Årets magplask

Magplask är inte alltid klantiga.

Mitt mentala magplask tillika taskspark detta år kom i slutet av augusti med epilepsianfallen. Världen rasade ner på min skalle och trasade sönder min själ. Aj vad ont det gjorde. Och länge. Hade fantomsmärtor i månader. Förlorade körkortet. Ajajaj.

Nu är körkortet tillbaka. Nytt jobb. Inte så ont längre. Är jag en bättre människa än innan magplasket?

Jag sover i alla fall bättre på nätterna. Minns paniken över sömnbristen. Aj.
Håller bättre ordning runt mig. Puh.
Lever för dagen så till den milda grad att jag har svårt att planera minsta lilla aktivitet. Kan bli stressigt...

Bättre människa? Ja.
Sämre? Ja, det med.
Annan människa. Ja. Och det är bra.

Årets låt...

... hörde jag på radion alldeles nyss. Svennebanan med Mårten Edh aka Promoe. Låten är så jävla bra för att (nästan) alla älskar den.

Jag delar in älskarna i några kategorier för att ni ska förstå låtens bredd.

1. Svennebananer 1, som fattar textens klockrena beskrivning av svennar, men som har så mycket förstånd att de kan ha distans till det och skratta åt sig själv.
2. Svennebananer 2, som inte fattar texten men som trallar med i refrängen och som klickar med munnen som i Skalabanan.
3. Nysvenskar 1 som kan skratta med oss svennar.
4. Nysvenskar 2 som skrattar åt oss.
5. De flesta västeråsarna, eftersom de andra kända västeråsarna, Kjell Höglund, Jesper Jelse, Chilly White och Kenny Peach, Pugh Rogefeldt och Pandora inte haft så jävla många hits på senare år.
6. Före detta elever på Carlforsska som varje dag såg Mårten gå omkring med välansad frisyr, chinos och t-tröja och inte kan få ihop det med den där människan med bajskorvar på huvudet som skriver så jävla bra texter. De är så förvånade att de inte kan annat än älska låten.
7. En och annan kreddig rappare som tycker att Promoe är så jävla bra som dissar svennebananerna så där.

Finns det några andra svenskar?

Det skulle vara de som begriper texten och hör melodin men som helt enkel inte tycker att den är bra då...

Imorgon fortsätter min årets-bästa-lista. ja, jag förstår att det känns svårt att vänta men den som väntar på nåt gott. Som de säger.

Årets bästa citat

"Det värsta som finns är att ha ångest i solen" - Caroline af Ugglas

Va? Men att vara i solen som är så härligt, då borde väl ångesten också kännas lite härligare, kanske ni tänker nu.

Men nej då, menar Caroline. För det är inte bara ångest (som faktiskt är jävligt jobbigt att ha) då, utan ångest när det ska vara så där jävla vackert, roligt och alldeles alldeles underbart. Då FÅR man ju bara INTE må dåligt. Och så GÖR man det ÄNDÅ. Och då är det ju faktiskt ännu värre...

Kontentan = överjävligt. Vi kan nog med gott samvete lägga till ångest på julafton till denna överjävlighet.

Tack Caroline för att du får oss att skratta åt ångest!

Christmasbreakdown

Allt började bra med att jag såg ut genom fönstret och såg vinterskruden över Västerås. La Familja kände sig också ovanligt kärleksfull denna julafton och jag överöstes med kramar och pussar och julegröt med grädde.

Så började det snackas bebisar. En familjemedlem annonserade graviditet. Alla applåderade och hurrade och lovprisade. "Åh så roligt med nummer två det blir tydligen en bebis varje år hahaha, ojojoj/.../men Ni som har tre leder fortfarande, hahaha". Sist i bebis-rejset är... Jessica! Grattis till jumboplatsen! (nej det var ingen som sa det högt, bara min inre röst)

Jag blev glad för den blivande modern och hennes familjs skull, jag lovar att jag är ärlig när jag säger det. Ändå brast det för mig. För jag är inte i närheten av en graviditet. För jag lever i ett vacuum i väntan på rätt medicinering. För att jag väntar på nästa drag som jag och bara jag själv måste göra. Jag. Jag. Jag är så trött på mig själv själv själv.

Hur som helst fixade jag inte riktigt de närmaste två timmarnas familjesamvaro utan spenderade tiden mellan lunchen och Kalle Ankas jul med ett par näsdukar i brorsans säng på ovanvåningen. Till slut passerade bebis-desperationen och julfirandet kunde fortskrida i fröjd med vemod i efternamn. Tomte. Mat. Godis. Lyckliga ungar. Trötta vuxna. Julaftons-koma. Ännu mer godis.

La Familja vill tydligen att jag ska bli intellektuell på gamla dar också. TVÅ böcker av Herta Müller fick jag i present. För att väga upp detta ska jag kolla på Dirty Dancing. För andra kvällen i rad!

I knew it!

Jag har lockat in tutt-fanatiker på bloggen. Nån stackare har sökt på "tuttar" och hamnat här. Grattis!

Och även någon som på google velat läsa om Caroline Af Ugglas bara bringa fick sig lite kvalitetsläsning så här dan före dan före dopparedan.

Sist men inte minst... Är det hyresgästföreningen som söker runt efter "granne som sjunger" månne?

Lite annan rolig kuriosa: En internetsurfare från Atlanta, Georgia, The US of A, har i dag tittat förbi. Very welcome respected sir/ms/mrs!

