Ta ett djupt andetag och blunda, så tar vi rulltrappan ner i källaren...
Jag träffade ett par bekanta i dag. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem förutom att de är personer som länge har funnits i en av delarna i mitt liv, men kontakten har inte varit aktiv. Jag känner dem genom andra, de känner mig genom andra. I dag satt jag och pratade jag med dem. Kaffe i Blå Blom. Nybakt kaka med fyllning. Barn, barn och barnbarn i bokhyllor och på väggar. Virkade dukar. Prat om svunna tider.
Så precis innan jag skulle gå. Vi står vid dörren. Ett plirigt värmande leende. "När åker du till Danmark nästa gång då?" Nyfiket såklart efter att ha läst mina krönikor i Vlt. Men mest omtänksamt undrande. Jag berättade att jag inte visste, på grund av epilepsin, medicinering och, ja, allt. Och jag såg mig själv utifrån, hörde mig själv säga till denna okända, men ändå inte, kvinna. "Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte ens om jag på grund av epilepsin kommer klara av att bära ett barn". Bara sådär. Paret önskade mig ändå lycka till "med allt" och jag gick.
Det kändes inte ledsamt, trots att jag faktiskt precis för första gången uttalat min allra största rädsla. Jag tänkte att det kanske är så det är. Betydde det att detta var första steget på att att jag accepterade min egen barnlöshet? Att kunna säga orden utan att bryta ihop.
Hemma igen, kollade bloggarna på datorn. Den senaste tiden har jag haft lite svårt att läsa bloggar av ensamstående kvinnor som försöker bli/är gravida/mammor som jag vanligtvis läser varje dag. De modiga kvinnorna som försöker, harvar på, åker till Danmark, kämpar, gråter, skrattar, lever. Men min egen situation har liksom känts alldeles för hopplös och deras känslor har satt sig alldeles för mycket under skinnet för att det ska vara bärbart. Efter att min ekonomi löst sig, i alla fall tillfälligt, har vissa knutar löst sig och jag har börjat tänka framåt, planera. Bloggisarna har också kommit under skinnet igen. Hoppet likaså.
Jag har läst ikapp om Livrädd med stil som ruvar. Hoppats för henne. Följt Frk Vilja och hennes drömmar och räknat dagarna mot hennes bebis nedkomst. Boxare på smällen som åker till Danmark en sjunde gång och jag är så full av beundran för hennes kraft. Queen of Night, denna fantastiska trebarnsmor som nu delar med sig till andra av sina ägg.
Kanske jag också. En dag. Kanske...
Så. Ändå. "Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte ens om jag på grund av epilepsin kommer klara av att bära ett barn"
Sen läste jag på en blogg om ett plus på en sticka och tog rulltrappan ner i källaren. Den har blåa väggar. Och här, i mitt blåaste av blåa rum, sitter jag nu.
Har jag bara en dålig dag? En sån där när man blir asförbannad på lyckliga människor och studenter som har hela livet framför sig, sur på handhållande jävla nykära par som irriterande strosar omkring i solskenet. Ilsken på solens förbannade skinande, det glimmande jävla vattnet i Mälaren. När man blir ledsen och tänker på sig själv när andra kämpande, barnlängtande kvinnor får plus på stickor.
Kanske. Hoppas jag vaknar på andra sidan rulltrappan i morgon och att den där jävla solen fortfarande skiner så att jag kan få nån förbannad färg på kinderna.
Visar inlägg med etikett glädje/sorg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett glädje/sorg. Visa alla inlägg
fredag 16 april 2010
söndag 7 mars 2010
Nu ska jag synas
Jag sitter och förbereder mig för min magnetkameraröntgen i morgon. Har inte funderat så mycket specifikt på den tidigare och inte heller tyckt att det är särskilt jobbigt att göra den. Inte orolig för vad den kan visa. Skulle det vara "det-där-onämnbara-c-ordet" så antar jag att symtomen skulle varit starka. Nej, det är jag inte orolig för.
Men undersökningen är liksom ett tecken på att det jag strävade efter för ett år sedan liksom ligger flytande någonstans. Drömmen ligger där och väntar på att plockas ner. Men när? Om? Över huvud taget? Shit, människors hjärnor, i alla fall min, är inte skapta för att fundera på ovisshet-overkill.
De senaste månaderna har jag svajat en hel del. När jag väl landade efter kraschen i höstas och började att så smått tänka framåt så kändes allt liksom inte lika självklart som exempelvis i somras. Det har varit ett steg fram och två tillbaka utan närmare att få veta om jag ens kommer att nå mitt mål. Om, utifall, kanske och möjligtvis har varit vanliga ord. Som jag skrev ovan... hm... jag fixar inte om och utifall särskilt bra hur som helst. Särskilt inte när jag springer ikapp med tiden och jag inte vet när klockan ska sluta ticka. Det är en fajt med livet, tiden, ensamheten, och att vilja men inte ha verktygen. Allt oftare känns fajten hopplös och det skrämmer skiten ur mig.
