En liten aning blå kväll...

...och då är det är en jävligt dålig idé att sitta och lyssna på såna här låtar med John Legend. Man blir liksom så jävla - hm - blå.

Fick frågan av en kollega på lunchen "hur går det med dina försök nuförtiden?". Jag vet aldrig vad jag ska säga när frågan kommer. Är antagligen för dålig på att verkligen prata om det. Vill liksom berätta allt och samtidigt inte. "Det är inte aktuellt just nu" sa jag bara.

Det känns som att saken har exponerats både för mig själv och andra mer än vanligt sista tiden. Omedvetet söker jag antagligen själv efter att prata om det - som vid förra veckans debatter och mediaexponering.

Hur som helst så har frågan om egen familj har på nåt sätt dykt från ytan ner i djupet igen. Och jag är inte riktigt redo att hantera det. Önskar att jag slapp göra det. Önskar att jag kunde skita i det. Önskar att jag kunde säga "poff - där försvann det och kom aldrig mer tillbaks igen". Kunde huvudet kanske skiljas från kroppen nu? Det gör ju så jävla ont i magen när de tvunget ska sitta ihop.

Eller... det kanske bara är en sån där blå kväll som kommer ibland.

En liten fråga bara

Är det någon som har erfarenhet av att göra heminsemination, med hjälp av en känd donator?

Dela gärna med dig... Hur har du gjort?

Blå, blåare, blåast

Ta ett djupt andetag och blunda, så tar vi rulltrappan ner i källaren...

Jag träffade ett par bekanta i dag. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem förutom att de är personer som länge har funnits i en av delarna i mitt liv, men kontakten har inte varit aktiv. Jag känner dem genom andra, de känner mig genom andra. I dag satt jag och pratade jag med dem. Kaffe i Blå Blom. Nybakt kaka med fyllning. Barn, barn och barnbarn i bokhyllor och på väggar. Virkade dukar. Prat om svunna tider.

Så precis innan jag skulle gå. Vi står vid dörren. Ett plirigt värmande leende. "När åker du till Danmark nästa gång då?" Nyfiket såklart efter att ha läst mina krönikor i Vlt. Men mest omtänksamt undrande. Jag berättade att jag inte visste, på grund av epilepsin, medicinering och, ja, allt. Och jag såg mig själv utifrån, hörde mig själv säga till denna okända, men ändå inte, kvinna. "Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte ens om jag på grund av epilepsin kommer klara av att bära ett barn". Bara sådär. Paret önskade mig ändå lycka till "med allt" och jag gick.

Det kändes inte ledsamt, trots att jag faktiskt precis för första gången uttalat min allra största rädsla. Jag tänkte att det kanske är så det är. Betydde det att detta var första steget på att att jag accepterade min egen barnlöshet? Att kunna säga orden utan att bryta ihop.

Hemma igen, kollade bloggarna på datorn. Den senaste tiden har jag haft lite svårt att läsa bloggar av ensamstående kvinnor som försöker bli/är gravida/mammor som jag vanligtvis läser varje dag. De modiga kvinnorna som försöker, harvar på, åker till Danmark, kämpar, gråter, skrattar, lever. Men min egen situation har liksom känts alldeles för hopplös och deras känslor har satt sig alldeles för mycket under skinnet för att det ska vara bärbart. Efter att min ekonomi löst sig, i alla fall tillfälligt, har vissa knutar löst sig och jag har börjat tänka framåt, planera. Bloggisarna har också kommit under skinnet igen. Hoppet likaså.

Jag har läst ikapp om Livrädd med stil som ruvar. Hoppats för henne. Följt Frk Vilja och hennes drömmar och räknat dagarna mot hennes bebis nedkomst. Boxare på smällen som åker till Danmark en sjunde gång och jag är så full av beundran för hennes kraft. Queen of Night, denna fantastiska trebarnsmor som nu delar med sig till andra av sina ägg.

Kanske jag också. En dag. Kanske...