Kärlek och tuttar och kiss på vante

Kärleksbombningen började i fredags morse. Brorsbarnen F&F och jag kramades. Sen åkte vi tåg till Sala med muffins till mina före detta arbetskamrater. I Sala blev det ännu fler kramar och kärlek.

På tåget hem från Sala läste jag Håkan Bråkans Julafton av Sören & Anders för barnen och alla andra som satt runt omkring oss. En blonderad översminkad astuff tjej på cirka 15 år som satt raden bakom oss sneglade och lyssnade intresserad. När hon inte såg att jag såg så fnissade hon förnöjt åt Håkans julfirande i kyrkan med tjyvar, poliser och uteliggare. Härligt! F&F älskade boken om Håkan och jag förberedde dem på att de snart skulle få träffa författarna i egen hög person. "Jaha" sa barnen ointresserat.

På stationen i Västerås träffade vi min vän Loba som skulle komma på övernattningskalas hos mig. F&F gillade henne direkt. Kärlek!

Promenaden mot stan och Sören & Anders signeringen var askall men mysig. Loba fick hålla hand med en unge och blev underhållen av F som i vanlig stil kvittrade oavbrutet. På Akedemibokhandeln blev det ännu fler kramar, med Anders och Sören. Jag fick passa på att tacka Anders för alla böckerna jag fått hemskickade. Lite sent kom de, men ändå. "Hon skickade hotbrev till mig och jag svarade med snusk" förklarade Anders för Sören. "Det var som det brukade då" svarade Sören och skrev autograf i dem han med.

F blev så nödig under mötet med Anders & Sören att vi fick springa mot toaletten. Där var det kö. F fick kissa utanför i stället. Det kom kiss på en vante som någon hade tappat. Mest kom det dock kiss på väggen och jag valde att se det som att vi pissade på BoultBee som driver ut handlarna i Västerås city med skamliga hyror.

Sen köpte jag Håkan Bråkans Tokbok till F&F som Anders & Sören så vänligt skrev under med sina pennor. Min bror blev så asimpad av att jag och hans barn hade träffat Sören & Anders att han själv blev Facebook-kompis med Anders senare under helgen. Helcrazy.

Fredagskvällen fortsatte i kärlekens tecken på Caroline Af Ugglas helt fantastiska konsert i konserthuset. Hon rockade så jävla hårt att klänningen åkte av. Men det struntade Caroline i och rockade vidare barbröstad och stolt.

Te och Loba-bakade saffransskorpor avslutade denna kärleksfulla fredag.

Ser faktiskt fram emot julafton för första gången på... ett helt år =)

Nähänä...

...för att uttrycka det på ren västmanländska. Jag har inget att blogga om. Det händer inte så mycket. Typ. Och det märker tydligen fler och fler. Det sprider dig som en löpeld på internet. Det är inte bara på Facebook folk säger upp bekantskapen med mig, även Jeckan-bloggen har i dag (en) färre följare än i går. SKANDAL!

Hasse har hittat en ny leksak som han älskar, en papperskasse från Åhléns, som han använder som koja. Jag håller med honom om att Åhléns är väldigt kul att gå in i. Plus att jag i dag lyckades att klippa fyra av hans klor. Se så söt han är där han sitter i sin Åhléns-påse:



Hasse måste absolut vara topp två i världen i tävlingen Söta katter i Åhléns-påsar. Men jag skulle aldrig skicka in en förnedrande bild i tävlingen Årets Lussekatt i Vlt. Det räcker med att förnedra honom på bloggen.

More confusions but on a higher level?

... så uttryckte sig i alla fall min neurolog i dag när vi börjat prata om fortsättningen på mina bebisplaner kontra epilepsimediciner och anfallsfrekvens.

Jo det var nog huvudet på spiken, herr Doktore.

Vi pratade medicinering. Det ledde ingenstans egentligen. Jag hade hoppats att han skulle säga. "Ja, nu när det har gått så bra i tre månader och inga fler anfall kommit då kan vi börja fasa ut Ergenylen". Jag vill helst bli av med den eftersom den kan ge barnet ryggmärgsbrock. Men så sa han inte. I stället började han prata om att eventuellt fasa ut ALL medicin, även Keppra, om jag skulle tänka bli gravid. Jag kände inte mig riktigt bekväm i det resonemanget. Tydligen tycker han att jag äter för mycket Keppra och den medicinen är ganska ny och oprövad... Vad ska man säga?

Han vill göra en grundlig utredning av min epilepsi, med magnetröntgen. Det gjordes på mig för typ 16 år sedan utan att det visade något. Det känns ju bra att han vill utreda varför anfallen kommer ordentligt. Och innan magnetröntgen gjorts fattas inga beslut om fortsatt medicinering. Jag knaprar på som jag gör, med båda medicinerna.

Varför känner jag mig alltid förvirrad efter möten med neurologer? More confusion but on a higher level. Mhm. Epilepsi är en sjukdom som ingen med säkerhet vet hur den funkar på olika individer och hur man därför ska medicinera varje enskild epileptiker. Och i denna ovisshet sitter jag och längtar efter bebisar. Jippi-kay-ey.

En sak hade han i alla fall rätt i. Det var när han sa att "jag kan råda dig och komma med fakta, men när det gäller sådana här saker är det mycket upp till dig hur du vill göra vilka risker du vill ta".