När jag läser det jag skrivit här ovan ser det osammanhängande och flummigt ut. Men om jag inte skriver det jag känner blir jag tokig. I can't help myself. Sorry.
Men undersökningen är liksom ett tecken på att det jag strävade efter för ett år sedan liksom ligger flytande någonstans. Drömmen ligger där och väntar på att plockas ner. Men när? Om? Över huvud taget? Shit, människors hjärnor, i alla fall min, är inte skapta för att fundera på ovisshet-overkill.
De senaste månaderna har jag svajat en hel del. När jag väl landade efter kraschen i höstas och började att så smått tänka framåt så kändes allt liksom inte lika självklart som exempelvis i somras. Det har varit ett steg fram och två tillbaka utan närmare att få veta om jag ens kommer att nå mitt mål. Om, utifall, kanske och möjligtvis har varit vanliga ord. Som jag skrev ovan... hm... jag fixar inte om och utifall särskilt bra hur som helst. Särskilt inte när jag springer ikapp med tiden och jag inte vet när klockan ska sluta ticka. Det är en fajt med livet, tiden, ensamheten, och att vilja men inte ha verktygen. Allt oftare känns fajten hopplös och det skrämmer skiten ur mig.
När jag läser det jag skrivit här ovan ser det osammanhängande och flummigt ut. Men om jag inte skriver det jag känner blir jag tokig. I can't help myself. Sorry.
måndag 1 mars 2010
Det går säger hon
Jag vet inte om det är hopp eller förtvivlan som rinner med tårarna när jag läser det här.
Kanske nån slags hopp-blandad förtvivlan. Skrämmande. Hoppas jag aldrig hamnar där kvinnan i artikeln är. Hon säger att det blev nattsvart när det på riktigt gick upp för henne att det aldrig skulle bli barn för henne. Jag kan verkligen identifiera mig med det.
Kanske nån slags hopp-blandad förtvivlan. Skrämmande. Hoppas jag aldrig hamnar där kvinnan i artikeln är. Hon säger att det blev nattsvart när det på riktigt gick upp för henne att det aldrig skulle bli barn för henne. Jag kan verkligen identifiera mig med det.
torsdag 24 december 2009
Christmasbreakdown
Allt började bra med att jag såg ut genom fönstret och såg vinterskruden över Västerås. La Familja kände sig också ovanligt kärleksfull denna julafton och jag överöstes med kramar och pussar och julegröt med grädde.
Så började det snackas bebisar. En familjemedlem annonserade graviditet. Alla applåderade och hurrade och lovprisade. "Åh så roligt med nummer två det blir tydligen en bebis varje år hahaha, ojojoj/.../men Ni som har tre leder fortfarande, hahaha". Sist i bebis-rejset är... Jessica! Grattis till jumboplatsen! (nej det var ingen som sa det högt, bara min inre röst)
Jag blev glad för den blivande modern och hennes familjs skull, jag lovar att jag är ärlig när jag säger det. Ändå brast det för mig. För jag är inte i närheten av en graviditet. För jag lever i ett vacuum i väntan på rätt medicinering. För att jag väntar på nästa drag som jag och bara jag själv måste göra. Jag. Jag. Jag är så trött på mig själv själv själv.
Hur som helst fixade jag inte riktigt de närmaste två timmarnas familjesamvaro utan spenderade tiden mellan lunchen och Kalle Ankas jul med ett par näsdukar i brorsans säng på ovanvåningen. Till slut passerade bebis-desperationen och julfirandet kunde fortskrida i fröjd med vemod i efternamn. Tomte. Mat. Godis. Lyckliga ungar. Trötta vuxna. Julaftons-koma. Ännu mer godis.
La Familja vill tydligen att jag ska bli intellektuell på gamla dar också. TVÅ böcker av Herta Müller fick jag i present. För att väga upp detta ska jag kolla på Dirty Dancing. För andra kvällen i rad!
Så började det snackas bebisar. En familjemedlem annonserade graviditet. Alla applåderade och hurrade och lovprisade. "Åh så roligt med nummer två det blir tydligen en bebis varje år hahaha, ojojoj/.../men Ni som har tre leder fortfarande, hahaha". Sist i bebis-rejset är... Jessica! Grattis till jumboplatsen! (nej det var ingen som sa det högt, bara min inre röst)
Jag blev glad för den blivande modern och hennes familjs skull, jag lovar att jag är ärlig när jag säger det. Ändå brast det för mig. För jag är inte i närheten av en graviditet. För jag lever i ett vacuum i väntan på rätt medicinering. För att jag väntar på nästa drag som jag och bara jag själv måste göra. Jag. Jag. Jag är så trött på mig själv själv själv.
