Vem är jag utan det?

Lämnade jobbet i fredags eftermiddag efter jobb in i det sista och en massa avslutanden. Stressade och stressade ännu mer. Mest stressad var jag av förnekelsen av att förändringen av jobbsituationen inte alls skulle bli svår.

Såklart blev det jobbigt med avskedet från arbetskamraterna vilket jag inte låtsades om det minsta. Jag drog skämt och försökte krampaktigt vara rolig på avtackningen. Allt för att slippa tänka på det jobbiga. Fina tal hölls av arbetskamraterna till min ära, bullar och kakor hade inhandlats av företaget. Kattsand, blomma, kattleksaker och ett presentkort på H&M fick jag som presenter. Jag log och höll på att kräkas samtidigt.

Jag var oerhört tacksam över att nästan ingen fick för sig att de skulle krama mig vid själva avskedet. Då hade jag nämligen förvandlats till en liten salt och blöt fläck av tårar och tårar och säkert bönat och bett på mina bara knän om att få stanna trots att jag sagt att jag inte ville. Du som är min arbetskamrat och läser detta, tack för att du såg att jag inte fixade kramen... =)

Nu förvandlades jag till den blöta fläcken på tåget hem i stället. Ajajaj. Men som tur är bor jag i landet Sverige där folk inte låtsas om att de ser att andra bölar på offentliga platser. Jag fick sitta och hulka i fred på tåget med den för stora stickade mössan neddragen över ögonen och jackan uppdragen nästan upp till ögonen. Varför skulle jag göra så här nurå? Hur jävla dum får man vara? Lämna något man kan och är uppskattad för, för något som man inte alls behärskar... Tankarna kom med flodvågen på tåget.

Men förändringen är bra, av flera anledningar som jag måste påminna mig själv om varje dag.
1. Den kommer att visa vem jag är utan mitt jobb. När jag inte gör det säkra och invanda. Vem jag är när jag utmanar mig själv.
2. Den kommer att visa vad det är i mitt yrke jag är utbildad för som jag verkligen älskar. Jag kommer att längta efter just det. Det kommer att bli lättare för mig ringa in min dröm och kämpa för den.
3. Ja nåt mer är det säkert... Vad?

Jobbigt, mest...

Sista dagen på jobbet i morgon. Högen på skrivbordet har inte blivit mindre senaste veckan. Massor med mejl att gå igenom. Bilder ska brännas. Saker ska avslutas... Phu! Imorrn ska ALLT göras. Och så ska det sägas hej då och ätas tårta. *snyft* Hoppas inte jag skulle baka, för det har jag inte gjort.

Det nya jobbet blir nog bra även om det i dag mest känns som att jag ska skutta ut i okunskap och trasselsudd på måndag. Helt för mig okända arbetsuppgifter. Jag försöker att inte ens tänka "det blir nog bra", trots att jag varje gång jag pratar med den nya chefen säger det om och om igen, som om jag försöker övertyga någon jävligt mycket...

Men jag tar faktiskt en dag i taget. För då blir det bra.

I dag önskar jag att jag hade haft en bättre dator. Vill nämligen kolla på mitt nya favvoprogram Bonde söker fru på Tv4 Play. Bonde-Thildes killar är så vansinnigt söta och mysiga. De hon inte tar vill jag tjinga som live-donator.

Tji! Haha!

Kollade min besöksräknare alldeles nyss. Nån stackare har google-sökt på "big brother+jessicas blogg" och hamnat här. Haha! Undrar om stackaren nu går och tror att Big Brother-Jessica går i inseminationstankar. Jag kanske snart hamnar i Expressen. Hurra! Som jag har väntat på denna dagen...

"Men var hon verkligen sådär gammal? Hade inte hon sillisar?" *stackaren kliar sig förvirrat i huvudet*

Hursomhelst. I dag har varit en verkligt rolig dag. Jag har ett kuligt projekt på gång och är rätt exalterad. Iiiiii! Det handlar om skrivande på mitt sätt inför en relativt stor publik. Det är dock inte riktigt klart ännu... Jag återkommer!

PS. Min bror kallar sig lite putslustigt för big brother när han kommenterar här ibland... därav sökresultatet DS.

Fuck...

...SD och KD!

Ett nytt kapitel

Du som följt min blogg vet att jag har en ganska turbulent tid bakom mig. Medicinbyten. Nästan-kärlek. Bebisresa. Epilepsianfall. Ångest. Gud vet vad. Och ändå skriver jag inte om allt som händer, jag väljer att utesluta jobbrelaterade saker. Den här bloggen handlar om min person, och jag har aldrig identifierat mig med mitt jobb som människa.

Ibland händer det dock saker på jobbet som påverkar mig som person. Det senaste året har det det. Vad väljer jag att utesluta av hänsyn till andra berörda. I ett litet hörn av världen är jag dessutom något av en offentlig person. Det känns helt enkelt onödigt att kladda till det för andra genom att skvallra offentligt. Anser för övrigt att man inte bör framföra elakt skvaller o-offentligt heller. Orättvist och onödigt. O-o-o.

Om drygt en vecka vänder jag på bladet i livet. Inträder i ett nytt jobb på ett nytt företag. Helt nya arbetsuppgifter. Nytt nytt nytt. Skrämmande skrämmande skrämmande. Det är summan av det senaste årets kaos och rabalder, på och utanför jobbet, som fått mig att vilja ta steget ut i det nya och okända.

När jag har haft jobbiga perioder i livet gör jag ofta en stor förändring, fattar stora beslut. Det har inte med flykt att göra. Jag bryter ihop och kommer igen som en klokare människa. Gör en skarp vänstersväng och kör vidare på en ny väg som kommer att leda till ett mål som jag inte ser tydligt, men som jag kan ana. För det finns en tanke bakom den förändring som skett. Jag hade inte gjort den om det inte var just det här jobbet som dykt upp.

Jag får nästan religiösa (eller nåt) känslor. Varför händer allt just nu? Varför kommer sjukdom/jobb/allt i en klump? Finns det Någon som försökt säga mig något? Är det jag själv?

Inte för att jag behöver fler existensiella frågor att fundera på... men ändå.

Vad tror du? Händer saker och ting av en anledning? Eller är det slumpen?

Walk down memory lane

Har du tråkigt denna lördagen?

Då föreslår jag att du går in på den här sidan och låter dig roas barnsligt och underbart.

Have fun!

