Inga läsare...

....och det känns riktigt bra. När jag var som mest aktiv som ofrivilligt barnlöshets-bloggare kändes det ibland som att jag skrev för en publik, och kunde känna att jag anpassade innehållet. Skruva till det. Till och med kunde det kännas som innehållet i det jag gjorde - alltså mitt liv - också påverkades av att jag skrev om det. Nu kan jag se det mer som ett dokument för mig själv. 

Apropå mitt senaste inlägg. Jag - precis som andra som sörjer över saker - måste leva med sorgen. Ibland blir jag påmind om den och är det svårt, ofta går det rätt bra. Jag tror att min sorg över att inte ha några egna barn på ett sätt kan jämföras med sorgen efter att ha förlorat en nära anhörig. 

Den finns alltid närvarande.

Inget går att göra ogjort. 

Det som finns är att lära sig leva med sorgen och att acceptera att det inte gick att påverka orsaken till sorgen mer än vad som gjordes.

Alla som upplevt sorg oavsett anledning vet ju att det inte handlar om något "bara" med att lära sig leva med sorg. It's a fucking drag. Pain in the ass, finne i röven. En kamp.    

En påminnelse

Det är onsdag den 30e juli.
Den 4-åriga tjejen lutar lätt på huvudet. Blicken är lite sorgsen. Jag ser henne i bilens backspegel, hon står på tå och följer bilens backande. Söker med ögonen efter mitt ansikte. När bilen är upprätad vinkar jag glatt. Hon vinkar tillbaka, hoppar lätt. Jag slänger några kyssar genom rutan, hon skrattar och pussar tillbaka med den söta lilla handen. Sen trycker jag på gasen och lämnar henne med farmor, farfar, storebror och storasyster.

Timmarna innan min avresa håller hon sig nära, nära den lilla ungen, som för att förbereda sig. Tittar, klappar på mig. Vi småpratar om ditt och datt. I fyra dagar har vi umgåtts tätt, tätt i en liten sommarstuga i östra Blekinge. Hon har räknat veckodagarna då och då och bearbetat händelseförloppet. "När åker du? Hur många nätter sover jag här sen? Är det söndag nu? När är det onsdag och du åker?"

När jag trycker på gasen och kör iväg kommer klumpen i halsen. Eller rättare sagt, den kommer redan när farvälkramarna kramas. Men när jag kör iväg löser några tårar upp klumpen. Det är inte bara ungarna jag ska sakna. Ön jag lämnar är en hjärteplats, en lisa för en sargad själ. Stressade dagar mediterar jag. Blundar och färdas tillbaka till "mina" klippor, min trygga plats, och inom fem minuter varvar jag ner och är tillbaka på jorden igen. Jag längtar dit året om. 

Jag åker några hundra meter för att tanka upp så att det räcker för 50 mil. Tårarna slutar inte rinna trots att de löst upp farväl-och-sakna-klumpen. Den lillas lite ledsna ansikte har etsat sig fast på hornhinnan och väcker starka känslor. Jag lämnar någon, ja till och med några, som har behövt just mig och som kommer att sakna just mig. Men det är inte mina egna barn. När 50 mil är avverkade väntar ingen som längtat. Ingen som behöver mig. 

Den blev så fysiskt påtaglig. Ensamheten. 

Det var länge sen den var det sist. 

Känner mig väldigt ledsen hela vägen hem. 

Bilresan är lång. Gråter då och då och jag hinner tänka mycket. Jag sitter till och med och dagdrömmer om att försöka bli gravid på nytt på egen hand, och om att jag träffar en man snarast som jag genast skaffar barn med.  

Jag är faktiskt idag torsdag ledsen forfarande. 

Det är visst en ständigt kamp det här.      

Hejhopp!

Funderar på att börja blogga regelbundet igen. 

Har läst i min egen blogg några gånger den senaste månaden. Surrealistisk känsla. Var det jag som gjorde allt det där?  

Rätt ofta längtar jag till jag äntligen få kalla mig för gammal. Till när alla runt mig fått sina ungar. När den delen av mitt och mina vänners liv är över så att jag kan börja vänja mig vid att det verkligen är bortom allt rimligt tvivel. Valet alltså. Valet att inte.