Så. Ändå. "Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte ens om jag på grund av epilepsin kommer klara av att bära ett barn"

Sen läste jag på en blogg om ett plus på en sticka och tog rulltrappan ner i källaren. Den har blåa väggar. Och här, i mitt blåaste av blåa rum, sitter jag nu.

Har jag bara en dålig dag? En sån där när man blir asförbannad på lyckliga människor och studenter som har hela livet framför sig, sur på handhållande jävla nykära par som irriterande strosar omkring i solskenet. Ilsken på solens förbannade skinande, det glimmande jävla vattnet i Mälaren. När man blir ledsen och tänker på sig själv när andra kämpande, barnlängtande kvinnor får plus på stickor.

Kanske. Hoppas jag vaknar på andra sidan rulltrappan i morgon och att den där jävla solen fortfarande skiner så att jag kan få nån förbannad färg på kinderna.

Nu ska jag synas

Jag sitter och förbereder mig för min magnetkameraröntgen i morgon. Har inte funderat så mycket specifikt på den tidigare och inte heller tyckt att det är särskilt jobbigt att göra den. Inte orolig för vad den kan visa. Skulle det vara "det-där-onämnbara-c-ordet" så antar jag att symtomen skulle varit starka. Nej, det är jag inte orolig för.

Men undersökningen är liksom ett tecken på att det jag strävade efter för ett år sedan liksom ligger flytande någonstans. Drömmen ligger där och väntar på att plockas ner. Men när? Om? Över huvud taget? Shit, människors hjärnor, i alla fall min, är inte skapta för att fundera på ovisshet-overkill.

De senaste månaderna har jag svajat en hel del. När jag väl landade efter kraschen i höstas och började att så smått tänka framåt så kändes allt liksom inte lika självklart som exempelvis i somras. Det har varit ett steg fram och två tillbaka utan närmare att få veta om jag ens kommer att nå mitt mål. Om, utifall, kanske och möjligtvis har varit vanliga ord. Som jag skrev ovan... hm... jag fixar inte om och utifall särskilt bra hur som helst. Särskilt inte när jag springer ikapp med tiden och jag inte vet när klockan ska sluta ticka. Det är en fajt med livet, tiden, ensamheten, och att vilja men inte ha verktygen. Allt oftare känns fajten hopplös och det skrämmer skiten ur mig.

När jag läser det jag skrivit här ovan ser det osammanhängande och flummigt ut. Men om jag inte skriver det jag känner blir jag tokig. I can't help myself. Sorry.

Joråserrusåatt

Denna dagen - ett liv! som min idol farbror Melker sade. Jag är glad i dag trots allt. Eller kanske tack vare allt. För hur kan man veta att man fattar rätt beslut om man inte får det prövat av en nej-sägare?

Och jag överlevde den här dagen också, dagen när hela Västerås (eller alla som fortfarande har Vlt på papper iaf vilket kanske inte är så supermånga...) kunde läsa om min livmoder. Att jag är modig verkar vara det allmänna intrycket bland de som säger något till mig. Resten tycker antagligen att jag är dumdristig.

En före detta kollega skrev till mig på Facebook, appropå mod: Det kan väl vara modigt att vara dumdristig och ta en risk ibland. Du vet väl att det är de rädda som är de riktigt modiga, var det Nalle Puh kanske som sa det...?

Jo. Nalle Puh och jag är överens. Jag är jävligt rädd. Men rätt modig också.

Häpp!

Vem är jag utan det?

Lämnade jobbet i fredags eftermiddag efter jobb in i det sista och en massa avslutanden. Stressade och stressade ännu mer. Mest stressad var jag av förnekelsen av att förändringen av jobbsituationen inte alls skulle bli svår.

Såklart blev det jobbigt med avskedet från arbetskamraterna vilket jag inte låtsades om det minsta. Jag drog skämt och försökte krampaktigt vara rolig på avtackningen. Allt för att slippa tänka på det jobbiga. Fina tal hölls av arbetskamraterna till min ära, bullar och kakor hade inhandlats av företaget. Kattsand, blomma, kattleksaker och ett presentkort på H&M fick jag som presenter. Jag log och höll på att kräkas samtidigt.