Hur som helst fixade jag inte riktigt de närmaste två timmarnas familjesamvaro utan spenderade tiden mellan lunchen och Kalle Ankas jul med ett par näsdukar i brorsans säng på ovanvåningen. Till slut passerade bebis-desperationen och julfirandet kunde fortskrida i fröjd med vemod i efternamn. Tomte. Mat. Godis. Lyckliga ungar. Trötta vuxna. Julaftons-koma. Ännu mer godis.
La Familja vill tydligen att jag ska bli intellektuell på gamla dar också. TVÅ böcker av Herta Müller fick jag i present. För att väga upp detta ska jag kolla på Dirty Dancing. För andra kvällen i rad!
fredag 4 december 2009
Överväldigad och glad
Jag ska sluta tjata om artikeln i Vlt. Snart.
Först vill jag bara tacka alla som har sagt "bravo" för att jag går ut i media och berättar om min sitaution. Många nära och mindre nära vänner har skrivit på Facebook och berättat att de tror att jag kommer att bli en jättebra mamma. Jag har fått mejl med andras känsloladdade berättelser om deras kamp för att få barn. En av mina nya arbetskamrater uttryckte att hon tyckte jag var modig och berättade att hon hade gråtit när hon läste artikeln.
Inte minst kram till alla ni som läser min blogg och som lämnat en hälsning och sitt stöd, inte bara den här veckan utan alla veckor. Tack! Känn att ni betyder mycket för mig. Ni är min partner!
Jag blir verkligt rörd och varm i hela kroppen över alla vänliga ord. Nu när jag sitter här hemma på min lediga dag så kan jag summera känslorna och jag känner mig mycket stolt och glad över att jag ställde upp. Ännu stoltare är jag över alla goda vänner och familjemedlemmar jag har som förstår min längtan och som stöttar mig i vått och torrt. Deras stöd betyder så mycket.
I dag väljer jag att fokusera på ja-sägarna. Vara positiv, känna glädjen.
Kram på er och ha en härlig helg!
Först vill jag bara tacka alla som har sagt "bravo" för att jag går ut i media och berättar om min sitaution. Många nära och mindre nära vänner har skrivit på Facebook och berättat att de tror att jag kommer att bli en jättebra mamma. Jag har fått mejl med andras känsloladdade berättelser om deras kamp för att få barn. En av mina nya arbetskamrater uttryckte att hon tyckte jag var modig och berättade att hon hade gråtit när hon läste artikeln.
Inte minst kram till alla ni som läser min blogg och som lämnat en hälsning och sitt stöd, inte bara den här veckan utan alla veckor. Tack! Känn att ni betyder mycket för mig. Ni är min partner!
Jag blir verkligt rörd och varm i hela kroppen över alla vänliga ord. Nu när jag sitter här hemma på min lediga dag så kan jag summera känslorna och jag känner mig mycket stolt och glad över att jag ställde upp. Ännu stoltare är jag över alla goda vänner och familjemedlemmar jag har som förstår min längtan och som stöttar mig i vått och torrt. Deras stöd betyder så mycket.
I dag väljer jag att fokusera på ja-sägarna. Vara positiv, känna glädjen.
Kram på er och ha en härlig helg!
måndag 30 november 2009
Joråserrusåatt
Denna dagen - ett liv! som min idol farbror Melker sade. Jag är glad i dag trots allt. Eller kanske tack vare allt. För hur kan man veta att man fattar rätt beslut om man inte får det prövat av en nej-sägare?
Och jag överlevde den här dagen också, dagen när hela Västerås (eller alla som fortfarande har Vlt på papper iaf vilket kanske inte är så supermånga...) kunde läsa om min livmoder. Att jag är modig verkar vara det allmänna intrycket bland de som säger något till mig. Resten tycker antagligen att jag är dumdristig.
En före detta kollega skrev till mig på Facebook, appropå mod: Det kan väl vara modigt att vara dumdristig och ta en risk ibland. Du vet väl att det är de rädda som är de riktigt modiga, var det Nalle Puh kanske som sa det...?
Jo. Nalle Puh och jag är överens. Jag är jävligt rädd. Men rätt modig också.
Häpp!
Och jag överlevde den här dagen också, dagen när hela Västerås (eller alla som fortfarande har Vlt på papper iaf vilket kanske inte är så supermånga...) kunde läsa om min livmoder. Att jag är modig verkar vara det allmänna intrycket bland de som säger något till mig. Resten tycker antagligen att jag är dumdristig.
En före detta kollega skrev till mig på Facebook, appropå mod: Det kan väl vara modigt att vara dumdristig och ta en risk ibland. Du vet väl att det är de rädda som är de riktigt modiga, var det Nalle Puh kanske som sa det...?
Jo. Nalle Puh och jag är överens. Jag är jävligt rädd. Men rätt modig också.
Häpp!
söndag 29 november 2009
Hur lätta tunga hjärtat?