Och jag vill bara färdas fram i tiden till när jag sitter hemma , anfallsfri med rätt medicin. Med en liten unge i famnen. Jag är inte så sugen på vägen fram dit just nu.

Lite livskrydda

Som en söndagsgåva skänker jag er kära bloggisar min absoluta favoritversion av min pojkvän Börjes låt Thunder Road som han gör tillsammans med fantastiska Melissa E.

Enjoy och puss och kläm och trevlig söndag! Och kärlek!

Överväldigad och glad

Jag ska sluta tjata om artikeln i Vlt. Snart.

Först vill jag bara tacka alla som har sagt "bravo" för att jag går ut i media och berättar om min sitaution. Många nära och mindre nära vänner har skrivit på Facebook och berättat att de tror att jag kommer att bli en jättebra mamma. Jag har fått mejl med andras känsloladdade berättelser om deras kamp för att få barn. En av mina nya arbetskamrater uttryckte att hon tyckte jag var modig och berättade att hon hade gråtit när hon läste artikeln.

Inte minst kram till alla ni som läser min blogg och som lämnat en hälsning och sitt stöd, inte bara den här veckan utan alla veckor. Tack! Känn att ni betyder mycket för mig. Ni är min partner!

Jag blir verkligt rörd och varm i hela kroppen över alla vänliga ord. Nu när jag sitter här hemma på min lediga dag så kan jag summera känslorna och jag känner mig mycket stolt och glad över att jag ställde upp. Ännu stoltare är jag över alla goda vänner och familjemedlemmar jag har som förstår min längtan och som stöttar mig i vått och torrt. Deras stöd betyder så mycket.

I dag väljer jag att fokusera på ja-sägarna. Vara positiv, känna glädjen.

Kram på er och ha en härlig helg!

Första krönikan...

... kommer i Vlt den 21 december.

Merry, merry Christmas! Ho. Ho. Ho.

Joråserrusåatt

Denna dagen - ett liv! som min idol farbror Melker sade. Jag är glad i dag trots allt. Eller kanske tack vare allt. För hur kan man veta att man fattar rätt beslut om man inte får det prövat av en nej-sägare?

Och jag överlevde den här dagen också, dagen när hela Västerås (eller alla som fortfarande har Vlt på papper iaf vilket kanske inte är så supermånga...) kunde läsa om min livmoder. Att jag är modig verkar vara det allmänna intrycket bland de som säger något till mig. Resten tycker antagligen att jag är dumdristig.

En före detta kollega skrev till mig på Facebook, appropå mod: Det kan väl vara modigt att vara dumdristig och ta en risk ibland. Du vet väl att det är de rädda som är de riktigt modiga, var det Nalle Puh kanske som sa det...?

Jo. Nalle Puh och jag är överens. Jag är jävligt rädd. Men rätt modig också.

Häpp!

Hur lätta tunga hjärtat?

Kära bloggen!

Nu måste jag göra något. Se åt ett annat håll. Det har varit mycket folk kring mig nästan hela helgen. Ändå har jag inte känt mig ensammare på länge. Det ÄR inte men jag KÄNNER.

En nära person uttryckte sig, som jag tycker, lite halvklumpigt gällande att Vlt skriver om mig och mitt familjebildande på egen hand. Först sken personen upp när jag sade att jag skulle vara med i tidningen. När personen fick höra att det gällde Danmaksresan ryggade den tillbaka med en oerhörd skepsis i blicken. "Varför ska de göra det?" Det är ett intressant och viktigt ämne, svarade jag. "Hur har de fått veta det här om dig?" Via min blogg, svarade jag. "Men varför måste de... varför måste du. Det är ju kvacksalveri. Jag menar, det är ju olagligt i Sverige" Knyter skorna med hopplösheten kommande krypande. Okej, jag ville bara berätta om det så att ni inte blir överraskade i morgon, svarade jag. Och gick.

Orkade inte debattera om varför just i dag. Klumpen i magen kom direkt. Sorgen och känslan av misslyckande, utanförskap, ensamhet. Längtan. Alla ville de samsas i min mage på en gång. Alla känslor som lett fram till mitt beslut. Framför allt ensamheten. Den ständigt återkommande. Måste göra själv, måste klara, måste besluta. Själv.

På ett sätt är det skönt att veta var jag har den här personen, vad den tycker. Men det känns inte bra att personer i min närhet inte känner mig bättre än att de förstår att mycket sorg och längtan ligger bakom mitt val. Och att jag är stolt över beslutet. Jag vill berätta om det!

Men ibland kommer den undeliggande sorgen, som finns bakom att bilda familj på egen hand, som en smocka i ansiktet. Som i dag. Då känns det jävligt ensamt.

Jag vill inte gå och lägga mig med ett tungt hjärta i kväll. Vad ska jag göra?

En spännande måndag

För då är det dags för tidningspublicering förhoppningsvis.

Fotograf och journalist har varit och träffat mig och Hasse, som jag tidigare skrivit om här på Jeckan.se. De har fått höra om min Danmarksresa och blivit rivna på benen. Jag har läst texten och jag är nöjd. Enligt journalisten Monica Ottosson kommer artikeln att publiceras på måndag. Tidningen är som alla säkert redan förstått Vlt (Vestmanlands läns tidning) och avdelningen heter Barnen & Vi som ligger i del två. Jag har varit rätt nervös inför den här publiceringen... Det ska ju skrivas saker om mig som jag inte kan påverka. Jo, jag kan ju påverka vad jag säger, men inte det som skrivs =) Ovant och nyttigt.