Jag var oerhört tacksam över att nästan ingen fick för sig att de skulle krama mig vid själva avskedet. Då hade jag nämligen förvandlats till en liten salt och blöt fläck av tårar och tårar och säkert bönat och bett på mina bara knän om att få stanna trots att jag sagt att jag inte ville. Du som är min arbetskamrat och läser detta, tack för att du såg att jag inte fixade kramen... =)

Nu förvandlades jag till den blöta fläcken på tåget hem i stället. Ajajaj. Men som tur är bor jag i landet Sverige där folk inte låtsas om att de ser att andra bölar på offentliga platser. Jag fick sitta och hulka i fred på tåget med den för stora stickade mössan neddragen över ögonen och jackan uppdragen nästan upp till ögonen. Varför skulle jag göra så här nurå? Hur jävla dum får man vara? Lämna något man kan och är uppskattad för, för något som man inte alls behärskar... Tankarna kom med flodvågen på tåget.

Men förändringen är bra, av flera anledningar som jag måste påminna mig själv om varje dag.
1. Den kommer att visa vem jag är utan mitt jobb. När jag inte gör det säkra och invanda. Vem jag är när jag utmanar mig själv.
2. Den kommer att visa vad det är i mitt yrke jag är utbildad för som jag verkligen älskar. Jag kommer att längta efter just det. Det kommer att bli lättare för mig ringa in min dröm och kämpa för den.
3. Ja nåt mer är det säkert... Vad?

Jobbigt, mest...

Sista dagen på jobbet i morgon. Högen på skrivbordet har inte blivit mindre senaste veckan. Massor med mejl att gå igenom. Bilder ska brännas. Saker ska avslutas... Phu! Imorrn ska ALLT göras. Och så ska det sägas hej då och ätas tårta. *snyft* Hoppas inte jag skulle baka, för det har jag inte gjort.

Det nya jobbet blir nog bra även om det i dag mest känns som att jag ska skutta ut i okunskap och trasselsudd på måndag. Helt för mig okända arbetsuppgifter. Jag försöker att inte ens tänka "det blir nog bra", trots att jag varje gång jag pratar med den nya chefen säger det om och om igen, som om jag försöker övertyga någon jävligt mycket...

Men jag tar faktiskt en dag i taget. För då blir det bra.

I dag önskar jag att jag hade haft en bättre dator. Vill nämligen kolla på mitt nya favvoprogram Bonde söker fru på Tv4 Play. Bonde-Thildes killar är så vansinnigt söta och mysiga. De hon inte tar vill jag tjinga som live-donator.

Ett nytt kapitel

Du som följt min blogg vet att jag har en ganska turbulent tid bakom mig. Medicinbyten. Nästan-kärlek. Bebisresa. Epilepsianfall. Ångest. Gud vet vad. Och ändå skriver jag inte om allt som händer, jag väljer att utesluta jobbrelaterade saker. Den här bloggen handlar om min person, och jag har aldrig identifierat mig med mitt jobb som människa.

Ibland händer det dock saker på jobbet som påverkar mig som person. Det senaste året har det det. Vad väljer jag att utesluta av hänsyn till andra berörda. I ett litet hörn av världen är jag dessutom något av en offentlig person. Det känns helt enkelt onödigt att kladda till det för andra genom att skvallra offentligt. Anser för övrigt att man inte bör framföra elakt skvaller o-offentligt heller. Orättvist och onödigt. O-o-o.

Om drygt en vecka vänder jag på bladet i livet. Inträder i ett nytt jobb på ett nytt företag. Helt nya arbetsuppgifter. Nytt nytt nytt. Skrämmande skrämmande skrämmande. Det är summan av det senaste årets kaos och rabalder, på och utanför jobbet, som fått mig att vilja ta steget ut i det nya och okända.