Kära bloggen!
Nu måste jag göra något. Se åt ett annat håll. Det har varit mycket folk kring mig nästan hela helgen. Ändå har jag inte känt mig ensammare på länge. Det ÄR inte men jag KÄNNER.
En nära person uttryckte sig, som jag tycker, lite halvklumpigt gällande att Vlt skriver om mig och mitt familjebildande på egen hand. Först sken personen upp när jag sade att jag skulle vara med i tidningen. När personen fick höra att det gällde Danmaksresan ryggade den tillbaka med en oerhörd skepsis i blicken. "Varför ska de göra det?" Det är ett intressant och viktigt ämne, svarade jag. "Hur har de fått veta det här om dig?" Via min blogg, svarade jag. "Men varför måste de... varför måste du. Det är ju kvacksalveri. Jag menar, det är ju olagligt i Sverige" Knyter skorna med hopplösheten kommande krypande. Okej, jag ville bara berätta om det så att ni inte blir överraskade i morgon, svarade jag. Och gick.
Orkade inte debattera om varför just i dag. Klumpen i magen kom direkt. Sorgen och känslan av misslyckande, utanförskap, ensamhet. Längtan. Alla ville de samsas i min mage på en gång. Alla känslor som lett fram till mitt beslut. Framför allt ensamheten. Den ständigt återkommande. Måste göra själv, måste klara, måste besluta. Själv.
På ett sätt är det skönt att veta var jag har den här personen, vad den tycker. Men det känns inte bra att personer i min närhet inte känner mig bättre än att de förstår att mycket sorg och längtan ligger bakom mitt val. Och att jag är stolt över beslutet. Jag vill berätta om det!
Men ibland kommer den undeliggande sorgen, som finns bakom att bilda familj på egen hand, som en smocka i ansiktet. Som i dag. Då känns det jävligt ensamt.
Jag vill inte gå och lägga mig med ett tungt hjärta i kväll. Vad ska jag göra?
Nu måste jag göra något. Se åt ett annat håll. Det har varit mycket folk kring mig nästan hela helgen. Ändå har jag inte känt mig ensammare på länge. Det ÄR inte men jag KÄNNER.
En nära person uttryckte sig, som jag tycker, lite halvklumpigt gällande att Vlt skriver om mig och mitt familjebildande på egen hand. Först sken personen upp när jag sade att jag skulle vara med i tidningen. När personen fick höra att det gällde Danmaksresan ryggade den tillbaka med en oerhörd skepsis i blicken. "Varför ska de göra det?" Det är ett intressant och viktigt ämne, svarade jag. "Hur har de fått veta det här om dig?" Via min blogg, svarade jag. "Men varför måste de... varför måste du. Det är ju kvacksalveri. Jag menar, det är ju olagligt i Sverige" Knyter skorna med hopplösheten kommande krypande. Okej, jag ville bara berätta om det så att ni inte blir överraskade i morgon, svarade jag. Och gick.
Orkade inte debattera om varför just i dag. Klumpen i magen kom direkt. Sorgen och känslan av misslyckande, utanförskap, ensamhet. Längtan. Alla ville de samsas i min mage på en gång. Alla känslor som lett fram till mitt beslut. Framför allt ensamheten. Den ständigt återkommande. Måste göra själv, måste klara, måste besluta. Själv.
På ett sätt är det skönt att veta var jag har den här personen, vad den tycker. Men det känns inte bra att personer i min närhet inte känner mig bättre än att de förstår att mycket sorg och längtan ligger bakom mitt val. Och att jag är stolt över beslutet. Jag vill berätta om det!
Men ibland kommer den undeliggande sorgen, som finns bakom att bilda familj på egen hand, som en smocka i ansiktet. Som i dag. Då känns det jävligt ensamt.
Jag vill inte gå och lägga mig med ett tungt hjärta i kväll. Vad ska jag göra?
fredag 14 augusti 2009
Härliga dagar
Har varit utanför den stora staden Västerås och träffat vänner i dagarna två. Den ena visste inget om vad jag gjort i Danmark i måndags. Jag sade bara på telefon att "det hade hänt grejjer" och hon blev så nyfiken att hon höll på att spricka. När jag kom fram till hennes hem var hon om möjligt ännu mer nyfiken. "Nu har jag funderat hela dagen. Berätta nu!!" Och när jag berättade att jag varit i Danmark och blivit inseminerad så utbrast hon bara att hon tyckte att det var sååå himla rätt gjort av mig, håret reste sig på hennes armar. Och det kom faktiskt tårar i hennes ögon.
Jag blev så himla rörd och glad av hennes spontant positiva reaktion! Det var precis vad jag behövde för att börja fylla på mina fullständigt uttömda känslodepåer igen. Övernattning hos henne och lekar med hennes underbara barn var också så välbehövligt. Tack till dig du härliga!