Plus att folk säkert kommer att reagera på olika sätt. De kommer säkert att tycka att jag gör något konstigt. Det är okej. Jag vet var jag har mina närmaste vänner och familj, det räcker för mig.

Och... anledningen till att Vlt ville porträttera mig är att jag ska börja skriva krönikor i Vlt en gång i månaden om ämnet barnlängtan bland ensamstående och kanske speciellt insemination och allt som rör det.

Jag tror inte att varken krönikorna eller artikeln kommer att finnas på Vlt.se. Det blir till att gå och köpa lösnummer, eller kolla på närmaste bibliotek, för dig som vill läsa det som skrivs =)

Himmel och helvete

Blev intervjuad i dag.

Vi hade ett långt samtal, jag kände mig typ som en maskin som rabblade grejer om donatorer, kliniker, tågresor, kostnader, tester och brist på partners. Det kändes inte alls som det var jag som pratade utan nån säker, stark och... kallt beräknande kvinna. All den längtan, smärta, kärlek och vånda som kantat min väg mot bebisen kom liksom inte ut ur munnen när jag öppnade den. Det lät som om jag gör det jag gör helt oberörd...

Jag är en skrivare, ingen talare, det har jag alltid sagt. Nu får jag bara hoppas, ska i alla fall få läsa texten innan den publiceras.

Precis innan journalisten skulle gå frågade hon vad det var jag såg fram emot mest med att bli mamma, eller vad jag trodde skulle bli bäst. Jag stod där som ett jävla fån. Visste inte vad jag skulle säga. Jag kände mig som en jägare som bara jagade en trofé utan att veta varför jag ville vinna priset. Klämde fram något i stil med... nej, jag minns faktiskt inte vad jag svarade. Det allra viktigaste. Har jag tappat bort vad jag tycker det är? Kändes småjobbigt att inte kunna säga nåt genuint som svar på den frågan.

Och förresten. Jag blev faster i dag. Brorsans nummer tre, en flicka, tittade ut vid 18-tiden. Hon sån mycket välmående ut i Mms:et =)

Femmisfika och viktiga vänner

For till E-tuna i går för Femmis-fika. Det var trevligt som vanligt, folk från typ hela världen var där, det vill säga Sala, Stockholm, Eskilstuna, Västerås och Nyköping. Speciellt kul var det att komma till Eskilstuna och upptäcka att stan är en jävligt mysig stad. Kommer säkert att åka tillbaka!

Lördagen fortsatte i vänners tecken. Träffade två av mina bästisar och hade en absolut fabolous kväll med massa snack och god mat på lokal. Vi konstaterade att vänskaper är superviktiga och att den svenska sjukvården inte är anpassad till snart 35-åringar som vill bilda familj och som inte vandrar en rak väg mot bebislyckan. Framför allt hade vi superkul och jag känner mig jävligt tacksam över att just JAG har så fina vänner!

Den goda viljan

I dag var dagen då jag skulle fotograferas till lokaltidningen. Jag klädde mig i kjol å finkofta, hade i grejs i håret, mascara på ögon fransarna och rött på läpparna. Phu!

Klockan 11 skulle fotografen komma hem till mig. Jag väntade. Och väntade. Och så väntade jag lite till. Ingen fotograf. Under tiden jag väntade hann Hasse välta en blomvas med blommor och blött sånt där grönt mojs så jag hade att göra och hann inte bli så supernervös. Sen visade det sig att fotografen missuppfattat tiden och jag skulle fotas klockan ett i stället. Suck.

Så jag sprang iväg på stan ock käkade lunch och skvallrade gammalt och nytt med en före detta kollega. Detta resulterade i att JAG blev försenad till fotograferandet i stället... 1-1.

Hur som helst. Fotografen, en kattälskare av rang, ville absolut att Hasse skulle vara med på bild. Det ville inte herr Hasse. Han ville leka med kamerabandet, som bara det säkert var värt flera tusen... Jag höll andan. Hasse passade även på att klösa fotografen på benen ett par gånger. Han ville INTE vara med på gosbild med sin fotofobiska matte.

Jag fick i stället försöka sitta i soffan och se avslappnad ut själv vilket gick åt helvete. Antagligen ser jag vansinnigt bajsnödig ut på varenda jävla bild. Men ska JAG porträtteras ingår det liksom i paketet. Jag är mycket mer avslappnad bakom kameran.

Hasse bemödade sig dock med att hoppa upp på fönsterkarmen efter en stund och DÅ var kameran framme igen och fotografen kunde få ett par rutor där Hasse och jag ser på varandra lite sött. Typ.

Fotografen är dock en mycket noggrann och skicklig sådan så jag är inte orolig över hur jag och Hasse porträtteras i tidningen. Resultatet kommer att bli fint.

På måndag sker nästa del. The intervju! Det värsta av allt blir dock att se texten om mig i tidningen sen. Out of control! I will go electric. Huvva.

Awardshow!

Fick ett "award" av Sofie. Vet inte riktig vad det innebär förutom att man ska skriva 10 saker om sig själv. Ngt slags bloggis-kedjebrev typ. Här kommer iaf 10 värdelösa fakta om Jeckan...