När jag har haft jobbiga perioder i livet gör jag ofta en stor förändring, fattar stora beslut. Det har inte med flykt att göra. Jag bryter ihop och kommer igen som en klokare människa. Gör en skarp vänstersväng och kör vidare på en ny väg som kommer att leda till ett mål som jag inte ser tydligt, men som jag kan ana. För det finns en tanke bakom den förändring som skett. Jag hade inte gjort den om det inte var just det här jobbet som dykt upp.

Jag får nästan religiösa (eller nåt) känslor. Varför händer allt just nu? Varför kommer sjukdom/jobb/allt i en klump? Finns det Någon som försökt säga mig något? Är det jag själv?

Inte för att jag behöver fler existensiella frågor att fundera på... men ändå.

Vad tror du? Händer saker och ting av en anledning? Eller är det slumpen?

Skrämmande, stora känslor

Träffade en vän i dag. Det var mycket jag inte hade berättat sen vi sågs för typ en månad sen. Semestrar, sjukdomar, ledsenhet och bebisförsökande hade kommit i mellan. Det har faktiskt varit så illa de flesta dagarna de senaste veckorna att jag inte ens orkat träffa de kära vännerna.

När jag skulle berätta allt från början var det svårt att hålla isär begreppen. Dagarna, händelserna flöt ihop. Jag glömde det ena och det andra. Det kändes som om jag berättade om någon annan. Stressen över bebisresan, epilepsanfallen, tröttheten, mensen, pillerknaprandet... oron, depressionen, insomnian, panik-ångesten, de otaliga sjukvårdssamtalen. Men jag lovar att det hade varit mycket svårare, ja omöjligt, att komma ihåg utan min "partner".

Det känns så. Bloggen har varit mitt bollplank, min stöttepelare vissa dagar.

Som vanligt gled vi in även på bebissnack. För nån vecka sedan killade det till i livmodern på mig... I dag är den inte killig alls. Jag är inte det minsta sugen. Snarare ligger det ett fett lock över livmodern. Vill inte ha in något alls där. Känner mig rent motvillig inför en ny resa till Hobro.

Jag har naturligtvis för liten distans till det hela ännu för att kunna fatta bra beslut i bebisfrågor. Försöket (inklusive medicinbyten med mera) hänger fortfarande för starkt ihop med in-i-vägg-rusningen jag precis upplevt. Men motvilligheten känns lite jobbig att känna.

Nog vill jag väl att Bebisen ska komma till mig. Den bor ju faktiskt redan i min kropp, jag har ju känt den...

Alive and kicking!

Ulrika Gabriel skriver på sin inspirationsblogg om förändring. Läs det!

Själv har jag genomgått ett par... hm... tråkiga veckor. Mycket har förändrats. Många värderingar har, och kommer att, förändras. Till det sämre.

Men oerhört mycket positivt kommer också ut av detta. Beslut har fattats. Jag har (förhoppningsvis) grejjer på gång. Kuliga grejjer. Mer berättar jag senare. Hur som helst, även om inte grejjerna blir av, så kommer ändå jag ha utvecklas. Kriser har liksom den inverkan...

För Dig som undrar. I natt sov jag som normalt. Vaknade nån gång, men inte en endaste liten känning. Utvilad när jag vaknade. En underbar känsla!

Blev visst lite trött...

Jag tror jag drabbades av nån slags post-inseminations-depression i går. I dag känns huvudet i alla fall halvfullt igen. Börjar se fram emot en dag då jag testar om fröet har fäst i magen. Det värsta är att den dagen ligger flera veckor fram i tiden. Hur ska jag orka vänta?? Shitt pommfritt... En dag i taget. En dag i taget.

Denna dagen lunch med en bästis, i kväll bär det i väg till Uppsala och en kompis, hoppas jag kan stanna över för imorrn vill jag träffa en annan kompis i samma stad =) M ska tydligen åka till sommarstuga med sina föräldrar i helgen. Ingen dejt alltså. Inför det faktumet känner jag inget speciellt, tråkigt nog. Tror att det hade varit bra om vi hade setts nu i helgen.

Men en dag i taget känns bra. Eller till och med en timme i taget.

