Ja-sär, ja-sär!

Det är synd om människorna. Det är synd om mig. Tycker jag. Så synd, så synd. För att... jo, men det... eller, jag... för att... för att... jo-men-det-är-det! Typ.

Eller ja, inte för att det är särskilt synd om mig men det är det ändå. Trots att jag är (nästan helt) frisk. Jag bor ju i Sverige och på grund av rådande omständigheter ska det inte vara fysiskt möjligt för mig att svälta ihjäl. Om du det är kriteriet för att inte vara förtjänt av lite omsyndtyckande. Om mig av mig själv alltså.

För det är ju självömkandet den här lilla texten handlar om. Självömkandet är så jävla lätt att ta till och skapa ett hinder av när alla fysiska hinder saknas. "Nej, men JAG kan inte! Varför? Ah-meh-durå!" Omsyndtyckandet är på god väg att bli vår nästa stora folksjukdom. I alla fall när det kombineras med brist på handlingskraft åt det ena eller andra hållet. När vi står där och våndas och tycker synd om oss själva för att vi har så jävla många val men inte vet åt vilket håll vi ska gå. Så många möjligheter att allt blir omöjligt.

Vilket är dagens stora problem? Inte bra på jobbet. För lite pengar. Ska jag byta jobb? För liten lägenhet. Flytta? Full kyl, guh vad jobbigt! Fett eller socker till middag? Vad ska jag välja? Ojojoj. Se upp? Titta ut? Hoppa framför?

Eller tycka lite mer synd om mig själv här hemma i soffan... Då behöver jag ju inte fatta ett enda beslut. Det är synd om människorna. I alla fall om mig.

Och var leder det här inlägget? Förutom att jag petar fingret ännu längre in i naveln och grötar runt lite till. Nog var denna dagens omsyndtyckande lite produktivt i alla fall? Blev ju inlägg i en blogg. Eller var det kanske kontraproduktivt... I don't know. Hasse gillade hur som helst att ligga och sova i mitt knä hela tiden när jag skrev.