1. Jag är kräfta.

2. Lade mossa på stenar när jag var liten. Ville att de skulle slippa frysa.

3. Jag ääälskar färska jordgubbar.

4. Har åkt skidor på Kalix älv.

5. Tycker att fjärilar ser fruktansvärt läskiga ut...

6. ... men jag gillar att simma fjärilsim.

7. Slår bäst ur underläge.

8. Älskar Kulla-Gulla.

9. Drömmer om att skriva en bok.

10. Älskar att läsa kartböcker.

Så... Jag skickar vidare mitt award/kedjebrev till flickrummet, Mia och Linda.

På Väst(erås)fronten lite nytt men inte så jävla mycket

Jag har varit superdålig på att blogga på senaste tiden (kattens fel...) och känner mig i allmänhet lite kortfattad. Jag skulle vilja åka ut på landet med Hasse, sitta i en stuga i en vecka, skriva, filosofera och ha valfri tid hela dagarna. Nån som har en stuga att låna ut? (nej, Ulrika Gabriel, jag vill INTE bo i din lekstuga ;)

Nåja, i väntan på stuga fortsätter jag den kortfattade sagan.

1. Jag ska på Femmis-fika i Eskilstuna på lördag. Jippie-kay-ey.
2. Det börjar dra ihop sig till porträttering i lokalblaskan. Inte så jippie. Men intressant.
3. Jag var på tantfest i lördags. Jag och födelsedagsbarnet färgmatchade utmärkt (se nedan, mitt ben till vänster) Jippie. Kay. Ey.

Va-vare-hon-sa-sa-hon?

Dagens sökord som ledde förvirrade mänskor in på min blogg idag:

1. Pinuptidningar (tack Anders Jacobsson)
2. Kletskiten (öhh... tack Berit)

Har inget att tillägga i varken inseminations-branschen eller katt-branschen. Förutom att jag blir lite medveten tack vare Hasse hur det känns att förändra sitt liv för en annans individs skull.

Plus att jag grinar lite för att True Blood är slut för säsongen.

Råtta of the day...

...är papperstuss gjord av gammal godispåse. Hasse jagar som en besatt efter tussen och springer fram och tillbaka med den i munnen och gömmer den under sitt tyg i sin lilla gömma. Bedårande liten varelse denna kisse. Fast han gillar inte mina långa dagar, han är orolig i flera timmar på kvällen... och jag får dåligt samvete och känner mig som en djurplågare.

Kanske ingen superbra att ha en social, aktiv och lekfull katt själv i en etta hela dagarna.

Eller så går han igenom nån slags fas...

M-hm-hm...

... börjar bli lite sugen på att börja planera för en ny Danmarkresa.

Innan jag åker ska jag dock göra några fler fertilitetstester och kanske kolla över typ några slags hormonstimuleringstabletter (heter de så?). Det enda jag gjorde förra gången var de obligatoriska könssjukdomstesterna. Måste gå in på Femmis hemsida och kolla igen, eller åka på nån Femmis-fika. Det var så himla länge sen, i typ juli har jag för mig att jag var i Stockholm sist. Alltid efter träffarna har jag blivit superinspirerad, så det är nog dags nu =)

Om du som läser vill tipsa mig om några tester, feel free!

Ska nog också kolla på en annan klinik tror jag, i Köpenhamn. Det är så krångligt att ta sig till Hobro oh det blev så himla pressat och stressat. Mkt lättare att bara ta ett tåg direkt till Köpenhamn. Förslag?

I dag ska jag hedra min käre far. Det är tydligen hans dag i dag =)

Bli offentlig eller?

Ok...

Jag skrev för en tid sen om att jag hade ett projekt på gång som innebär skrivande på mitt sätt inför en lite större publik. Jag ser verkligen fram emot att berätta min historia på mitt sätt. Detta är dock inte ovillkorat. Den eventuellt blivande uppdragsgivaren vill att jag "kommer ut ur garderoben". I ett reportage om mig och inseminations-cirkusen. För att visa att det finns människor i den här staden också som vill ha barn trots att de inte har en partner. Jag finns och det finns absolut många fler. Vi måste stötta varandra!

Inga problem tänkte jag. Jag är redan publik med dem jag bryr mig om, mina nära och kära. Jag skäms heller inte alls för det här.

Eller rättare sagt, det vill säga, den starka lilla figuren på höger axel sade det. Den andra figuren, nej-sägaren, viskar tvivel i det vänstra örat. Alla mina nya arbetskamrater kommer att få se reportaget. Tänk om... Nu kommer det börja viskas om mig...

Jag skulle dessutom inte själv välja orden, en sån där journalist skulle göra det. Men jag får leva med dem. Den eventuella uppdragsgivaren frågade mig om jag var säker på att jag visste vad det innebar att statuera exempel för att svenska kvinnor nyttjar en verksamhet som inte är laglig i Sverige. "De jag bryr mig om vad de tycker vet redan och de stöttar mig" kläckte jag ur mig morskt.

Verkligheten är inte lika enkel.

Men jag ska göra det. Jag vill göra det. Den starka figuren på min ena axel ska få segra. Det är viktigt att visa att folk som bor i det svenska samhället inte är fyrkantiga, trots att samhället självt tenderar att visa sig från det kvadratiska hållet allt som oftast.

Jippi-kay-ey!

Det är helt SJUUUUUKT!!!