PK. Nej.

Jag vill bli omhändertagen. Swept away. Att nån tar mig i sina starka armar och säger att det kommer att bli bra.
Kan ingen komma och ta hand om mig och visa mig vad jag ska göra?
Jag vill att nån ska... ja, jag vet inte, nåt kan väl nån göra för att ge mig lite trygghet.

M är ju jättegullig, men inte nån klippa, inte i dag iaf. Kanske är jag för dålig på att uttrycka svaghet. I dag hade jag behövt en solid klippa att luta mig mot.

I morgon känns det bättre, hoppas jag.

Trött och tom

Folk frågar mig hur det känns. Jag har inte en jävla aning om hur jag ska svara på den frågan på ett bra sätt.

Det är tomt. Tyst och tomt inne i skallen. Ett svart hål. "Jag vet inte" svarar jag och säger sen nåt i stil med: "Men det känns bra". Jag skulle käka lunch med en kompis i dag. När jag satte mig ner och väntade på honom ville jag bara stirra framåt och inget mer. Det blev lite bättre när han kom och jag fick prata om nåt annat än mig själv en stund...

Och jag har blivit så vansinnigt trött! Känner att jag borde vara uppfylld av nån slags eufori. Loba skrev att hon log från öra till öra i en vecka efter den första inseminationen. Men jag är bara trött och tom i bollen och orkar inte träffa nån. Jag vill också le med själ och hjärta!

Hoppas det är bättre imorgon. Att jag iaf är fylld med något.

Ska det va så här?

Det spänner och kniper fortfarande på vänster sida i nedre delan av magregionen.

Du som också inseminerats, känner Du igen detta? Det känns ungefär som om jag haft ägglossning sedan i måndags kväll... Så här länge brukar det inte knipa, vid en vanlig ägglossning brukar det knipa i magen ungefär ett par timmar.

Pernille sa att man kunde få som menssmärtor efteråt eftersom livmodern "jobbade", men jag glömde fråga hur länge det kunde hålla på. Undrar om det är det jag känner? Varför är det bara på vänster sida isf? Hm... Så många frågor =)

Jag semestrar och har mig, har det bra. Kanske ringer jag M i dag, vi har ju tryckt på pausknappen, men jag känner faktiskt för att trycka på play... hihi!

Berg-å-dalbana

Nu sitter jag här, klockan är 23:40. I går vid den här tiden ungefär kom jag tillbaka med färjan från Fredrikshavn. Helt jävla ofattbart.

Jag fattar ingenting egentligen. Om jag hade vetat hur ansträngande gårdagen skulle bli, så... hade jag gjort om allt på samma sätt! Tveklöst. Det var "love my way", som är ett uttryck jag använder allt oftare. Det är även titeln på en australisk teve-serie som jag bara älskar. Det handlar om hur livet kan bli bara man vågar älska. Typ. Kärlek på mitt eget sätt.

Saker och ting händer i livet. Grejen är att ta ett djupt andetag och hänga med. Förhålla sig till händelserna och agera. Människor är inte maktlösa offer för omständigheterna i livet. Det går att välja hur man förhåller sig till olika uppkomna situationer. En tanke är en handling, som min terapeut sade. Den går att bryta och leda in på ett annat, bättre spår. Jag hade inte kommit hit där jag är i dag utan att verkligen förstå att tankar är verkliga handlingar.

Men nej, jag fattar fortfarande inte att jag faktiskt har gjort det. Det som har hänt var en tanke som jag förde i olika riktningar under lång tid. Nu är det plötsligt en verklighet som flyter omkring. Jag kan inte styra det. Bara hur jag ska förhålla mig till tanken på verkligheten. Men jag kan för min värld inte begripa att det kan bli något riktigt verkligt av det här. Att det kan komma att växa en människa inne i min kropp snart. Vad som händer där inne, där det spänner och drar, har jag ingen kontroll över. Och jag har ännu inte tänkt ut hur jag ska förhålla mig till detta som jag inte begriper...