Bebis-lajt

En liten herre ligger och spinner på min mage.
I lördags kom Hasse. Tack för alla namnröster, det blev jämnt skägg mellan Gösta och Hasse, så jag kände mig som enväldig domare i det här fallet.

Jag ropade med gullegullröst: Gösta! Gösta!
Nja kändes det då.
Hasse! Hasse! Jubel och hurra-rop!

Du ser väl hur jävla söt han är. Helt klart en Hasse! Nu ligger han allt som oftast och värmer mig på magen eller bröstet eller halsen och ska bli klappad. Dessemellan vispar han omkring i lägenheten och brottas med leksakerna som vore de vilda pippifåglar och möss. Hur kul som helst att kolla på.

Nåja. Katter är dock lite svåra att uppfostra. Värst är det när jag ska äta. På grund av ommöblering (sängen står nu i köket) äter jag vid soffbordet, som är väldigt lågt och hoppvänligt. Hasse gillar all min mat och vill hela tiden smaka. Men jag vill äta i fred. En jobbarkompis tipsade om det brutala tricket vattenduschen. Det kändes... brutalt. Men efter att jag duschat lillen två gånger så behöver jag bara visa honom flaskan så vill han inte smaka längre. Och han kopplar som tur är inte ihop mig med duschningen utan gosar gärna och ofta ändå.

Det är dock lite pyssel med katten. Tömma låda. Mata. Leka. Ge uppmärksamhet. Lite bebis-lajt. I like it! Så till den grad att bebistankarna börjat spira igen. Och jag kan se det i mitt liv igen. Jag har börjat tänka på när nästa resa kan komma att ske. Den ligger säkert ett halvår framåt i tiden med tanke på skrala finanser och nya epilepsi-medicinförändringar. Men jag ser den!

Fram till dess får jag nöja mig med bebis-lajt med Hasse. Och bebis-inte-det-minsta-lajt med det här "lilla" gänget. Brorsbarn-skaran ska utökas till tre. Snart. De KAN komma att behöva lite hjälp från fasterhåll ;)

My name is Benjamin Button

Barnet och den gamla sida vid sida. Skiljda åt av dockan, det rädda leendet, osäker blick.

Ett gammalt inre. Passade aldrig barnets yttre. Den gamlas krav och mörker ville inte ha barnets naivitet.

Mötas så på halva vägen. Barnet tar sin revansch. Leker Tror Vågar Vill. Blir ung. Äntligen.

Så tittade Jeckan fram till slut. Ibland måste veckan få ha 9 dagar... =)

Summering "Det inre barnet"

Min första, men inte sista, temavecka på Jeckan.com är över. Tack kära gästbloggare för fantastiska bidrag om "Det inre barnet". Jag har fått sju nya bloggföljare och massor med nya besökare. All thanks to You! Mina egna reflektioner (jag har massor) kommer senare. Här nedan ännu mer ER!!

Flera illustrerade sina tankar kring det inre barnet genom att reflektera över sina egna uppväxter och upplevelser i dem. Alla mycket tänkvärda.

Flickrummet skrev om att skippa kraven och förväntningarna och finna närheten till barn på så sätt.
En anonym gäst uttryckte en viss oro över att hans dotter som tonåring skulle få samma avsky för honom som han själv haft för sin far.
Artista beskrev hur hon bestämde sig för att jobba med barn när hennes "kärring" till lärare kasatde bort ett brev hon skrivit under en lektion.
Min älskade syster skrev om tjejen som växt upp med gupp på livsstigen. Men hon kommer alltid att vara barn, som hon själv uttrycker det.

Poesi fick vi också läsa, med avstamp i det inre barnet.
Linda Adolfsson skrev om vikten av att bejaka sitt inre barn, och att vi alltid lever med det. Vare sig vi vill eller inte.
"Me" som levt nära döden skrev om vikten att bejaka det inre barnet för att kunna bli frisk.

Att det inre barnet kan uttryckas ordlöst visade Mathilda Hofling och Sandra Bortot med sina foton.

Mia Fredriksson illustrerade med ett collage hur det kan kännas ibland...

Mina vänner från bloggosfären, och livet, Loba, Ulrika Gabriel och Morgana visade på sina bloggar hur barnet vill ut, och kommer ut.

Anders Jacobsson gav ett smakprov ur hans kommande roman om pojken Gad som upptäcker världen.

Anders Jacobsson

Gad Gustaf Grecke, 7 år, stannade vid en skogskoja. Den var tom. Åtminstone på människor. Två gamla filtar låg uttrampade i snö, mark och barr. En trälåda stod i mitten. Han satte sig ner och tittade däri. Kanske fanns det gamla och bortglömda rikedomar som väntade på att en drömgosse skulle sluta sina fingrar runt dessa. Innehållet var några bleka tidningar. Gad rynkade besviket sin näsa. Sidorna var fulla av konstiga fotografier på nakna människor. De låg på varandra. Vissa pussades. Andra gjorde märkvärdigheter med sina munnar mot andras kroppar. Han suckade högt. Ingen skatt bara tråkiga tidningar.

- Tycker du om pinuptidningar?

Gad hoppade till. En flicka kom in. Det var hon. Den där tjejen. Maria.

- Va?

- Tycker du om pinuptidningar?

Hon stoppade handen i trälådan och tog fram den skrynkliga - pappershögen med allt naket.

- Vet inte.

Han tittade ner på sina ben.

- Lauri gör det. Han brukar titta i dem.

- Jaha.

Han gjorde en ansats att resa på sig. Hon hindrade honom. Hennes hand var som en rovfågel framför hans ansikte. Redo att hacka ur hans klarblåa ögon.

- Kan du läsa?

- Nej. Bara några ord.

- Jag kan.

Flickan Maria skrattade. Hennes rufs till hår slängdes fram och tillbaka. Ibland över hennes ögon. Då blåste hon hårt. Gad kände sig oerhört märklig. Hans kropp var ansträngd och tankarna flög ängsligt utanför honom. Ogreppbara och obegripliga. Han hade aldrig varit så nära en flicka i hans egen ålder förut.

-Vet du vad det står här?

Hon slängde fram en av tidningarna. Han skakade på huvudet.

- Jag kan bara Gad, mamma, hej, ja och bil.

- Det står PIFF ser du väl?

- Jaha. Jag vet inte vad det betyder.

Hon suckade överlägset.

- Nej, du kan ju inte läsa, du. Här står det RAFF.

En ny tidning framför honom. En nästan naken tant satt konstigt på en stol. Hennes ena arm hade hon i håret så att brösten stod rakt ut.