Ett besök hos ytterligare en gullunge i samma stad gjorde inte resan mindre skoj. Och jo, det var kul att träffa ungens pappa också... =)
Det drar fortfarande i nedre magregionerna. Har förstått på Femmis forum att det är ganska vanligt förekommande att man känner så. Skönt!
Jag blev så himla rörd och glad av hennes spontant positiva reaktion! Det var precis vad jag behövde för att börja fylla på mina fullständigt uttömda känslodepåer igen. Övernattning hos henne och lekar med hennes underbara barn var också så välbehövligt. Tack till dig du härliga!
Ett besök hos ytterligare en gullunge i samma stad gjorde inte resan mindre skoj. Och jo, det var kul att träffa ungens pappa också... =)
Det drar fortfarande i nedre magregionerna. Har förstått på Femmis forum att det är ganska vanligt förekommande att man känner så. Skönt!
torsdag 23 juli 2009
Solklar Kapha...
Lyssnade på Sommar i P1 alldeles nyss. Ni som hörde Malin Sävstam Ahlstrands program blev säkerligen lika berörda som jag. Sorg och glädje vandrar sida vid sida, skilda av endast en tunn hinna, i hennes kropp efter den tragik hon fått uppleva.
Kärleken i hennes liv sveptes bort med tsunamin i sydostasien 2004. Två av hennes barn, hennes man, hennes bästa vän, vännens barn och man. Alla omkom de i den enorma flodvågen.
Kärleken försvann, hon hade inte ens någon kärlek över till den son som överlevde. Men Malin kom tillbaka till livet och fann även, om än ovilligt, ny kärlek. Denna resa mellan förtvivlan och hopp handlade hennes Sommar om. Har du inte lyssnat så gör det, men var beredd på tårar...
Något som engagerar dagens sommarpratare är ayurveda. Jag är inte bekant med ayurveda, men jag gjorde ändå det test som ligger på Sr:s hemsida. Solklar Kapha skrev jag som rubrik... vad nu det ska betyda. Det var i alla fall dem "typen" jag blev. Jag ska undersöka en annan dag vad detta kan innebära för mig...
Kan Du något om ayurveda? Berätta gärna för mig, eller tipsa om mer läsning!
Testa dig själv: Vad är du?
Kärleken i hennes liv sveptes bort med tsunamin i sydostasien 2004. Två av hennes barn, hennes man, hennes bästa vän, vännens barn och man. Alla omkom de i den enorma flodvågen.
Kärleken försvann, hon hade inte ens någon kärlek över till den son som överlevde. Men Malin kom tillbaka till livet och fann även, om än ovilligt, ny kärlek. Denna resa mellan förtvivlan och hopp handlade hennes Sommar om. Har du inte lyssnat så gör det, men var beredd på tårar...
Något som engagerar dagens sommarpratare är ayurveda. Jag är inte bekant med ayurveda, men jag gjorde ändå det test som ligger på Sr:s hemsida. Solklar Kapha skrev jag som rubrik... vad nu det ska betyda. Det var i alla fall dem "typen" jag blev. Jag ska undersöka en annan dag vad detta kan innebära för mig...
Kan Du något om ayurveda? Berätta gärna för mig, eller tipsa om mer läsning!
Testa dig själv: Vad är du?
söndag 28 juni 2009
Lästips!
Jag ska bli faster för tredje gången, i november. Det är underbart! Hoppas på att det blir en lillkusin snart också =)
Storasyskonen är tre och fem och måste naturligtvis få veta hur allt gått till. De är så lyckliga över sitt nya blivande syskon! Föräldrarna har tagit hjälp av den här boken. Det har uppkommit många resonemang om bebisar, mycket på grund av att mammas mage blir allt rundere. Men boken, av Katerina Janouch, verkar ha öppnat ögonen för barnen på fler än ett sätt.
Lillgrabben är tre år. Hans allra bästa bästis är en kille på dagis. Följaktligen vill grabben gifta sig med honom. Stortjejen, som är fem, var dock lite oroad att brorsan inte skulle kunna bli pappa. Men... I boken stod det att killar som är kära i killar kan adoptera barn. Hon blev lugnad. Brorsan kommer att kunna bli pappa! Hans stora dröm just nu är nämligen att få bli pappa, det sa han när fröknarna på dagis intervjuade honom.
Nu har stortjejen bestämt sig för att hon vill gifta sig med en tjejbästis på dagis. Och det går bra. Hon kan bli mamma ändå. Hon kan nämligen gå till doktorn som kan sätta ett frö inne i magen på henne. Det stod ju i boken!
Är det inte fantastiskt? Det är inte svårare än så om man presenterar det på en enkelt, rakt och pedagogiskt sätt.
Doktorn satte ett frö i magen. Det ska jag säga till mina syskonbarn om min bebis när den är i magen. Och så ska jag läsa Katerinas bok för lill*n när h*n kommer.
