Hur lätta tunga hjärtat?

Kära bloggen!

Nu måste jag göra något. Se åt ett annat håll. Det har varit mycket folk kring mig nästan hela helgen. Ändå har jag inte känt mig ensammare på länge. Det ÄR inte men jag KÄNNER.

En nära person uttryckte sig, som jag tycker, lite halvklumpigt gällande att Vlt skriver om mig och mitt familjebildande på egen hand. Först sken personen upp när jag sade att jag skulle vara med i tidningen. När personen fick höra att det gällde Danmaksresan ryggade den tillbaka med en oerhörd skepsis i blicken. "Varför ska de göra det?" Det är ett intressant och viktigt ämne, svarade jag. "Hur har de fått veta det här om dig?" Via min blogg, svarade jag. "Men varför måste de... varför måste du. Det är ju kvacksalveri. Jag menar, det är ju olagligt i Sverige" Knyter skorna med hopplösheten kommande krypande. Okej, jag ville bara berätta om det så att ni inte blir överraskade i morgon, svarade jag. Och gick.

Orkade inte debattera om varför just i dag. Klumpen i magen kom direkt. Sorgen och känslan av misslyckande, utanförskap, ensamhet. Längtan. Alla ville de samsas i min mage på en gång. Alla känslor som lett fram till mitt beslut. Framför allt ensamheten. Den ständigt återkommande. Måste göra själv, måste klara, måste besluta. Själv.

På ett sätt är det skönt att veta var jag har den här personen, vad den tycker. Men det känns inte bra att personer i min närhet inte känner mig bättre än att de förstår att mycket sorg och längtan ligger bakom mitt val. Och att jag är stolt över beslutet. Jag vill berätta om det!

Men ibland kommer den undeliggande sorgen, som finns bakom att bilda familj på egen hand, som en smocka i ansiktet. Som i dag. Då känns det jävligt ensamt.

Jag vill inte gå och lägga mig med ett tungt hjärta i kväll. Vad ska jag göra?

Himmel och helvete

Blev intervjuad i dag.

Vi hade ett långt samtal, jag kände mig typ som en maskin som rabblade grejer om donatorer, kliniker, tågresor, kostnader, tester och brist på partners. Det kändes inte alls som det var jag som pratade utan nån säker, stark och... kallt beräknande kvinna. All den längtan, smärta, kärlek och vånda som kantat min väg mot bebisen kom liksom inte ut ur munnen när jag öppnade den. Det lät som om jag gör det jag gör helt oberörd...

Jag är en skrivare, ingen talare, det har jag alltid sagt. Nu får jag bara hoppas, ska i alla fall få läsa texten innan den publiceras.

Precis innan journalisten skulle gå frågade hon vad det var jag såg fram emot mest med att bli mamma, eller vad jag trodde skulle bli bäst. Jag stod där som ett jävla fån. Visste inte vad jag skulle säga. Jag kände mig som en jägare som bara jagade en trofé utan att veta varför jag ville vinna priset. Klämde fram något i stil med... nej, jag minns faktiskt inte vad jag svarade. Det allra viktigaste. Har jag tappat bort vad jag tycker det är? Kändes småjobbigt att inte kunna säga nåt genuint som svar på den frågan.

Och förresten. Jag blev faster i dag. Brorsans nummer tre, en flicka, tittade ut vid 18-tiden. Hon sån mycket välmående ut i Mms:et =)

Bli offentlig eller?

Ok...

Jag skrev för en tid sen om att jag hade ett projekt på gång som innebär skrivande på mitt sätt inför en lite större publik. Jag ser verkligen fram emot att berätta min historia på mitt sätt. Detta är dock inte ovillkorat. Den eventuellt blivande uppdragsgivaren vill att jag "kommer ut ur garderoben". I ett reportage om mig och inseminations-cirkusen. För att visa att det finns människor i den här staden också som vill ha barn trots att de inte har en partner. Jag finns och det finns absolut många fler. Vi måste stötta varandra!

