Det står stilla...

... så jävla stilla. Inget svar på hjärnröntgen ännu.

Men ponera att allt ser bra ut i hjärnan och att jag efter provande mår bra av att äta bara en epilepsimedicin, Keppra. Ponera även att jag därefter känner mig stark och redo att göra en till Danmarksresa. Jag kan absolut tänka mig detta scenario, jag känner mig redo för det.

Men det skulle ändå inte gå. Inte av brist på vilja. Jag har inga pengar. Varje månad går precis runt. Och jag vet att jag borde. Borde göra mer, kämpa mer, jobba mer, tänka mer positivt. Men jag ser inte skogen för alla träden.

Media inte oproblematiskt

Jag startade en tråd på Femmis forum om medverkan i media. Det kommer ju väldigt många förfrågningar till Femmis från både TV, radio och tidningar som vill träffa kvinnor som har valt just den här vägen till familj. Jag kände när jag tittade på alla förfrågningarna att jag ville dela med mig av några av mina tankar efter att jag blev intervjuad och med tanke på responsen på tråden så verkar det finnas ett behov att lyfta den här frågan. Så jag har klippt och klistrat lite och tar upp grejen här med...

Läs mina inlägg om artikel och krönikor här!

Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi kvinnor som gör detta berättar om våra val för att visa att all kärlek är bra kärlek och att normalt och onormalt existerar i allt mindre omfattning. Men att ställa upp i media kan också innebära prövningar från oväntat håll varifrån man kanske hade väntat större stöd. Det gäller att tänka efter både två och tre gånger innan man ställer upp i media. Det blir alltid mer omvälvande än vad man väntar sig hur mycket man än förbereder sig.

Jag hade tur i mina kontakter med media kan man väl säga. Jag var bekant med både den duktiga journalisten Monika Ottosson och fantastiska fotografen Margareta Andersson eftersom de var mina arbetskamrater under den tid jag själv jobbade på Vlt. Även feature-chefen på Vlt, Alisa Bosnic, känner jag lite sedan den tiden. Jag litade på att de skulle göra ett bra jobb, vilket de alla gjorde. Alisa frågade också om jag tänkt igenom att många kanske skulle reagera negativt på artikeln. Och efter intervjun fick jag läsa texten och Monica ändrade flera saker som jag påpekade. Jag kände mig väl förberedd. Men ändå var jag inte förberedd och det är nog det jag försöker få fram... Att man måste vänta sig det oväntade, vilket inte är så lätt att göra.

Jag kan absolut tänka mig att vara med i andra sammanhang eftersom jag vet att många känner sig stärkta av att jag berättar min historia. Ytligt bekanta har kommit fram till mig på stan och gett mig kramar och massor av oväntat stöd.

Några övriga tankar/råd:
- Man kan be att få göra en "prov-intervju" på telefon så att man känner förtroende för journalisten. Förtoendet är superviktigt om "slutprodukten" ska bli till nöje för alla.
- Prova din mediamedverkan på andra så att du inte blir chockad kvällen innan publicering som jag blev... Mitt råd är att också prova det på nej-sägare.
- Man kan inte ha total kontroll på innehållet när det handlar om artiklar! I slutänden är det journalisten och tidningen som bestämmer om vad det ska stå och hur man ska se ut på bilden. Man ha med i beräkningen att man på ett sätt är i medias "våld". Många journalister är själva intresserade av att låta intervjupersonerna vara med i skrivandeprocessen, men de måste inte göra det.

A walk down memory lane

I november 2008 skrev jag mitt första inlägg i bloggen som då hette Bebisen och jag.

Blir faktiskt lite ledsen när jag läser det och minns hur ljust det var. Jag kände mig så jävla hoppfull och i dag inte alls. Kan inte allt bara ordna sig nu?

Fredagsmys á la Jeckan å Hasse!

En hjärna? Ja gärna!

Magnetkameraundersökningen förflöt utan större hinder. Jag var ute i jättegod tid och var vid sjukhuset cirka 30 minuter innan bokad tid, som är 09:35. På parkeringen upptäcker jag dock att jag glömt plånboken med pengar och id-kort hemma.

Språngmarschen börjar. Till bilen. Från bilen in i lägenheten. Vispar runt inne i lägenheten inför en förvirrad Hasse. Tillbaka till bilen. Från bilen till parkeringsautomaten och tillbaka till bilen. Halvvägs till entrén, fem minuter innan undersökningens början, kommer jag på att kallelsen ligger i bilen. Springer tillbaka. Joggar sedan vidare hela vägen till Radiologen där jag ställer mig och stirrar ilsket och förvirrat på receptionisten som tar aaaslång tid på sig att knappa in sig i datorn. "Jag är försenad till en magnetkamera" hasplar jag ur mig monotont och så vänligt det bara går. Det lyckas inte. "Jag ska bara logga in först" säger syster Långsam irriterat och förminskande. Språngmarschen fortsätter till väntrummet där jag nästan börjar grina. Klockan visar ju 09:36!! Det desperata stirrandet efter skyndande sköterskor och doktorer fortsätter tills klockan är 09:45 och jag är övertygad om att jag missat tiden och jag nu kommer att få vänta ett halvår på nästa tid.