- Mm, sa Gad.

- Och här är PAFF.

- Piff, Raff och Paff. Var är Puff, då?

Maria fnissade.

- Puff? Du är ju knäpp.

- Jaha.

Hans spända muskler började slappna av. Han log.

- Ska jag läsa lite på första sidan?

Flickans röst var klar, pigg och glad.

- Vet inte.

- Här står det, sa hon pekade på PAFF. Sex med konstgjord penis. Populärvetenskapligt. Sid 12.

Gad förstod ingenting. Det han inte förstod intresserade honom föga. Han suckade djupt och trängde sig förbi flickan Maria...

UTDRAG UR ”ALLA MINA ANDETAG BÄR DITT NAMN”

ANDERS JACOBSSON. UTGIVNINGSÅR 2010.

VUXENROMAN

Anders Jacobsson är en riktig författare. Han har skrivit asmånga böcker tillsammans med sin kusin Sören Olsson. Anders har också en blogg. Klicka på inläggsrubriken så kommer du till den.

Artista

Det skulle vara kul att för en stund eller så,
kika in i huvudet på min gamla korkade maskinskrivningslärarinna från gymnasiet.

Hon var en mycket gammal grinig kärring redan på 80-talet. Och jag har faktiskt sett henne med rollator i min stad rätt nyligen, så hon lever än.

Lång och ranglig trippade hon runt på heltäckningsmattan och övervakade hastigheten och fingersättningen på vårt skrivande.

Hon smög. Och hon älskade att dyka upp bakom en, iaktta och hålla koll, för att helt plötsligt och utan ord rycka papperet ur skrivmaskinen, knyckla ihop det och med en dramatisk armrörelse svinga ner det i papperskorgen vid katedern.

Om man hade skrivit för långsamt,

gjort för många stavfel,

eller, Gud förbjude,

använt pekfingervalsen.

Jag var snabb. Faktiskt snabbast i klassen.

Hon stod där med sitt runda tidtagningsur och snörpte med munnen när hon såg att jag var färdig.

Alltid först.

Jag hade helt rätt fingersättning och tittade aldrig på händerna.

Bara på formulären.

Jag var i princip - rent tekniskt - helt felfri.

Men...

jag ifrågasatte ibland vissa uppgifter.

Och sa vad jag tyckte. Undrade varför vi inte fick skriva något annat än stenciler och andra trycksaker.

Varför fick vi inte skriva fritt?

Vitsen var väl att lära oss skriva bra. Eller?

Detta retade gallfeber på maskinskrivningskärringen.

...och så en dag

Jag var klar med mina uppgifter.

Jag tänkte. Äsch. Jag kan lika gärna skriva ett brev till min vän och kusin.

Och jag skrev.

Och jag berättade om dagen.

Och om lektionen.

Och om min sura nördiga maskinskrivningskärring.

Men så helt utan förvarning och med ett absurt vinande,

kom en rödrosenrasande arm farande bakom mitt huvud.

Slet tag i brevet som jag skrev och knycklade ihop det till en riktigt liten boll.

Utan ett ljud slängde hon det i papperskorgen och satte sig sen vid katedern och för första gången,

tror jag att jag kunde ana ett elakt leende i ena mungipan.

Äntligen hade hon satt dit mig.

Och ja... Jag skämdes, inte för att jag skrivit brev,

utan för att hon hade läst vad jag skrivit.

Och sen den dagen svor jag att jag skulle jobba med barn.

Och jag skulle låta dem växa och elda på under deras idéer.

Ge dem utmaningar istället för bannor. Idag jobbar jag med barn.

Ganska mycket för att jag känner igen mig i barn.

Vad gör människor så bittra?

Det gör mig ledsen men nyfiken.

Det måste finnas en anledning.

Om man bara hittar orsaken kan man förändra rätt mycket.

Det har jag ändå inte slutat tro.

Ännu ett överraskande gästinlägg, denna gång från "Artista" som har bloggen Artista snurrar runt - tankar från ett konstnärshuvud.

Elin

En dag i mitt liv visste jag ingenting, jag var nyfödd. Ojojoj, den där lilla fröken kommer få va med om hon, sa min faster.

En dag i mitt liv blev jag döpt till Elin. Namnet kommer inte från någon släkting eller nå sånt utan namnet var bara fint enligt min mamma och pappa. Låten “Drömmen om Elin” spelades på radion när de kom hem från BB, så varför inte?

En dag i mitt liv skrattade jag för allra första gången. Säkert åt nå skitkul!

En dag i mitt liv började jag prata, säkert inte så att alla förstod men jag förstod uppenbarligen mej själv .

En dag i mitt liv upptäckte jag att jag faktiskt hade en mamma, en pappa, en syster och en bror. Efter att ha vandrat runt i samma famnar ett bra tag kanske man fattar.. ?

En dag i mitt liv fick jag en lekkamrat, Ewa, och hon finns fortfarande i mitt liv. Vi lekte dag ut och dag in, fast bara hemma hos mej för henne vågade jag inte gå till.

En dag i mitt liv lärde jag mej att gå. Jag släppte mammas pekfingrar ovanför mina axlar och stapplade iväg.

En dag i mitt liv började jag cykla. Pappa kunde äntligen släppa skidstaven som var fasttejpad på min pakethållare. Bra kondis lär han ju fått så som jag cyklade.

En dag i mitt liv blev mina motton: Kan helv! (själv) och Skyllesjäll! (skyll dej själv)

En dag i mitt liv gjorde jag någonting som jag inte fick, mamma eller pappa blev arg på Mej. Antingen pillade jag i maten eller så cyklade jag utan hjälm. Kanske till och med hade jag sönder något.

En dag i mitt liv blev jag blyg för mina syskon, jag insåg att de va så mycket äldre än mig, jag hade alltid ett underläge. Någonting sa åt mej att inte göra fel.

En dag i mitt liv fick min mamma ett marsvin i födelsedagspresent. Eftersom jag var minst tyckte alla att jag kunde få bestämma namn. Jag ville hemskt gärna att den skulle heta Lotta, men min bror utbrast i ett NEJ det är ju en Han, så jag fick ändra mej till ett Emil istället då.

En dag i mitt liv blev min syster sjuk. Det var en jobbig period. Även fast jag inte förstod vad som hände så förstod jag på min familj att något inte var som det skulle. Något hade hänt. Någon berättade säkert men jag var för liten för att förstå “på riktigt”. Jag fick försöka förstå tills jag förstod. Någonstans förstod jag till slut.