Storasyskonen är tre och fem och måste naturligtvis få veta hur allt gått till. De är så lyckliga över sitt nya blivande syskon! Föräldrarna har tagit hjälp av den här boken. Det har uppkommit många resonemang om bebisar, mycket på grund av att mammas mage blir allt rundere. Men boken, av Katerina Janouch, verkar ha öppnat ögonen för barnen på fler än ett sätt.
Lillgrabben är tre år. Hans allra bästa bästis är en kille på dagis. Följaktligen vill grabben gifta sig med honom. Stortjejen, som är fem, var dock lite oroad att brorsan inte skulle kunna bli pappa. Men... I boken stod det att killar som är kära i killar kan adoptera barn. Hon blev lugnad. Brorsan kommer att kunna bli pappa! Hans stora dröm just nu är nämligen att få bli pappa, det sa han när fröknarna på dagis intervjuade honom.
Nu har stortjejen bestämt sig för att hon vill gifta sig med en tjejbästis på dagis. Och det går bra. Hon kan bli mamma ändå. Hon kan nämligen gå till doktorn som kan sätta ett frö inne i magen på henne. Det stod ju i boken!
Är det inte fantastiskt? Det är inte svårare än så om man presenterar det på en enkelt, rakt och pedagogiskt sätt.
Doktorn satte ett frö i magen. Det ska jag säga till mina syskonbarn om min bebis när den är i magen. Och så ska jag läsa Katerinas bok för lill*n när h*n kommer.
söndag 21 juni 2009
Trött på mig själv
Nu ska här spys galla.
Vakna. Äta. Jobba. Vara. Äta. Skriva. Vara. Sova. Vakna. Äta. Jobba. Fika-med-kompis. Vara. Sova. Vakna. Jobba. Träffa-familj. Sova...
And it goes on and on. Fan vad jag är trött på att vara själv med mig själv hela jävla tiden. Vissa brejk med fika/vina/äta med vänner och familj då och då. Men det är så tomt! Så trött så trött på tomt tomt tomt.
Och vem kan vända på det?
Jag. Bara jag. Bara jag att fatta alla beslut själv om mig. Åh vad det är tröttsamt!
Vakna. Äta. Jobba. Vara. Äta. Skriva. Vara. Sova. Vakna. Äta. Jobba. Fika-med-kompis. Vara. Sova. Vakna. Jobba. Träffa-familj. Sova...
And it goes on and on. Fan vad jag är trött på att vara själv med mig själv hela jävla tiden. Vissa brejk med fika/vina/äta med vänner och familj då och då. Men det är så tomt! Så trött så trött på tomt tomt tomt.
Och vem kan vända på det?
Jag. Bara jag. Bara jag att fatta alla beslut själv om mig. Åh vad det är tröttsamt!
söndag 14 juni 2009
Trött, men lycklig =)
"Du ser trött ut"
En jobbarkompis kommenterade min uppenbarelse när vi stötte ihop i fikarummet. Vad fan ska man göra här i världen för att se fräsch ut om det inte är att vila upp sig i solen en vecka på Santorini?
Skämt åsido. Jag är faktiskt rätt trött. Det är jobbigt attt börja jobba igen efter en skön semester. Speciellt om man kommer hem 21.30 efter en dag bad, sol, för lite mat, försenade flyg och ett visst mått av trötthet att lyssna på vissa familjemedlemmars gnatande i bilen på väg hem från Arlanda. Klart jag är trött. Men samtidigt solbrändare än alla andra på tidningen... Ha.
Nu ligger hela mitt fokus på att förbereda mig för första resan till Danmark andra veckan i augusti. Skattepengarna var nästsista pusselbiten, nu är finanserna klirrade. Min nya medicin verkar funka alldeles utmärkt, det är sista pusselbiten. Nu ska bara papprena fyllas i och skickas till Gaia. Hurray!
En jobbarkompis kommenterade min uppenbarelse när vi stötte ihop i fikarummet. Vad fan ska man göra här i världen för att se fräsch ut om det inte är att vila upp sig i solen en vecka på Santorini?
Skämt åsido. Jag är faktiskt rätt trött. Det är jobbigt attt börja jobba igen efter en skön semester. Speciellt om man kommer hem 21.30 efter en dag bad, sol, för lite mat, försenade flyg och ett visst mått av trötthet att lyssna på vissa familjemedlemmars gnatande i bilen på väg hem från Arlanda. Klart jag är trött. Men samtidigt solbrändare än alla andra på tidningen... Ha.
Nu ligger hela mitt fokus på att förbereda mig för första resan till Danmark andra veckan i augusti. Skattepengarna var nästsista pusselbiten, nu är finanserna klirrade. Min nya medicin verkar funka alldeles utmärkt, det är sista pusselbiten. Nu ska bara papprena fyllas i och skickas till Gaia. Hurray!
torsdag 28 maj 2009
Hey it's the Doctor calling!
