Någon...

... har läst den här bloggen typ från början till slut, månad för månad, ser jag i besöksräknaren. Spännande =) Har jag fått en ny läsare - eller är det någon som vandrat down memory-lane? Hur som helst... du som läst - hoppas läsningen gav dig något!

En liten uppföljande statusuppdatering. Hjärtat klappar på i samma takt när jag ska sova - men jag sover iaf bättre på natten. Puh. Natten mot torsdagen hade jag dock ett close-to-epilepsianfall-inklusive-handdomning-men-ej-kramper. Det skrämde upp mig som vanligt - därav det uppskrämda inlägget i torsdags.

Nu känner jag mig lite lugnare. Livet går vidare för mig. Önskar bara att jag hade lite mer sällskap på vägen.

Typ av en man.

Det var en visa som hette Samma

Det går en visa som heter Samma, som heter Samma visa om igen. Ni minns ju vad som hände.

Det känns som jag är nära - igen. Fast på ett annat sätt. Pinkar in mig det där jävla gamla hörnet - igen. Svårt att sova, hjärtat klappar, klappar, klappar. Bröstet tyngs. Trött, trött, trött. Utarbetad. Självpåtaget, men ändå. Undrar om jag undermedvetet håller på att försöka jobba ihjäl mig? Ja... eller eftersom jag skrev det så är det väl inte undermedvetet längre. Typ. Tänk om jag dog en sån här natt? Med olyckan vinande kring öronen, tröttheten som spärrar upp sömnlösa ögon. What a fucking waste of a life det skulle kännas som. Jobbar jag tillräckligt mycket så slipper jag ju tänka. På "annat". How convenient. Kontentan blir ju dock alltid denna. Jag måste tänka på "annat" också.

Eftersom hjärtat alltid klappar ikapp.