En dag i mitt liv började jag skolan. Massor med nya barn. Allting nytt. Åk 1-3. En fröken som sa att man var dålig, en fröken som mobbade en kille i min klass, en fröken som fick mej att kräkas innan jag gick till skolan. Jag blev osäker på mej själv, ännu mera blyg, tillslut blev jag utfryst av mina bästa kompisar. Mycket blev bättre, jag slutade 6:an som en glad tjej.

En dag i mitt liv bråkade mina föräldrar. Min syster tog in mej på hennes rum och höll om mej i sängen, gav mej ett par hörlurar och sa: "när du inte vill höra sånt här, ta på dej dom här och stäng dörren till ditt rum" Gråten satt i min hals, och jag förstod inte mycket. Idag är det vardagsmat.

En dag i mitt liv hade jag mitt första matteprov. 2 st rätt av 10, men jag fortsatte ändå.

En dag i mitt liv tog simningen fart. Inte va det kul, men va sjutton, det kunde ju Bli roligt. Sis va ju simtränare. Och brorsan va ju tränare i en högre grupp. Så det blir säkert kul…

En dag i mitt liv blev jag tveksam på mej själv. Gjorde jag fel? Vems fel va det? Varför får inte jag vara med? Varför vill hon va med henne men inte med mej? Varför är alla killar kära i mej och inte i någon annan? Varför får jag alltid som jag vill när jag gråter eller blir arg? Varför blev allt såhär?

En dag i mitt liv, jag var 8 år, blev en kille kär i mej, men jag var inte kär i honom. 8år senare var han fortfarande kär i mej..

En dag i mitt liv ville jag inte längre göra som min mamma och pappa sa. Jag blev arg! Det hoppade grodor i munnen på mig! Jag fick dåligt samvete. Jag menade ju inte det jag sa men vadå? Dom gjorde ju fel…tyckte jag då..

En dag i mitt liv började jag tänka på andra och inte bara på mej själv. Vadå? Blir hon ledsen för att jag sa att jag inte tyckte att hennes frisyr va snygg? Det kan väl inte jag rå för… eller?

En dag i mitt liv blev jag kär i en kille, och killen blev kär i mej.. Eller det kanske var tvärtom, ah, skitsamma, vem bryr sig.. vad ska man göra?

En dag i mitt liv fick jag mitt första Icke Godkänt i skolan. Hm.. I engelska tror jag det var. Engelska fröken var söt men inte fan va hon snäll för det.

En dag i mitt liv pussades jag för första gången. Helt paralyserad av att killes ens hade ringt på mitt hus satt jag i sängen bredvid honom. Han sa: - jag har massa med roliga frågor här och svarar du rätt, aa, då får du en puss, svarar du fel, nä, då får du ingenting. Okej? -aaa, säger jag. Sen så svarade jag rätt på första och “catching”.. där satt den!

En dag i mitt liv tog jag nyfikenheten i egna händer, jag tog ciggen som någon hade glömt ovanför mitt skåp och drog ett bloss. HOOOOST!

En dag i mitt liv började jag få hundra miljontals frågor om min framtid, vad jag tänkte, hur jag tänkte och hur jag kom fram till dessa tankar. En massa ifrågasättningar som jag inte trodde fanns, jag visste inte hur jag skulle tackla dom. Frågorna kom från min kära bror, kanske kände han på sej att något höll på att hända i mitt liv.. Livet sög och alla i min omgivning hade fel just då, men kanske tackar jag honom litegrann idag för att han gjorde som han gjorde. Tack.

En dag i mitt liv skolkade jag för första gången. Ursäkten va väl att killen ignorerade mej via sms, och jag var bara tvungen att sitta i bibblan och tjura med bästa tjejkompisen..vi hade såklart en hörlur med musik i varsitt öra också. Kanske för att tårarna kom lättare då.. ?

En dag i mitt liv åkte jag och bästa tjejkompisen till Västeråshallen för att titta på när våra fritidsledare spelade innebandy, vi var i och för sig kanske inte så jätteintresserade av Hur de spelade utan mer kanske Hur deras rumpor rörde sig mellan planhalvorna.

En dag i mitt liv blev jag F A S T E R ! Helt underbara Fanny kom till jorden!

En dag i mitt liv blev det en bal på slottet och jag fick min dåvarande prins. Nu kanske ni tänker att; hon var ju redan ihop med killen, men så var inte fallet utan vi bara vaa, så på balen fick jag honom på “riktigt”. Nu var nian slut och ettan väntade.

En dag i mitt liv dök alla miljontals frågor upp igen från min kära bror. Pust och Stön. Åh neej, inte gymnasiet!! Jag vill inte!

En dag i mitt liv tog förhållandet slut fast inte slut, fast sen tog det slut..

En dag i mitt liv dog min kompis Matilda i Tsunamin. Hemska tanke. Jobbigaste jullovet. Kan ett liv ta slut bara så här? Hjälp.

En dag i mitt liv blev jag F A S T E R en gång till! Lilla Filip kom till världen!

En dag i mitt liv blev jag ihop med en annan kille.. (det tog också slut tillslut)

En dag i mitt liv tog även jag till flaskan. Nej, men burken kanske, en ciderburk. Det blev några till, och några till.. Sen kunde jag inte räkna hur många fingrar som satt fast i min handflata.

En dag i mitt liv började jag jobba på Vincent Shoe Store!

En dag i mitt liv tog jag studenten! Fast den va över lika fort som den kom.. Men vissa stunder var underbara också.

En dag i mitt liv tog jag ett Jsm-brons på 50m bröstsim i Uddevalla! En lycka som jag aldrig glömmer. Så jävla härligt, att bara ha hundradelarna på sin sida. Att krossa den där divan som trodde att hon skulle ta mej, så fel hon hade! Sorry Bitch!

En dag i mitt liv blev jag kär i en kille som var tre år yngre än mej, jag ville inte erkänna det för mej själv först men tillslut fattade även jag att kärleken har inga gränser. Jag vill helst aldrig mer byta kille.

En dag i mitt liv kände jag mig lycklig fast ändå förvirrad.

En dag i mitt liv tog jag tag i livet själv, jag reste bort, långt bort, med pojkvännen hemma och allt. Hur skulle jag toucha det här? Jag har aldrig gråtit såhär mycket i hela mitt liv!