Inga problem tänkte jag. Jag är redan publik med dem jag bryr mig om, mina nära och kära. Jag skäms heller inte alls för det här.

Eller rättare sagt, det vill säga, den starka lilla figuren på höger axel sade det. Den andra figuren, nej-sägaren, viskar tvivel i det vänstra örat. Alla mina nya arbetskamrater kommer att få se reportaget. Tänk om... Nu kommer det börja viskas om mig...

Jag skulle dessutom inte själv välja orden, en sån där journalist skulle göra det. Men jag får leva med dem. Den eventuella uppdragsgivaren frågade mig om jag var säker på att jag visste vad det innebar att statuera exempel för att svenska kvinnor nyttjar en verksamhet som inte är laglig i Sverige. "De jag bryr mig om vad de tycker vet redan och de stöttar mig" kläckte jag ur mig morskt.

Verkligheten är inte lika enkel.

Men jag ska göra det. Jag vill göra det. Den starka figuren på min ena axel ska få segra. Det är viktigt att visa att folk som bor i det svenska samhället inte är fyrkantiga, trots att samhället självt tenderar att visa sig från det kvadratiska hållet allt som oftast.

It was me - having a meltdown...

... sa Carrie till Mr Big en gång när hon hade gjort något känslosamt och irrationellt för att hon var frustrerad.

I had a meltdown.

Inte för att jag var irrationell, Men frustrerad, och känslosam. Jag tror att allt liksom ramlade över mig när jag läste det där osentimentala, känslolösa och raka informationsbladet från Storkkliniken. Jag har levt där framme, där allt är klart, när inseminationen är gjord och jag är gravid. Nu kom jag ner på jorden igen och det kändes lite jobbigt. Typ.

Tvivlen var mest ett tecken på att allt kändes för stort att mäkta med på egen hand, jag blir vansinnigt trött på att göra allt själv ibland. Det kommer att bli bättre om jag stolpar upp en riktig plan. Kanske får be Prussiluskan om hjälp. Hon är ju så bra på listor och planer ;)

Det är ju bara det att jag vill göra det NU. På en gång. Jag vill inte vänta längre...

Vaffannurå...

Jag bestämde mig för en liten stund sedan för att börja kolla på andra kliniker än Nordica, som har en väldigt tråkig hemsida och, med risken att låta löjlig, är lite jobbig att läsa eftersom den inte finns översatt till svenska...

Jag gick in på Storkliniken i Köpenhamn. Vilken professionell och inbjudande hemsida! Översättning på svenska, tyska, engelska och italienska. Man fattade med andra ord allt som stod... Mycket dyrare priser än Nordica dock, men chans finns att välja öppen donator. So far so good.

Men. Och det kommer alltid ett men. Jag läste det här informationsmaterialet. Helt plötsligt kändes en insemination inte roligt eller lockande längre. Tänk på ditt, tänk på datt. Det var så många måsten, så många hinder som beskrevs. Jag började grubbla över öppen eller stängd donator och allt som inte är gjort och alla svårigheter. Min epilepsi-läkare som inte ringer trots flera påstötningar om att jag vill byta medicin för att JAG VILL SKAFFA BARN. Ekonomin som inte går ihop sig. Tiden som springer ifrån mig. Alla gynekologbesök och ultraljudsmätningar. Viktminskningen som inte går tillräckligt fort.

Och framför allt, vem fan tror JAG att jag är som anser mig ha rätt till ett skaffa ett oskyldigt barn som inte kommer att ha två föräldrar... (nej jag har inte fått ett samtal från Göran H, det är bara jag som paranoiar)

Ska jag verkligen göra detta? Är det rätt för mig? Är jag tillbaka på ruta ett igen? Vad fan ska jag ta mig till? Det här är inte roligt och just nu orkar jag inte skruva upp mig själv i ryggen.