Men jag har vunnit tredje pris i Anders Jacobssons tävling. Nya Sören & Anders-böcker. Woppi-doh! Hoppas de kommer till jul så jag får garva lite då. Och jag räknar med att de är signerade! Tack Anders - den äktaste sötkorven. Nu med snygga brillor =)

Vem är jag utan det?

Lämnade jobbet i fredags eftermiddag efter jobb in i det sista och en massa avslutanden. Stressade och stressade ännu mer. Mest stressad var jag av förnekelsen av att förändringen av jobbsituationen inte alls skulle bli svår.

Såklart blev det jobbigt med avskedet från arbetskamraterna vilket jag inte låtsades om det minsta. Jag drog skämt och försökte krampaktigt vara rolig på avtackningen. Allt för att slippa tänka på det jobbiga. Fina tal hölls av arbetskamraterna till min ära, bullar och kakor hade inhandlats av företaget. Kattsand, blomma, kattleksaker och ett presentkort på H&M fick jag som presenter. Jag log och höll på att kräkas samtidigt.

Jag var oerhört tacksam över att nästan ingen fick för sig att de skulle krama mig vid själva avskedet. Då hade jag nämligen förvandlats till en liten salt och blöt fläck av tårar och tårar och säkert bönat och bett på mina bara knän om att få stanna trots att jag sagt att jag inte ville. Du som är min arbetskamrat och läser detta, tack för att du såg att jag inte fixade kramen... =)

Nu förvandlades jag till den blöta fläcken på tåget hem i stället. Ajajaj. Men som tur är bor jag i landet Sverige där folk inte låtsas om att de ser att andra bölar på offentliga platser. Jag fick sitta och hulka i fred på tåget med den för stora stickade mössan neddragen över ögonen och jackan uppdragen nästan upp till ögonen. Varför skulle jag göra så här nurå? Hur jävla dum får man vara? Lämna något man kan och är uppskattad för, för något som man inte alls behärskar... Tankarna kom med flodvågen på tåget.

Men förändringen är bra, av flera anledningar som jag måste påminna mig själv om varje dag.
1. Den kommer att visa vem jag är utan mitt jobb. När jag inte gör det säkra och invanda. Vem jag är när jag utmanar mig själv.
2. Den kommer att visa vad det är i mitt yrke jag är utbildad för som jag verkligen älskar. Jag kommer att längta efter just det. Det kommer att bli lättare för mig ringa in min dröm och kämpa för den.
3. Ja nåt mer är det säkert... Vad?

Jobbigt, mest...

Sista dagen på jobbet i morgon. Högen på skrivbordet har inte blivit mindre senaste veckan. Massor med mejl att gå igenom. Bilder ska brännas. Saker ska avslutas... Phu! Imorrn ska ALLT göras. Och så ska det sägas hej då och ätas tårta. *snyft* Hoppas inte jag skulle baka, för det har jag inte gjort.

Det nya jobbet blir nog bra även om det i dag mest känns som att jag ska skutta ut i okunskap och trasselsudd på måndag. Helt för mig okända arbetsuppgifter. Jag försöker att inte ens tänka "det blir nog bra", trots att jag varje gång jag pratar med den nya chefen säger det om och om igen, som om jag försöker övertyga någon jävligt mycket...

Men jag tar faktiskt en dag i taget. För då blir det bra.

I dag önskar jag att jag hade haft en bättre dator. Vill nämligen kolla på mitt nya favvoprogram Bonde söker fru på Tv4 Play. Bonde-Thildes killar är så vansinnigt söta och mysiga. De hon inte tar vill jag tjinga som live-donator.

Tji! Haha!

Kollade min besöksräknare alldeles nyss. Nån stackare har google-sökt på "big brother+jessicas blogg" och hamnat här. Haha! Undrar om stackaren nu går och tror att Big Brother-Jessica går i inseminationstankar. Jag kanske snart hamnar i Expressen. Hurra! Som jag har väntat på denna dagen...

"Men var hon verkligen sådär gammal? Hade inte hon sillisar?" *stackaren kliar sig förvirrat i huvudet*

Hursomhelst. I dag har varit en verkligt rolig dag. Jag har ett kuligt projekt på gång och är rätt exalterad. Iiiiii! Det handlar om skrivande på mitt sätt inför en relativt stor publik. Det är dock inte riktigt klart ännu... Jag återkommer!

PS. Min bror kallar sig lite putslustigt för big brother när han kommenterar här ibland... därav sökresultatet DS.

Fuck...

...SD och KD!

Ett nytt kapitel

Du som följt min blogg vet att jag har en ganska turbulent tid bakom mig. Medicinbyten. Nästan-kärlek. Bebisresa. Epilepsianfall. Ångest. Gud vet vad. Och ändå skriver jag inte om allt som händer, jag väljer att utesluta jobbrelaterade saker. Den här bloggen handlar om min person, och jag har aldrig identifierat mig med mitt jobb som människa.

Ibland händer det dock saker på jobbet som påverkar mig som person. Det senaste året har det det. Vad väljer jag att utesluta av hänsyn till andra berörda. I ett litet hörn av världen är jag dessutom något av en offentlig person. Det känns helt enkelt onödigt att kladda till det för andra genom att skvallra offentligt. Anser för övrigt att man inte bör framföra elakt skvaller o-offentligt heller. Orättvist och onödigt. O-o-o.