En dag i mitt liv kom jag hem från andra sidan jordklotet. Heeelt fucking förvirrad! Vem fan är jag nu? Vad vill jag bli när jag blir stor? Vad ska jag plugga? Vart ska jag jobba? Vad ska jag göra med min kille? Vart är alla mina känslor till Allt och Alla? Varför vill jag vara för mig själv? Varför vill jag bara gråta? Vill jag leva så här?

Idag sitter jag här i min säng och skriver (rakt ur hjärtat) ett gästinlägg i min systers b l o g g, vem kunde tro det? Livet idag är ganska normalt enligt mej själv. Jag är lite förvirrad fortfarande ibland, lite tankspridd, har en kämpaglöd överallt, är glad, har rosamålade naglar, är faster, har en familj och pojkvän som jag älskar så fruktansvärt mycket, jag kan inte beskriva med ord, ibland kommer det till och med ut så fel att det blir bråk.

Livet hittills har fått mej till den jag är idag.

Idag är jag ganska stolt över mig själv. Fast jag har skitit i att stava ordentligt under hela inlägget.

Så, om jag fortsätter som det här underbara barnet har gjort under de här 21 åren, Hur underbart kommer inte barnet inom mej vara när jag är 42?

FÖR VÄXA UPP PÅ RIKTIGT, DET VILL JAG INTE ! Och det kommer jag inte heller.

Kärlek till familjen!

Och så damp det helt plötsligt ner ett e-brev från allrakäraste lilla syster...

Me

Jag fick ett anonymt mejl i min inbox från bloggerskan Me som har bloggen Dagar med Me. Hoppas att Du läser hela inlägget.

"Jag skriver anonymt. Kallar mig Me och gör just nu en av mina livs resor då jag en dag i våras fick beskedet cancer. Nu är den visst borta, men jag letar verkligen efter mitt inre barn för att läkas både fysiskt och psykiskt efter denna resa som jag påtvingades en biljett till."

Hur många tårar kan en människa fälla?
Jag bara undrar...


Jag gråter för sorgen att det blev som det blev, när det inte blev som det skulle.
Eller glädjen att det blev som det blev, fast det inte blev som jag trodde.

Jag gråter för ett mms med en låt inspelad bara för min skull.

Jag gråter för att jag äntligen hittat dom där orden att ta små små steg som beskriver precis det jag skulle vilja ha skrivit själv.

Jag gråter för några ord på spanska, som jag inte fattar ett dugg av.

Jag gråter för att jag äntligen kan skala en clementin själv om jag öppnar den och skalar den med ringfingrarna.

Jag gråter för att jag fick gåvan att få ett barn.

Ett underbart, underbart barn som nu börjar bli en underbar, underbar tonåring.

Jag gråter för att jag är trött och sliten.
Att hjärnan är så stressad och kroppen pressad.

Jag gråter för krav och måsten som både finns och inte finns.

Jag gråter för musik som får huden att knottra sig.

Jag gråter för att jag haft cancer. (Har jag?!)

Jag gråter för sorgen jag vet andra bär i sitt bröst.
Ett "varför?" som aldrig blir besvarat.

Jag gråter för att jag kan se, känna, höra och smaka.

Jag gråter för att jag hittat en påse kött i brödasken som skulle in i frysen.

Jag gråter för att jag skriver så fingrarna glöder och efteråt mår illa då det tar sån energi.
För det måste ut för att hitta in.

Å jag gråter för att jag äntligen kommit hem och inte bor i papperspåsar
eller ligger på en sjukhussäng med prasslande plast under lakanet.

Jag gråter av sorg, tacksamhet och glädje.

Jag gråter för att mitt barns far funnits

och finns för mig närhelst jag behöver.

Fast vi valt bort varandra.

Å jag gråter för mina föräldrar.
Syskon.
Vänner.

Jag gråter för att jag är jag.

Å jag gråter för att livet är hemskt.

Å alldeles, alldeles underbart...

Sandra Bortot

Älskar den här bilden för att den är så talande. När barn är ledsna så visar dom det. När dom är glada likaså. Det får mig att undra varför vi tappar bort förmågan att visa känslor när vi "blir vuxna". Hur ofta ser vi ett foto av en gråtande vuxen? För mig är "Det inre barnet " att våga skratta, gråta och bli arg ...även när det inte passar sig ;-)

Dagens "gästis" är en vän och före detta kollega som jag fritidspedagogade tillsammans med. Ett par gånger drack vi lite vin också... Sandra fick, efter lång väntan, äntligen fick sin lilla son för några år sedan.

Loba och Ulrika

Två av mina absoluta bloggfavoriter, Loba och Ulrika Gabriel, delar i dag med sig på sina personliga och högst unika sätt utifrån temat Det inre barnet.

Jeckan uppmanar: Läs dem!!

Foto: Mathilda Hofling

Mathilda använde dessa bilder, bland andra, i hennes och Linda Adolfssons poesi/foto-utställning "Det inre barnet"

Queen of Night

Här har ni en kvinna som inte tappat bort sitt inre barn... Klicka på inläggsrubriken!

Morgana gästbloggar inte. Det är Jeckan som såg den underbara lekfullheten i hennes bilder på sig och sina barn och absolut vill dela den med er läsare. Enjoy!

Linda Adolfsson

Livets kompass:

”Det inre barnet”

Jag stötte på ett citat för några år sedan av en okänd författare: "I varje vuxen människa finns det ett barn som frågar: - Vad var det som hände?" och sedan dess har mina tankar cirkulerat kring detta inre barn. I min resa från det outhärdliga mörkret till det ljusa liv jag lever i idag har mitt inre barn fungerat som en kompass. Den inre gråten har hjälpt mig att sörja det som inte blev som det skulle och ta mig vidare för att skapa ljus och mening idag. Det inre skrattet har väglett mig mot det jag mår bra av och lärt mig att leken kan läka. Den barnsliga nyfikenheten har gett mig mod att upptäcka världen.

Att bli vuxen innebär tyvärr ofta att man förnekar sitt inre barn, sin nyfikna blick och viljan till lek. Det är så mycket ansvar, så mycket krav och så mycket arbete. Det finns inget utrymme för snedsteg och äventyr. När mitt unga vuxna liv blir sådär fullt av krav och stress hör jag hur mitt inre barn skriker ”se mig, hör mig”. Den lilla flickan inom mig behöver stimuleras. Stress kväver henne. Och då behöver jag ta det ansvaret. Jag behöver vara rädd om mig själv. När barn ramlar och slår sig vill de att någon ska blåsa bort smärtan och torka tårarna. När slutade vi trösta varandra? Varför skulle det inte vara okej att visa sina känslor? Jag behöver lyssna till hennes självklara existens och värma hennes frusna små fingrar.