En vän varelse uppenbarar sig i denna sekund och ropar upp mitt namn. "Ursäkta att jag är sen", smeker hon ut ur sin ljuva stämma. "Och jag som trodde jag var sen!!" skrattar jag nervöst men lättat.

Sen fick jag iklä mig ett av landstingets sexiga, militärgröna, vadlånga bomullslinnen. Endast. Strumporna och trosorna fick jag dock behålla på. Med Metallica featuring San Fransisco symponic orchestra i hörlurarna fick jag sedan ligga på en brits i nån slags tub och stirra rakt uppåt och inget annat i 30 minuter. Tack vare en vinklad spegel kunde jag kika på personalen som satt inne i kontrollrummet och tittade på en monitor med det jag hoppas är min hjärna. Folk kom och gick. Några ställde sig nära dataskärmen och tittade intresserat. Hoppas att de var imponerade av den intelligenta och febrila aktivitet som försiggicks. Det var hyfsat okomplicerat att ligga blick-still i 30 minuter, men jag fick anstränga mig ordentligt fysiskt. Så till den milda grad att jag fick asont i ryggen och höll på att smälla av därav. Det gick dock över snart efter att jag fått resa mig och stretcha efter undersökningen.

Jag hoppas att bilderna ska visa att jag har en hjärna. Det ska min doktor få veta om ungefär en vecka. Sen ska jag få det bekräftat. Hoppas jag.

Nu ska jag synas

Jag sitter och förbereder mig för min magnetkameraröntgen i morgon. Har inte funderat så mycket specifikt på den tidigare och inte heller tyckt att det är särskilt jobbigt att göra den. Inte orolig för vad den kan visa. Skulle det vara "det-där-onämnbara-c-ordet" så antar jag att symtomen skulle varit starka. Nej, det är jag inte orolig för.

Men undersökningen är liksom ett tecken på att det jag strävade efter för ett år sedan liksom ligger flytande någonstans. Drömmen ligger där och väntar på att plockas ner. Men när? Om? Över huvud taget? Shit, människors hjärnor, i alla fall min, är inte skapta för att fundera på ovisshet-overkill.

De senaste månaderna har jag svajat en hel del. När jag väl landade efter kraschen i höstas och började att så smått tänka framåt så kändes allt liksom inte lika självklart som exempelvis i somras. Det har varit ett steg fram och två tillbaka utan närmare att få veta om jag ens kommer att nå mitt mål. Om, utifall, kanske och möjligtvis har varit vanliga ord. Som jag skrev ovan... hm... jag fixar inte om och utifall särskilt bra hur som helst. Särskilt inte när jag springer ikapp med tiden och jag inte vet när klockan ska sluta ticka. Det är en fajt med livet, tiden, ensamheten, och att vilja men inte ha verktygen. Allt oftare känns fajten hopplös och det skrämmer skiten ur mig.

När jag läser det jag skrivit här ovan ser det osammanhängande och flummigt ut. Men om jag inte skriver det jag känner blir jag tokig. I can't help myself. Sorry.

Ingen skrikförlossning?

Jag har hamnat i en teveserie på MTV som heter "16 and pregnant". Det är faktiskt en ganska fin skildring av hur det är för unga som blir föräldrar. Den visar både positiva och negativa sidor, och är inte alls lik vissa andra mer fluffiga "dokumentärer" som MTV visar.

En sak har slagit mig, dock. När de visar bilder från förlossningen så är det ingen av tjejerna som ger ifrån sig ett enda ljud. De ligger där och kämpar, krystar och tar i. Men de skriker inget alls. Är detta någon slags metod? Någon som vet något om det? I svenska dokumentärserier, som exempelvis "Barnmorskorna", skriker kvinnorna vanligtvis för full hals.

Det går säger hon

Jag vet inte om det är hopp eller förtvivlan som rinner med tårarna när jag läser det här.

Kanske nån slags hopp-blandad förtvivlan. Skrämmande. Hoppas jag aldrig hamnar där kvinnan i artikeln är. Hon säger att det blev nattsvart när det på riktigt gick upp för henne att det aldrig skulle bli barn för henne. Jag kan verkligen identifiera mig med det.