Så vid 8:15 i morse hörde El Doktor av sig. Bra då slapp jag ringa och tjata... =)
Jag ska få prova en medicin som heter Keppra. Det blev jag glad av att höra. En tjej som heter Jennie som jag fick svar av på Epilepsiforum härom dagen hade använt den under båda sina graviditeter och det hade gått bra. Så jag tror på den. Keppra innehåller helt andra ämnen än både Lamotrigin och Tegretol som jag inte tål. Det enda med den är att den inte studerats lika länge som Lamotrigin i fråga om fosterskador.
Dessutom frågade doktorn mig om jag ville vara med i en Europastudie om gravida som äter epilepsimedicin. Självklart, sa jag. Jag ställer upp för vetenskapen! =)
Jag har konstig värk i mellangärdet i dag och har haft svårt att äta. Nässelutslagen är kvar och hettar rejält, men i övrigt känns det bara bra. Jobbarkompisarna påpekar hur trött och sliten jag ser ut. Och jag som känner mig så fräsch i jämförelse med i går. Haha! De skulle ha sett mig då =)
Men jag är rätt glad, medicinen-from-hell är på väg ur kroppen! Yeay!
Jag ska få prova en medicin som heter Keppra. Det blev jag glad av att höra. En tjej som heter Jennie som jag fick svar av på Epilepsiforum härom dagen hade använt den under båda sina graviditeter och det hade gått bra. Så jag tror på den. Keppra innehåller helt andra ämnen än både Lamotrigin och Tegretol som jag inte tål. Det enda med den är att den inte studerats lika länge som Lamotrigin i fråga om fosterskador.
Dessutom frågade doktorn mig om jag ville vara med i en Europastudie om gravida som äter epilepsimedicin. Självklart, sa jag. Jag ställer upp för vetenskapen! =)
Jag har konstig värk i mellangärdet i dag och har haft svårt att äta. Nässelutslagen är kvar och hettar rejält, men i övrigt känns det bara bra. Jobbarkompisarna påpekar hur trött och sliten jag ser ut. Och jag som känner mig så fräsch i jämförelse med i går. Haha! De skulle ha sett mig då =)
Men jag är rätt glad, medicinen-from-hell är på väg ur kroppen! Yeay!
torsdag 19 mars 2009
Det går bra nu
Jag hade stora problem med min nya viktminskningsdiet, Cambridge, för en vecka sen. För er som inte vet så är det att man ersätter mat med särskilda soppor. På grund av min epilepsi får jag inte bara käka sopporna utan äter ett mål mat om dagen, vanligtvis bestående av fisk och grönsaker. Det har gått superbra, det rätta resultatet har kommit. Men... Det blev totalstopp i avloppet så att säga. Oerhört smärtsamt. Antagligen är sopporna för fiberfattiga. Jag höll upp med dem ett par dagar men har börjat igen, denna gången med kompletterande Visiblin. Och nu är proppen löst, typ. Jag kan fortsätta med sopporna som funkar så bra. Så det går bra nu =)
Och jag käkade lunch med en arbetskamrat i dag. Vi satt kvar ett tag och kom in på ämnen som vi brukar komma in på när vi hänger oss kvar och pratar. Livet och allt. Ångest, familj, glädje och sorg. Vi har en del gemansamma nämnare hon och jag trots den stora åldersskillnaden. Hon är 60 år. Jag bara hasplade ur mig att jag tänkte skaffa barn nu, att det var därför jag försöker gå ner i vikt så fort. "Ja, vad roligt!" sa hon. "Då gäller det ju att träffa... nej det är klart, det behöver man ju inte" fortsatte hon. "Nej, precis" fyllde jag i och log för att jag visste att hon skulle förstå. "För mig är det barnlösheten som är den stora sorgen, en man kan jag klara mig utan, eller träffa senare" Hon höll med mig, barnen (hon har fyra) har alltid varit hennes stora glädje, inte mannen.
"Vad roligt, Jessica. Du kommer att bli en jättebra mamma" sa hon också.
Det var härligt. Och skönt är det att känna att det känns lätt att berätta till folk vad jag håller på med.
Det går bra nu.
Och jag käkade lunch med en arbetskamrat i dag. Vi satt kvar ett tag och kom in på ämnen som vi brukar komma in på när vi hänger oss kvar och pratar. Livet och allt. Ångest, familj, glädje och sorg. Vi har en del gemansamma nämnare hon och jag trots den stora åldersskillnaden. Hon är 60 år. Jag bara hasplade ur mig att jag tänkte skaffa barn nu, att det var därför jag försöker gå ner i vikt så fort. "Ja, vad roligt!" sa hon. "Då gäller det ju att träffa... nej det är klart, det behöver man ju inte" fortsatte hon. "Nej, precis" fyllde jag i och log för att jag visste att hon skulle förstå. "För mig är det barnlösheten som är den stora sorgen, en man kan jag klara mig utan, eller träffa senare" Hon höll med mig, barnen (hon har fyra) har alltid varit hennes stora glädje, inte mannen.
