Insomnia...

... fast det stämmer inte riktigt.

Klockan är 04:15 och jag har legat i sängen ett par timmar utan att kunna sova. Men det började redan i går natt. Jag vaknade klockan 6, typish. Och jag trodde att jag skulle få ett epilepsianfall. Det kändes som stötar genom kroppen och hjärtat började banka. Stressen byggdes upp. Jag blev livrädd. Ställde mig upp, började röra armar och ben, ruska på huvudet och säga "nej, nej, nej" högt för mig själv. Min doktor har tidigare sagt att man själv kan förhindra anfall om man rör sig fysiskt och exempelvis skriker. Kan vara att man bryter något slags elektricitet som leder till anfallen. Men stöt-känslorna fortsatte, så också stressen, i ungefär 45 minuter. Plågasamt.

Men det blev inget anfall. Jag lyckades somna och sov från typ 7 till 11. I eftermiddags blev jag vansinnigt trött och slocknade på soffan vid 16-tiden. Halv sju vaknade jag (och trodde klockan var halv sju på morgonen...) helt borta. Fortfarande dötrött. Tror att det är min nya epilepsimedicin Keppra som orsakar den vansinniga tröttheten som jag har haft i kroppen i tre veckor ungefär. Hur som helst trodde jag att jag nu var redo att sova för natten och gick och lade mig. Vaknade vid 21-tiden. Klarvaken och har inte kunnat somna om sedan dess. Så jag gick upp ur sängen för en stund sen.

Det är bara det att jag känner hur trött jag egentligen är i kroppen. Jag vågar nästan inte somna, för tänk om jag vaknar och får anfallskänningar, eller anfall... Det är min största mardröm. Helt vansinnigt obehagligt är det. Ni som haft anfall av nåt slag, panikångest eller annat, vet säkert hur ångestframkallande det är att tro att ett anfall är på väg, eller att känna att det verkligen kommer.

Jag vill bara fly bort ifrån mig själv. Gömma mig under täcket så att inte epilepsin hittar mig. Sjunka under jorden tills allt är över. Jag vill inte vara med längre. Jag känner verkligen med de som har panikångest eller epilepsianfall ofta... Det måste vara jättejobbigt att gå med den här rädslan oftare än jag gör. Och en rädsla kommer sällan ensam som man säger. Andra negativa känslor kommer också upp till ytan när rädslorna kommer. Jag önskar att jag inte var så här.

Och jag är så trött, trött, trött. Men tankarna hindrar sömnen.