Bor hos mina föräldrar ett par dagar på "semester/spa". Ligger mest på soffan och glor på teve. Ibland går jag förbi fönstret mot gatan där min bil står. När jag ser den känns det superjobbigt, tårarna kommer. Jag vill ju kunna köra! Samtidigt vet jag inte om jag någonsin ska kunna lita på mig själv igen. Vilka garantier på anfallsfrihet kan jag få? Inga alls, antagligen... Men jag vill naturligtvis ultimera mina chanser att slippa anfall i framtiden.
Jag vill byta neurolog iaf. Den jag har har inte visat sig från sin bästa sida under hela den här medicinbytartiden (som jag skrivit om tidigare på bloggen). Han gav mig en ny medicin jag fick grova utslag och typ halvdog av. Den ny-nya medicinen ställdes alldeles för lågt, uppenbarligen, eftersom jag fått anfall X två efter bytet. Jag får liksom inga raka svar av honom om varför de kommit. Först gav han mig bilförbud i en månad, sen ändrade han sig till tre månader och först efter att jag efterfrågat vad som skulle hända med körkortet. Otydligt, otydligt. Jag behöver någon som jag kan lita på nu. Som kan hjälpa mig att hantera framtida stress, sömnlöshet och graviditet. Det finns faktiskt kvinnor med epilepsi som fått både ett och flera barn. Det vill jag också kunna få! Epilepsi-personer borde faktiskt kunna få proffs-hjälp med stresshantering och sömnproblem, tycker jag.
I dag har jag för första dagen kunnat tänka lite klart i alla fall. Försöker att inte släppa in alla "måste-göran" i skallen utan bara vila upp mig. En sak i taget.
5 kommentarer:
Hmm. Garantier får man ju inte. Ingen av oss. Lyckligtvis är vi alla utan garantier, på olika, men på så sätt ändå lika villkor. Vi kan alla snubbla imorgon, lyckligtvis innebär det också att du kan bli oförmodat fort gladare igen. Jag kanske får körförbud imorgon -visst -nu har jag ingen bil, men man vet ju inte. För vi vet inte. Det här kanske var ditt sista anfall nånsin. Det kan faktiskt va så. Eller? Jag hoppas du ser småningom att "om" och "ifall"-tankarna ska hanteras varsamt men bestämt. Vi har dem alla, men i olika form för var och en. Övertygad om att du har så många kvaliteer att de väger upp det andra, och låt inte rädslan ta över. Dags för dagens: kram!
Kram på dig, vännen!
flickrummet: ska läsa din kommentar i morgon också och hoppas det känns mer peppande då. I dag känns allt bara pest och pina... Men tack ändå!
Morgana: Tack o kramtibaka!
Nu kan inte jag så mycket om epilepsi och jag vet inte vad du har för jobb, men en sak tänkte jag på. Bilen. Klart det är bra och bekvämt med bil många gånger, men man kan klara sig utmärkt utan (beroende på var man bor). Jag har vuxit upp i en helt bilfri familj och jag har inga men av det ;-)
flickrummet: jag är beroende av bilen i jobbet. För att komma till och från jobbet och för att jobba. Så är det.
Skicka en kommentar