Om drygt en vecka vänder jag på bladet i livet. Inträder i ett nytt jobb på ett nytt företag. Helt nya arbetsuppgifter. Nytt nytt nytt. Skrämmande skrämmande skrämmande. Det är summan av det senaste årets kaos och rabalder, på och utanför jobbet, som fått mig att vilja ta steget ut i det nya och okända.

När jag har haft jobbiga perioder i livet gör jag ofta en stor förändring, fattar stora beslut. Det har inte med flykt att göra. Jag bryter ihop och kommer igen som en klokare människa. Gör en skarp vänstersväng och kör vidare på en ny väg som kommer att leda till ett mål som jag inte ser tydligt, men som jag kan ana. För det finns en tanke bakom den förändring som skett. Jag hade inte gjort den om det inte var just det här jobbet som dykt upp.

Jag får nästan religiösa (eller nåt) känslor. Varför händer allt just nu? Varför kommer sjukdom/jobb/allt i en klump? Finns det Någon som försökt säga mig något? Är det jag själv?

Inte för att jag behöver fler existensiella frågor att fundera på... men ändå.

Vad tror du? Händer saker och ting av en anledning? Eller är det slumpen?

Walk down memory lane

Har du tråkigt denna lördagen?

Då föreslår jag att du går in på den här sidan och låter dig roas barnsligt och underbart.

Have fun!

Bebis-lajt

En liten herre ligger och spinner på min mage.
I lördags kom Hasse. Tack för alla namnröster, det blev jämnt skägg mellan Gösta och Hasse, så jag kände mig som enväldig domare i det här fallet.

Jag ropade med gullegullröst: Gösta! Gösta!
Nja kändes det då.
Hasse! Hasse! Jubel och hurra-rop!

Du ser väl hur jävla söt han är. Helt klart en Hasse! Nu ligger han allt som oftast och värmer mig på magen eller bröstet eller halsen och ska bli klappad. Dessemellan vispar han omkring i lägenheten och brottas med leksakerna som vore de vilda pippifåglar och möss. Hur kul som helst att kolla på.

Nåja. Katter är dock lite svåra att uppfostra. Värst är det när jag ska äta. På grund av ommöblering (sängen står nu i köket) äter jag vid soffbordet, som är väldigt lågt och hoppvänligt. Hasse gillar all min mat och vill hela tiden smaka. Men jag vill äta i fred. En jobbarkompis tipsade om det brutala tricket vattenduschen. Det kändes... brutalt. Men efter att jag duschat lillen två gånger så behöver jag bara visa honom flaskan så vill han inte smaka längre. Och han kopplar som tur är inte ihop mig med duschningen utan gosar gärna och ofta ändå.

Det är dock lite pyssel med katten. Tömma låda. Mata. Leka. Ge uppmärksamhet. Lite bebis-lajt. I like it! Så till den grad att bebistankarna börjat spira igen. Och jag kan se det i mitt liv igen. Jag har börjat tänka på när nästa resa kan komma att ske. Den ligger säkert ett halvår framåt i tiden med tanke på skrala finanser och nya epilepsi-medicinförändringar. Men jag ser den!

Fram till dess får jag nöja mig med bebis-lajt med Hasse. Och bebis-inte-det-minsta-lajt med det här "lilla" gänget. Brorsbarn-skaran ska utökas till tre. Snart. De KAN komma att behöva lite hjälp från fasterhåll ;)

My name is Benjamin Button

Barnet och den gamla sida vid sida. Skiljda åt av dockan, det rädda leendet, osäker blick.

Ett gammalt inre. Passade aldrig barnets yttre. Den gamlas krav och mörker ville inte ha barnets naivitet.

Mötas så på halva vägen. Barnet tar sin revansch. Leker Tror Vågar Vill. Blir ung. Äntligen.

Så tittade Jeckan fram till slut. Ibland måste veckan få ha 9 dagar... =)

Summering "Det inre barnet"

Min första, men inte sista, temavecka på Jeckan.com är över. Tack kära gästbloggare för fantastiska bidrag om "Det inre barnet". Jag har fått sju nya bloggföljare och massor med nya besökare. All thanks to You! Mina egna reflektioner (jag har massor) kommer senare. Här nedan ännu mer ER!!

Flera illustrerade sina tankar kring det inre barnet genom att reflektera över sina egna uppväxter och upplevelser i dem. Alla mycket tänkvärda.

Flickrummet skrev om att skippa kraven och förväntningarna och finna närheten till barn på så sätt.
En anonym gäst uttryckte en viss oro över att hans dotter som tonåring skulle få samma avsky för honom som han själv haft för sin far.
Artista beskrev hur hon bestämde sig för att jobba med barn när hennes "kärring" till lärare kasatde bort ett brev hon skrivit under en lektion.
Min älskade syster skrev om tjejen som växt upp med gupp på livsstigen. Men hon kommer alltid att vara barn, som hon själv uttrycker det.

Poesi fick vi också läsa, med avstamp i det inre barnet.
Linda Adolfsson skrev om vikten av att bejaka sitt inre barn, och att vi alltid lever med det. Vare sig vi vill eller inte.
"Me" som levt nära döden skrev om vikten att bejaka det inre barnet för att kunna bli frisk.

Att det inre barnet kan uttryckas ordlöst visade Mathilda Hofling och Sandra Bortot med sina foton.

Mia Fredriksson illustrerade med ett collage hur det kan kännas ibland...