Jag behöver göra fel i mitt vuxna liv. Jag får inte vara perfekt. Barn vet inte när de misslyckas, de försöker igen. Tänk om ett barn skulle ge upp när det ramlar vid sitt första steg? Tänk om det skulle sluta prata för att det uttalade ett ord fel? Barn ger inte upp. Vi har något att lära. Jag tror inte att det är något vi behöver lära oss utifrån. Vi har det inom oss. Vi har alla varit barn och den där lilla stjärnan inuti har inte slocknat. Om vi lyssnar inåt hör vi en liten stämma som ropar "se mig, hör mig, berör mig". Hur kan vi förneka detta lilla barn som behöver vår famn att bli tröstad i?

Jag uppmanar alla er som läser detta att lyssna inåt. Känn efter om det är något som skaver i bröstkorgen som du egentligen vet vad det är, men fortsätter förneka. Kom ihåg att den där lilla varelsen kan skänka dig mer glädje i livet. Det inre barnet ser de där detaljerna du går förbi. Det inre barnet lever här och nu, inte i gårdagens misstag eller framtidens oro. Det inre barnet kommer att förbli min kompass till livet.

BARNET (diktsvit)

1

da-dunk da-dunk da-dunk

den lilla föds på nytt
ger livet ännu en chans
genom andetagen tar det sig ut
det skrikande spädbarnet
i all sin skörhet
föds som i ett sprucket äggskal

i naken rädsla
fylls det med syre
fyller tomheten
och motar bort asplövets darrningar i bröstet
vill bli någon
formas
lära sig leva

lungorna fylls med syre som ger hjärtat liv

da-dunk da-dunk da-dunk



2

öppnar ögonen, och möter blickar

väjer inte undan
försöker lita till famnen som bär
som ger utrymme och håller
lita på att någonting håller

värmen i händer
någon som förstår
står kvar utan ett svek
kryper upp i knät
tills det förflutnas skugga blir blek

somnar där sakta in
vaggas i armar av tryggheten
drömmer om evigheten
och tiden däremellan

sluter ögonen, och somnar sakta in



3

huden läker sina egna sår

kärleken gör allt rätt
den formar och skapar
det som tidigare varit dött
och låter döden dö

näringen stillar hungern
sväljer det varma
och själen mognar som frukt
vitsippefröet långt där inne börjar gro

tomrummet fylls ut
och ger utrymme till att växa
att hitta sina vägar
genom andras
in- och utandningar

huden känner att förändring sker



4

munnen, den tysta

det barnaskri som uteblev
får skrikas ut som aldrig förr
och skratten klingar genom leken
genom trevande fingrar
mot ditt bröst

blommor i kransar kring håret
flätat och vilt
nyfikenheten i fräknarna
gränserna i rörelserna
och den krypande fantasin

en bön om hjälp att gå
och livet som sprudlar
när sagan läker ont

munnen, den skrikande hesa



5

ett steg efter det andra

ut ur fängelset, ut ur gisslandramat
att ta sig vidare ut i det stora
se det lilla
i världens oändlighet

testa sina möjligheter
bära upp sin egen äggula
och möta
den man var menad att vara
och nu har blivit

lägga ifrån sig stenarna
det som inte blev som det skulle,
hade också en mening
det handlar om att lyssna inåt,
lyssna till barnet som talar
som en sjungande fågel i ditt bröst

och vara ärlig mot dig själv
att se livet
uthärda
och gå

höger, vänster
ut

Text och bild: Linda Adolfsson

Jag har känt Linda Adolfsson, som är 22 år, "i hela hennes liv" som hon själv uttrycker det. Linda hade en utställning på på CulTuren under Västerås Kulturnatt för några veckor sedan. Den hette "Det inre barnet" och där fick jag inspiration till temaveckan på min blogg. Klicka på inläggsrubriken (Linda Adolfsson) så kommer du till Vulkans hemsida, där du kan köpa hennes diktsamling "och alla händer jag försöker nå".

Släkten följa släktens gång

Tänk att det krävs egna barn för att se att man blivit
det man kämpade för att inte bli: lik sin pappa.

Och tänk att man gifte sig med en kvinna
som är lik den man är mest van vid: sin mamma.

Betyder det att min dotter blir lik mig, personen som hon
kommer avsky som tonåring, och likheten kommer slå henne i ansiktet
först när hon i 30-årsåldern skaffar egna barn?

Gästbloggaren är anonym.

flickrummets weblog

Från ett fokus till ett annat

Jag minns väldigt mycket från min uppväxt - långt ifrån allt, men det jag minns är ofta starkt, med lukt, smak, känsel, och jag minns känslorna från olika händelser, både positiva och negativa.

Att vara förälder innebär inte enbart att ha en känslomässig koppling till sitt/sina barn, utan också att försörja dem och se till deras materiella, såväl som känslomässiga behov. Det bli många gånger stressigt, och jag tror en av de viktigaste insikterna man kan ha är att ingen är perfekt. Det kommer bli missar, det handlar väl mer om hur man hanterar de missarna, men hur väl du än hanterar dem så kommer ändå en uppgörelse när barnets egenhändigt snickrade värderingar ska testas mot de som föräldern tillhandahållit. Det är hur det ska va. Många gånger bär vi kanske dessutom med oss rester, som vi inte av olika anledningar såg eller hade förutsättningar att göra upp med under tonåren, värderingar och vanor vi kan ifrågasätta livet ut, då de dyker upp som en frågeställning, delvis också för att tiden vi lever i dessutom ändras, och, som människor ändras vi också kontinuerligt.

För mig handlade det så mycket om att jag hade en sådan svaghet för att leva upp till andras förväntningar. Ju mer jag längtade efter barn och familj, ju mer försökte jag förbättra mig, för att om jag bara blev bättre, kanske jag skulle kunna hitta någon att få familj med, någon som inte bara ville vara med mig, utan också ville ge mig detta. Törs jag säga att det givetvis blev allt mer outhärdligt. Ju duktigare jag blev, ju mindre utrymme blev kvar i mitt liv för ett ev. barn, vilket jag tror också blev tydligt även för de runt - jag hade ju ett välfyllt liv, så varför skulle jag vilja ha barn?