Förstår du vad jag menar? Ursäkta mitt osammanhängande ordbajseri, jag skriver rätt ur hjärtat...

Jag ska försöka att bara hänga med och fylla min tid med roliga saker framöver. Allt för att inte fastna i vinkelvolterna som mina tankar ibland utvecklas till. Jag kommer nog att komma på hur jag ska förhålla mig till verkligheten. Det har jag ju alltid lyckats med tidigare.

Inget och allt

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg på bloggen, men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om.

Jag befinner mig i något slags vacuum.

Lördagens vindrickande med efterföljande mysfylla var mycket härlig. Är det PK att säga så? Ja, ja, det skiter jag i, har aldrig varit särskilt PK ändå...

Hur som helst, att förlama hjärnan ett litet tag var precis vad jag behövde. Informationen till och från hjärnkontoret har liksom gått på högvarv hela tiden ett tag i våndor och funderingar, trots att jag ansträngt mig att tänka så lite som möjligt. Och det måste liksom ta stopp till slut, annars så börjar det fan brinna där inne i skallen.

M-M-M, tänker jag på nu, och tillåter tamefan mig själv att inte slå vinkelvolter härs och tvärs i hjärnsubstanser bara för det.

Nu får det liksom bara vara som det är. Inte krångla en massa.

I alla fall inte närmsta veckan...

Jag ville bara utmana lite...

... och känner nog att jag gjorde rätt.

Jag träffade M i dag. Det kändes segt till en början. Eller det kändes ärligt talat inte så mycket alls. Jag tvekade om jag skulle åka till Stockholm. Huvudet ville att jag skulle vända, men något annat fick mig ändå att gå på tåget. Vi pratade inte alls mycket, rörde inte vid varandra alls. Det kändes rätt hopplöst.

Till slut hamnade vi på en bänk i Kungsträdgården. Efter en stunds tystnad.
- Vi kommer inte längre än så här, va? Vi, alltså vi, oss?
Han vred lite på sig.
- Jo, jag märkte att det var något...
Jag fick pressa honom för att han skulle säga vad han ville och kände och till slut...
- Jag gillar dig, och om jag fick bestämma så ska vi ses igen.

Helt plötsligt fördes konversationen upp till en helt ny nivå. Det var som att dra ur en propp. Jag berättade om Bebisen, han reagerade med tålamod och förståelse. Han sa att han gillade mig, igen. Det kändes som att vi kom varandra in på skinnet på ett annat sätt.

Å det började sakta men säkert pirra lite i magen...

Det var ju det jag sökte, nån slags känslomässig reaktion. Hittills är det jag som har tagit alla initiativ till träffar och kroppskontakt. Jag ville bara utmana honom lite, det där med att vi inte kommer längre var mer en fråga än ett påstående.

- Jag vet inte riktigt vad jag vill, men jag vill ju träffa dig igen. Kan du stå ut med det? frågade jag innan det var dags att ta tåget hem (inte så lite tvetydigt, kanske...)
- Ja, det kan jag. Om jag inte gör det säger jag till, fick jag till svar.

Obehagliga drömmar med mera med mera

Klockan är 08:15.

Jag behöver inte åka till jobbet förrän om en timme. Men det går inte att sova. Hade en så konstig och rät obehaglig dröm strax innan uppvaknandet.

Jag åkte till Hobro. Jag tog mig till ett vandrarhem. Där träffade jag flera andra kvinnor som också skulle till Gaia. De berättade för mig att kliniken skulle stänga dagen efter och vara stängd en vecka, precis den tiden som jag skulle göra min insemination. När jag kom till kliniken bekräftade de två barnmorskorna att de skulle stänga en vecka. "Men skicka in dina papper så kan du komma nästa månad" VA?? De hade alltså inte fått mina papper. Jag hävdade att jag skickat in journallapparna för typ tre veckor sedan, men de hade inte fått dem. Så jag fick lomma därifrån. Började söka efter tidtabeller för bussar eller tåg.

Då vaknade jag.

