En liten aning blå kväll...

...och då är det är en jävligt dålig idé att sitta och lyssna på såna här låtar med John Legend. Man blir liksom så jävla - hm - blå.

Fick frågan av en kollega på lunchen "hur går det med dina försök nuförtiden?". Jag vet aldrig vad jag ska säga när frågan kommer. Är antagligen för dålig på att verkligen prata om det. Vill liksom berätta allt och samtidigt inte. "Det är inte aktuellt just nu" sa jag bara.

Det känns som att saken har exponerats både för mig själv och andra mer än vanligt sista tiden. Omedvetet söker jag antagligen själv efter att prata om det - som vid förra veckans debatter och mediaexponering.

Hur som helst så har frågan om egen familj har på nåt sätt dykt från ytan ner i djupet igen. Och jag är inte riktigt redo att hantera det. Önskar att jag slapp göra det. Önskar att jag kunde skita i det. Önskar att jag kunde säga "poff - där försvann det och kom aldrig mer tillbaks igen". Kunde huvudet kanske skiljas från kroppen nu? Det gör ju så jävla ont i magen när de tvunget ska sitta ihop.

Eller... det kanske bara är en sån där blå kväll som kommer ibland.

Fototriss

Det var länge sedan jag var med i Fototriss nu, men jag tyckte att de bilder jag igår tog hemma hos min brorsa som bor i Kungsör passade på ämnet Stilleben. Kunde inte finna att man inte kan ta stilleben utomhus i några beskrivningar i Fototriss länkar... på alla stilleben man ser i exempel och annars också är bilden tagen inomhus. Men jag kör på =) Living on the edge!

Sida upp och sida ner

Jag fick ikväll för mig att läsa lite i min egen blogg. Fan vad det känns skönt - after all - att jag har skrivit om allt det här. Jag har satt ord på mina tankar. En dag ska jag läsa från början till slut och kanske plocka ut eventuella vändpunkter eller en röd tråd om det finns någon. Nu läste jag från dagens datum och bakåt... lite svårt för att se en tydlig linje genom inläggen då.

Här började allt. Det här inlägget känns fortfarande smärtsamt att läsa. Det här och alla inlägg följande månad efter det känns helt outhärdliga och leder till hjärtklappningar. Det här känns svårt - och bra samtidigt.

Vad skriver jag i bloggen om ett år? Har faktiskt inte en aning. Senast i oktober 2010 var jag inne på att göra nya försök, mest för att jag "skulle", men ändå. Idag känns ett nytt försök vansinnigt främmande och skrämmande. Vad har hänt? Jag kan nästan känna att jag helt plötsligt bara släppte min barnlängtan i slutet av oktober förra året. Det behöver för den sakens skull inte vara fel för mig att göra det. Även om det gick snabbt när det väl kom.

I och med den senaste veckans skriverier i tidningarna (framför allt Svd:s fantastiska artikelserie) och riksdagsdebatt med sedvanlig skit-utgång har jag återigen funderat mycket på mina egna vägval. Jag känner fortfarande inte den där riktiga fysiska längtan som jag gjorde för ett och ett halvt år sedan, men... men, men, men.

Svar till Svanström

Hej Svanström (och kul att se en kommentar, det var så länge sen sist ;-)!

Jag svarar på din kommentar i ett inlägg eftersom jag funderade på saken länge igår efter att ha läst Malin Wollins krönika i Aftonbladet. Hon drev just den tesen. Jag blev irriterad som tusan lär jag läste den... och det var inte bara "barn är ingen rättighet" som irriterade mig. Återkommer till det.

Jag tycker verkligen inte att barn är en rättighet. Det är inte en rättighet för någon att kunna skaffa barn, för singlar, par eller andra. Med barn följer skyldigheter. Jag tycker att alla människor borde tänka efter så många gånger som jag, och andra ensamstående gjort, innan de skrider till verket. Då skulle alla barn vara lyckligare. Det är bara det att det skulle bara underlätta en jäkla massa om singelkvinnor kunde insemineras på hemmaplan. Som det ser ut i dag åks det till Danmark, det fixas och trixas hemma med killkompisar, det har skapats donatordejtingsajter med mera, med mera. Det vore väl bättre om man kunde åka till en klinik, köpa sin vara (donerad av frivillig) och sen åka därifrån igen. Och framförallt att även singlar får tillgång till fertilitetsvård. Det är min innersta åsikt om den saken. Kan inte lägga ut mer om det tror jag. Återkommer isf.

Vill däremot återkoppla till Wollins krönika en aning. Hon hänvisade till att hon - om hon inte hade barn - "som nu är meningen med mitt liv" så skulle hon finna mening i att påta i trädgården eller dricka vin på resor. Det var nog det som irriterade mig mest. Jag har själv inte tänkt tanken på att skaffa barn för att finna mening med mitt liv nämligen... jag ser nog mer meningen i de relationer jag redan har. Tror inte att barn skulle göra mig till en lyckligare människa, däremot en annan sorts människa.

Heja Drottningen!

Morgana (bloggar på Queen of Night)berättar så fint om sina vägval och fina barn i P4 Radio Uppland idag. Heja vackra, modiga Morgana!

Du är en sann förebild för mig, jag är så glad över att några gånger fått sitta i ditt mysiga kök och snacka stort och smått.

Sveriges riksdag har åter sagt nej till insemination för ensamstående. Hela riksdagen måste ta ansvar för det - det är nämligen bara ett parti, Kd, som är emot egentligen. Men de får bestämma. Vansinnigt och deprimerande.

Poffpoffpoff

En artikel i Svd om en annan Jessica som också åkte till Danmark och fick sin lilla Theo.

Men... jag tycker att allt låter så himla lätt, poffpoffpoff å så blev det en bebis, och det gick så bra och det är sååå kul att vara singel. Känner inte riktigt igen mig =) men det finns ju lika många berättelser som kvinnor såklart. Det är bra att det skrivs om oss/er! Läs den.