackra svägerska!

Framåtibaka

Det har varit en intressant helg. Detaljerna tänker jag bespara er, men it's been good and bad... Summan av kardemumman hamnar dock på pluskontot.

Har varit i Stockholm. Kollade parad. Sov dåligt. Klappade katter. Fikade. Myste. Pratade. Drack öl. Romantiserade...

Hade mycket givande resonemang med flera personer under helgen. Tack Loba, så olika men ändå så lika... Tack Flickrummet, hoppas du hade ett skönt Yogapass i dag =) Tack Ulrika, du gör verkligen skäl för ditt bloggnamn (plus att du gör en grym rabarberpaj). Tack C, för att du fick mig att inte känna mig så ensam i min situation! Puss på er alla!

Om lite mer än en vecka drar jag till Danmark... det känns... konstigt.