Till sist valde jag att stanna upp, dra i bromsen och hoppa av för att kunna minnas vad jag själv ville, från början. Jag hade jobbat för att bli duktig för att kunna ge mina framtida barn (som ju aldrig ville komma, eftersom det inte heller fanns plats för dem i mitt liv) en bra start. Men vems start? En bra start enligt vem? Jag hade en hel del som andra tycker ser bra ut, men nästan inget av det jag ville, och värst av allt - nästan ingen plats för barn. Jag förstod inte hur jag skulle hinna med jobb, ta hand om sambo, släkt, vänner och allt resten.

Jag stannade upp, och började skala bort belastningar och stressmoment. Jag visste att jag ville ge ett ev. barn tid och närvaro. Min självkänsla har blivit bättre - jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker längre, och minst av allt vad en ev. framtida pappa till mina barn skulle tycka. För de jag träffade på den tiden, de hade så många krav som skulle uppfyllas innan de ansåg att barn skulle kunna komma på tal, att jag blev stressad bara jag hörde dem.

Och när jag gjorde det blev jag lugnare, mer harmonisk och de barn jag träffar mer harmoniska i min närvaro. Jag väljer bort en ev. pappa för mina ev. framtida barns skull. Hur bakvänt låter det inte? Och ändå var det just det som behövdes för att jag skulle få mer ro. Inga fler orimliga krav och förväntningar. Utan dem kommer jag klara det fint.

Jag har fokus där det borde ha varit hela tiden - där jag trodde det var, tills jag insåg att det inte var för barnens skull, utan för att hitta någon som skulle tycka jag dög för att ge mig barn - på barnen. Både på mitt inre barn - det genuina, kärnan i mig - och de barn jag hoppas ska komma, och redan börjat komma, om än ej som egna - in i mitt liv. För det är många gånger faktiska barn som hjälper oss vuxna att återfinna den förlorade närvaron i oss själva, om vi låter dem.

I dag är det tjejen bakom flickrummets weblog som reflekterar över "Det inre barnet" Klicka på inläggsrubriken så hamnar du på hennes blogg.

Mia Fredriksson

Min goda vän och före detta kollega Mia, som pluggar grafisk design i Bollnäs, inleder temaveckan "Det inre barnet". Klicka på inläggsrubriken så kommer du till hennes blogg.

Det inre barnet

Jag har signalerat det på diverse vis till olika personer, på Facebook och här på bloggen. Kommande vecka (11-18 oktober) kommer det vara en gästblogg-vecka här på jeckan.com. Jag vill helst inte skriva själv under veckan utan hoppas att NI kommer att bidra. Min förhoppning är att inläggen kan bli en smältdegel av drama, filosofi, foto, litteratur, musik, dans, poesi, målningar, vetenskap och annat. Med annat menar jag asmycket humor!

Temat, Det inre barnet, är inspirerat av Linda Adolfsson och Matilda Hoflings poesi och foto-utställning på Kulturnatten i Västerås för några veckor sedan. Jag hoppas verkligen att både Linda och Matilda bidrar med bidrag till mig. Jag önskar att alla mina bloggläsare får se deras fina verk.

Det finns olika alternativ om Du vill bidra:
1. Har du en egen blogg? Då kanske du vill skriva utifrån temat på den. Låt mig veta ATT du skrivit. Jag kommer, likt Bloggvärldsbloggen, att sammanställa intrycken och länka till er som skrivit på era bloggar efter veckans utgång.
2. Skicka bidraget till min mejladress bebisenojag@live.se så publicerar jag det på bloggen.
3. Du som är min Facebookvän kan ju skicka bidraget även där.

Är du lite hösttrött? Lyssna på regnet och på ditt inre barn och bidra till min gästbloggsvecka. Jag ser så fram emot Ditt bidrag!

Gösta mot Hasse

Gösta ledde ganska länge, men Hasse börjar att ta in på täten. Ska det vara så? Vad ska katt-pojken heta? Ta din chans att rösta här till höger.

Kom igen nu! Om några fler röstar så slår vi antalet röstande i senaste kyrkovalet.

Jag ska få en bebis!

Den är liten svart, hårig, bonnig, alldeles, alldeles underbar och skulle dö om jag inte tog hand om den. Klart man ställer upp...

Ja jo det stämmer, jag ska bli ägare till en kattunge. Tjoho!

Hjälp mig att välja ett bra namn. Min syrra och hennes kille hjälpte mig att ta fram några namnförslag. Jag gillar dem alla men har två favoriter. Vad tycker du? Rösta i enkäten här till höger!

En tightare organisation

Det är lågkonjunktur. Blommor, färger, assistenter och annat tjafs fick lov att ryka i omorganisationen av sajten. Organisationen måste nödvändigtvis slimmas för att bli så effektiv och produktmaximerad som möjligt. Vi blir BÄTTRE av en tight organisation och layout!

The better and improved Jeckan 2.0 is here!

Kanske återkommer blommor och tjafs när tiderna ser bättre ut om sådär tre år (enligt Barack Obama). Inga återanställningar vill dock Vd Kurt K. Nasig låta meddela ska ske. Folk kostar bara en massa pengar.

Shitt Apansson

Det gäller att gräva sig nedåt när man tror att det inte är möjligt att komma längre ner. I'm the master of att putta mig själv i skitkrångliga situationer.

En dryg och jävlig dag var det i dag. Grinade aslänge på toan på jobbet (aka grinade i fem minuter och fick stå och fundera hur jag skulle gå förbi alla arbetskamrater utan att de såg de svullna ögonen och röda näsan i tio minuter). Inga detaljer i övrigt i frågan här på Jeckans sida. Det är iaf inte frisyren jag är deppig över kan jag lugna er med. Cause me likey that a-lot! Hade varit lite jobbigt om det vara det..

Nu är jag hemma, det känns bra. Samla krafter. Några kraft-tips? Asså, förutom att vräka i sig chips och glass...

Häck eller huvud?

Tänkte jag skulle publicera en bild på min nya frisyr på bloggen. Det var lättare sagt än gjort. Skåda skadeglatt mina patetiska försök att sikta rätt med kameran och därmed dokumentera frissan!

Min favorit är porttelefonen. Och stjärtbilden.

Efter ett tag kom jag på att jag kunde ställa ifrån mig kameran och fota på automat (hm... heter det utlösare?) i stället. Då blev det bra. Och ja, jag kallas Fröken Metallica i vissa kretsar här i stan om nån undrade över tatueringen...

