Nu måste det vända snart!

Jag vill fortfarande inte äta, sover oroligt, mår inte bra, känner vansinnig olust när jag tänker på att jag ska tillbaka till jobbet. Är det den berömda väggen jag har sprungit in i? Vet inte... Har ingen som helst energi, ser inget slut på det. När folk frågar hur jag mår känner jag mej som en repad Lp-skiva. Jag vill inte svara i telefon längre, vill inte berätta hur jag mår... Vill inte tänka på eländet. Vill bara att det ska vara bra. Mina föräldrar har verkligen bekänt färg den senaste veckan, skjutsar mig hit och dit, ger mig glass och bara är.

M (ja, han finns där i bakgrunden nånstans även om han bleknar mer och mer) ringde i går och frågade hur det var. När jag berättade hela historien för honom om hur det gick till när första anfallet kom gick det fysiskt stötar genom min kropp, precis som om jag fick ep-känningar bara av att tänka tanken på anfallen. Märkligt.

Jag har som tur är, fått läkartid redan i morgon onsdag, klockan 11, antagligen tack vare min påstridiga chef (tack Anna) som också ringt och pratat med min läkare. Hoppas även på att få komma till en kurator på lasarettet, eller ännu bättre, den kbt-terapeut som jag gick till förra våren och som fick mig på fötter då... Ska föreslå det för läkaren. Men det är väl för dyrt kan jag tänka. Jag kanske kostar på mig det själv i annat fall.

Frukost i dag: Några teskedar a-fil och ett glas svartvinbärsjuice. Lunch: Hm... får bli en smörgås. Fy fan vad patetiskt det låter... Men det är Sad but true för att citera ett geni.

Som sagt i rubriken; nu måste det vända snart.