"Vad roligt, Jessica. Du kommer att bli en jättebra mamma" sa hon också.
Det var härligt. Och skönt är det att känna att det känns lätt att berätta till folk vad jag håller på med.
Det går bra nu.
onsdag 24 december 2008
Som natt och dag
Oj vad svart det kändes i går/natt...
Nu är julafton avklarad och jag har faktiskt haft trevligt. Till och med drabbad av lite julefröjd. Sjung hopp-faralla-la.
Pappa fyller 60 i sommar och då bjuder han oss alla till Santorini. Det ska bli underbart att åka på semester till ett så fantastiskt ställe som det verkar vara. Och då ska jag vara snygg, smal och renad i kropp och sinne. Kan jag ha som mål i alla fall... I höst ska jag börja producera barn och då bör jag ju ändå vara så frisk som möjligt i kroppen. Alltid bra att ha ett mål.
Imorrn fortsätter julandet med bruna bönor och revbensspjäll. Och vin med vänner på kvällen =) Det ser jag fram emot!
God jul till alla och envar. Nu avslutar jag julaftonskvällen med Mordet på Orientexpressen.
Nu är julafton avklarad och jag har faktiskt haft trevligt. Till och med drabbad av lite julefröjd. Sjung hopp-faralla-la.
Pappa fyller 60 i sommar och då bjuder han oss alla till Santorini. Det ska bli underbart att åka på semester till ett så fantastiskt ställe som det verkar vara. Och då ska jag vara snygg, smal och renad i kropp och sinne. Kan jag ha som mål i alla fall... I höst ska jag börja producera barn och då bör jag ju ändå vara så frisk som möjligt i kroppen. Alltid bra att ha ett mål.
Imorrn fortsätter julandet med bruna bönor och revbensspjäll. Och vin med vänner på kvällen =) Det ser jag fram emot!
God jul till alla och envar. Nu avslutar jag julaftonskvällen med Mordet på Orientexpressen.
Ingen julefrid här inte
Klockan är två natten mot julafton 2008. Eftertexten till Min bäste väns bröllop rullar på teven. Det är dags att gå till sängs snart. Jag vill inte lägga mig. Vill inte stiga upp till julafton. Jag skriver med de tunga bokstäverna i natt.
Folk frågar slentrianmässigt:
- Hur är det?
Svaret som vill komma ut är:
- Skit, det är skit. Jag har en klump i halsen, ont i magen, bränn bakom ögonen. Jag vill ha barn. Jag vill ha barn. Jag vill ha barn. Kanske blir arbetslös snart... Jag kan inte sova, kommer för sent, orkar inget, gör ett dåligt jobb. Jag blir stressad av all understimulans. Jag är ledsen.
- Åh det är så mycket att stå i nu inför jul, säger de.
- Inte för mig, jag är bara ensam, pyntar inte, bakar inte, kommer bara när de andra kallar. Komma till julfest som understryker min egen ensamhet. Jag vill inte fira jul. Fira... Fira vaddå? Att rika får ännu fler dollartecken i ögonen? vill jag säga.
Men en sån massa skit kan man ju inte gå och sprida kring sig. Hur skulle det se ut?
Som min mamma alltid sagt:
- Ingen tycker om en surpuppa.
I natt skriver jag med de tunga bokstäverna. De blir lättare snart förhoppningsvis. Hur jag ska klara mig genom julafton och umgänget med familjen utan att bryta ihop kan jag inte svara på.
Folk frågar slentrianmässigt:
- Hur är det?
Svaret som vill komma ut är:
- Skit, det är skit. Jag har en klump i halsen, ont i magen, bränn bakom ögonen. Jag vill ha barn. Jag vill ha barn. Jag vill ha barn. Kanske blir arbetslös snart... Jag kan inte sova, kommer för sent, orkar inget, gör ett dåligt jobb. Jag blir stressad av all understimulans. Jag är ledsen.
- Åh det är så mycket att stå i nu inför jul, säger de.
- Inte för mig, jag är bara ensam, pyntar inte, bakar inte, kommer bara när de andra kallar. Komma till julfest som understryker min egen ensamhet. Jag vill inte fira jul. Fira... Fira vaddå? Att rika får ännu fler dollartecken i ögonen? vill jag säga.
Men en sån massa skit kan man ju inte gå och sprida kring sig. Hur skulle det se ut?
Som min mamma alltid sagt:
- Ingen tycker om en surpuppa.
I natt skriver jag med de tunga bokstäverna. De blir lättare snart förhoppningsvis. Hur jag ska klara mig genom julafton och umgänget med familjen utan att bryta ihop kan jag inte svara på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)