Det var tredje gången på kort tid jag drömt antingen att mina papper inte kommit fram till Gaia, alternativt att jag får hem dem igen med post. Någon har då hittat dem någonstans på vägen, blöta och förstörda, och sedan skickat dem till mig.

Obehagligt är bara förnamnet. Vaknar och känner mig illa till mods och oroas över allt som är på gång i mitt liv. Sömnbrist kreerar de mest irrationella tankar i hjärnkontoret.

Jag tror att jag måste slå en signal till Gaia, eller skicka ett mejl, och fråga om de verkligen fått mina papper. Eller vaffan står drömmarna för? Det känns ju rätt tydligt att jag är ganska orolig för att jag ska bli nekad inträde på kliniken när jag väl kommer dit. Trots att jag i två mejl från Pernille fått bekräftat att jag ska få ha journalsamtal när jag kommer ner och sedan göra inseminationen när ägglossningen kommer.

Ingen tid är dock bokad. Det är väl det som krävs för att jag ska få sova lugnt på nätterna. Kanske.

Jag har dessutom så gott som bestämt mig för att ändra färdrutt nu. Resan som är bokad ska gå från Göteborg (där jag är på Madonna-konsert och kompisbesök) till Malmö (där jag ska hälsa på en kusin) och vidare till Hobro. Hemresan ska gå från Hobro-Köpenhamn och till Göteborg (där jag ska hämta upp min bil och köra hem mitt i natten). Denna rutt känns lite krånglig. Det är för många stopp, byten och detaljer att tänka på...

...bättre att köra bil direkt hem från Madonna-konserten i Gbg den åttonde (eller typ sova över en natt hos kompisen i Gbg efteråt). Åka nattåg från Västerås senare i veckan till Köpenhamn och vidare till Hobro. Sedan när det är över ta tåget hem igen. Enklare logistik liksom. Jag tror att det jag behöver nu inte går ut på att behöva passa maximalt antal tågtider och bekymra mig över var bilen ska parkeras i Göteborg osv osv. Tvärtom. Minska antalet stopp och samfärdsmedel till ett tåg dit och ett annat tåg hem igen känns som det rätta.

Kanske det också får mig att sova lugnare om nätterna. Så här kan det bara inte fortsätta, jag kommer vara ett vrak när jag kommer till Hobro och simmarna kommer inte att vilja stanna till i min kropp.

Usch, blä, satan och Göran Hägglund för alla dessa bekymmer.

Kosmisk testning

... man kan ju inte låta bli att tänka tanken.

Att detta har kommit för att pröva mitt val. "För att du noga ska överväga ditt beslut", trodde min kära svägerska.

Jag hade en riktigt nice dag i går. Skansenbesök med dejten. Hålla handen, titta i ögonen. Riktigt mysigt. Kyssen väljer jag att inte tänka på i nuläget... Det kändes nämligen inte ett skit i magtrakten under den (det gjorde det för övrigt både efter och före, därför väljer jag bort att tänka på frånvaron av magpirret under kyssen...)

Det har känts lite förvirrat de senaste dagarna, minst sagt. Men det börjar klarna.

"Stick to your plan", tyckte brorsan. Så även en klok vän som jag pratade med i telefon tidigare i dag... Min vän menade också att jag borde sätta mig själv och mitt noga övervägda val att fullfölja Danmarks-resan i första rummet. "Efter två träffar har du ännu inga förpliktelser mot honom"

Jag vet att det är det enda rätta att göra. Att försöka komplicera detta lilla dilemma så lite som möjligt. Det är lättare sagt än gjort. Men när jag känner efter i magen vet jag vad som känns rätt. Och det är Bebisen och jag.

Det andra får bli ett äventyr som vi får se var det slutar.

Har för övrigt varit på Sthlm Jazzfest i helgen. Gillade de här grabbarna skarpt!

Jo det är sant...

... jag träffade någon i dag.

Det är svårt att vara ett blankt papper inför detta. Jag försöker verkligen vara det, för att vara rättvis mot honom. Och det vill jag vara.

För han var jävligt fin.