Sprillans ny

Jag ska byta identitet.

Från och med inom tre dagar enligt Google heter denna blogg jeckan.com. Bebisen och jag har börjat kännas lite för trång. Jag kommer att fortsätta skriva om mens, insemination, bebisar, ägglossningar, graviditeter och liknande skojiga saker. Var inte oroliga!

Jeckan är jag och lite av det som händer i mitt liv kommer att dokumenteras här. Bebisen finns ju också i mitt liv och kommer att titta fram då och då även i framtiden.

Jag vet inte hur såna här kö... flåt, blogg-namns-byten här går till riktigt. Jag är ju trots allt 30+ och har precis lärt mig göra hjärtan på Facebook. Det dära internet är ju för storartat bra asså... Har betalat 10 dollar för domännamnet jeckan.com, men har ingen jävla aning om bloggen kommer att se likadan ut när allt har gått igenom. Hur som helst kommer allt att fortsätta dirigeras till Jeckan från Bebisen och jag.

Jag firar min nya identitet med att klippa av mig håret.

Välkommen gamla och nya läsare!

Känn dig älskad varje dag

Min bloggis och irl-polare Ulrika Gabriel har en tävling på sin blogg. Man kan vinna en bok där ens nära och kära kan skriva hur bra just jag är. Love-boosting sitter väl aldrig fel. Var med i tävlingen du med!

Eller förresten, var inte det för då har JAG större chans att vinna ;) Hur som helst kolla gärna in hennes blogg.

I stället för panik - förvirring

Klockan är typ halv tre och jag är så trött så att jag inte kan sova.

Är precis hemkommen från NHL-hockey mellan Detroit Red Wings och St Louis Blues i Globen och kvällen blev sen. De ville ju fan aldrig sluta spela... Det är tre perioder i hockey + reklampauser. Jag kände paniken komma då och då under kvällen för att jag blev tröttare och tröttare men jag valde att förneka den. Det funkade ganska bra och jag började bara grina en gång =)

Nu kan jag dock inte sova för att jag är så trött. Visst ja det sa jag förut... Tjat-maja-jessica. Jag fyller i alla fall igen hålet där paniken vill slå rot med att titta på bilder från kvällen. Och där på en bild är han! Min dröm-live-donator, Mr Perfect himself. Söt, snäll och framför allt jävligt rik. Han är den med nummer 5 på ryggen i Red Wings. Check him out!

Inga barn på sommaren, tack!

Nog är det väl dags för regeringen, vilken det än må bli i framtiden, att börja se över vilka behov dess befolkning har när det gäller barna-alstrande.

Vårt samhälle kommer att stanna i utvecklingen ännu mer om den så kallade sjukvårdspolitiken gällande ofrivillig barnlöshet fortsätter. Om inte sjukvården följer med i utvecklingen stannar Sverige.

Singelhushållen blir fler och fler. Människor prioriterar utbildning och fasta jobb innan familjebildning. Par träffar varandra senare och senare. Barnen som kommer till i parförhållanden kommer senare och senare i föräldrarnas liv. Fler och fler behöver hjälp för att kunna bli gravida över huvud taget.

Är du politiker Du som läser detta? Vilket samhälle vill Du ha egentligen?

Många är upprörda över Svenska kyrkans bristande förmåga att följa det moderna samhället. Stora antal medlemmar lämnar kyrkan. Inte för att de inte är andliga längre utan för att de inte känner att de har en plats i den ordning med förlegade människosyn som finns i Svenska kyrkan.

Samma sak händer med oss samhällsmedborgare som inte finner en plats i apparaterna som heter staten och landstinget. Landstinget har exempelvis ingen plats för mig och min barnlängtan. Pengastarka singelkvinnor som jag själv drar sig till Danmark och Finland, blir om de har tur gravida och bidrar därmed till samhällets fortlevnad. Vi ställer oss på ett sätt utanför det samhälle till vilket vi bidrar i allra högsta grad.

Vänner till mig, i parrelationer, känner en oerhörd frustration över att inte få hjälp när de behöver den i sina försök att bli gravida. De fick inte hjälp under sommaren för då var det stängt på IVF-kliniken. De har heller ingen möjlighet att få hjälp på helger. Man får åka till Uppsala från Västerås för att få hjälp.

Är barnlängtan bland 30+are dagens i-landsproblem? Är det så vi ses på? Lyxpromlemare? Jag undrar lite hur de styrande tänker. Ska vi fostras in i tanken att se till att "skaffa" ungarna medan vi är som mest fertila? Kanske är det det som är grejen. Vi andra, som inte träffat en partner eller väntat för länge, får bära barnlöshetens boja eller skaffa jävligt många pengar så att vi kan åka till Danmark och insmineras eller adoptera.

Jag vill inte köpa den där uppfostringstanken. Vi lever våra liv så gott vi kan. Tycker inte att befolkningen ska vara en massa som trycks in i nån slags fyrkant som kallas "Det svenska samhället".

Vicken dipp

Jag har helt plötsligt halkat ner från 48:e till 75:e plats på BlogTopArea i kategorin föräldraskap. Betyder det att jag är en dålig förälder? Inte för att jag är förälder, men jag önskar ju det. Det var lite svårt att kategorisera bloggen när jag registrerade mig där... Inredning? Nej. Humor? Nja. Jag är rätt kul ibland. Eller som min pappa sa en gång "Är du aldrig allvarlig? Förstår du inte att folk kan bli lessna, Jessica!" Jag som tyckte jag var så rolig.

Men... vad skriver jag om egentligen? Ägglossningar. Mens. Sjukdomar. Inseminationer. Depressioner. En hel del trams. Men det fanns liksom ingen kategori under vilken dessa ämnen passade särskilt bra in när jag skulle kategorisera mig själv. Det fick bli kategorin "Föräldraskap" eftersom det är ett sånt jag vill bli i framtiden. Nu har jag alltså halkat ner på listan. Mu.

Högst upp på föräldraskapsbloggar på BlogTopArea ligger Linda Skugge. Hon publicerar bilder på sig själv bredvid diverse kändisar, bilder på vad hon äter till lunch, bilder på hennes dator och temugg, bilder på en inbjudan, bild på ett vykort från Belinda Olsson och ett inlägg om att hon tycker att det ska bli kul att jobba på Ebba Hultkvist på sin PR-byrå. Linda Skugge verkar vara en jättebra förälder. Det är säkert därför hon ligger etta på topplistan.