Mina vänner från bloggosfären, och livet, Loba, Ulrika Gabriel och Morgana visade på sina bloggar hur barnet vill ut, och kommer ut.

Anders Jacobsson gav ett smakprov ur hans kommande roman om pojken Gad som upptäcker världen.

Anders Jacobsson

Gad Gustaf Grecke, 7 år, stannade vid en skogskoja. Den var tom. Åtminstone på människor. Två gamla filtar låg uttrampade i snö, mark och barr. En trälåda stod i mitten. Han satte sig ner och tittade däri. Kanske fanns det gamla och bortglömda rikedomar som väntade på att en drömgosse skulle sluta sina fingrar runt dessa. Innehållet var några bleka tidningar. Gad rynkade besviket sin näsa. Sidorna var fulla av konstiga fotografier på nakna människor. De låg på varandra. Vissa pussades. Andra gjorde märkvärdigheter med sina munnar mot andras kroppar. Han suckade högt. Ingen skatt bara tråkiga tidningar.

- Tycker du om pinuptidningar?

Gad hoppade till. En flicka kom in. Det var hon. Den där tjejen. Maria.

- Va?

- Tycker du om pinuptidningar?

Hon stoppade handen i trälådan och tog fram den skrynkliga - pappershögen med allt naket.

- Vet inte.

Han tittade ner på sina ben.

- Lauri gör det. Han brukar titta i dem.

- Jaha.

Han gjorde en ansats att resa på sig. Hon hindrade honom. Hennes hand var som en rovfågel framför hans ansikte. Redo att hacka ur hans klarblåa ögon.

- Kan du läsa?

- Nej. Bara några ord.

- Jag kan.

Flickan Maria skrattade. Hennes rufs till hår slängdes fram och tillbaka. Ibland över hennes ögon. Då blåste hon hårt. Gad kände sig oerhört märklig. Hans kropp var ansträngd och tankarna flög ängsligt utanför honom. Ogreppbara och obegripliga. Han hade aldrig varit så nära en flicka i hans egen ålder förut.

-Vet du vad det står här?

Hon slängde fram en av tidningarna. Han skakade på huvudet.

- Jag kan bara Gad, mamma, hej, ja och bil.

- Det står PIFF ser du väl?

- Jaha. Jag vet inte vad det betyder.

Hon suckade överlägset.

- Nej, du kan ju inte läsa, du. Här står det RAFF.

En ny tidning framför honom. En nästan naken tant satt konstigt på en stol. Hennes ena arm hade hon i håret så att brösten stod rakt ut.

- Mm, sa Gad.

- Och här är PAFF.

- Piff, Raff och Paff. Var är Puff, då?

Maria fnissade.

- Puff? Du är ju knäpp.

- Jaha.

Hans spända muskler började slappna av. Han log.

- Ska jag läsa lite på första sidan?

Flickans röst var klar, pigg och glad.

- Vet inte.

- Här står det, sa hon pekade på PAFF. Sex med konstgjord penis. Populärvetenskapligt. Sid 12.

Gad förstod ingenting. Det han inte förstod intresserade honom föga. Han suckade djupt och trängde sig förbi flickan Maria...

UTDRAG UR ”ALLA MINA ANDETAG BÄR DITT NAMN”

ANDERS JACOBSSON. UTGIVNINGSÅR 2010.

VUXENROMAN

Anders Jacobsson är en riktig författare. Han har skrivit asmånga böcker tillsammans med sin kusin Sören Olsson. Anders har också en blogg. Klicka på inläggsrubriken så kommer du till den.

Artista

Det skulle vara kul att för en stund eller så,
kika in i huvudet på min gamla korkade maskinskrivningslärarinna från gymnasiet.

Hon var en mycket gammal grinig kärring redan på 80-talet. Och jag har faktiskt sett henne med rollator i min stad rätt nyligen, så hon lever än.

Lång och ranglig trippade hon runt på heltäckningsmattan och övervakade hastigheten och fingersättningen på vårt skrivande.

Hon smög. Och hon älskade att dyka upp bakom en, iaktta och hålla koll, för att helt plötsligt och utan ord rycka papperet ur skrivmaskinen, knyckla ihop det och med en dramatisk armrörelse svinga ner det i papperskorgen vid katedern.

Om man hade skrivit för långsamt,

gjort för många stavfel,

eller, Gud förbjude,

använt pekfingervalsen.

Jag var snabb. Faktiskt snabbast i klassen.

Hon stod där med sitt runda tidtagningsur och snörpte med munnen när hon såg att jag var färdig.

Alltid först.

Jag hade helt rätt fingersättning och tittade aldrig på händerna.

Bara på formulären.

Jag var i princip - rent tekniskt - helt felfri.

Men...

jag ifrågasatte ibland vissa uppgifter.

Och sa vad jag tyckte. Undrade varför vi inte fick skriva något annat än stenciler och andra trycksaker.

Varför fick vi inte skriva fritt?

Vitsen var väl att lära oss skriva bra. Eller?

Detta retade gallfeber på maskinskrivningskärringen.

...och så en dag

Jag var klar med mina uppgifter.

Jag tänkte. Äsch. Jag kan lika gärna skriva ett brev till min vän och kusin.

Och jag skrev.

Och jag berättade om dagen.

Och om lektionen.

Och om min sura nördiga maskinskrivningskärring.

Men så helt utan förvarning och med ett absurt vinande,

kom en rödrosenrasande arm farande bakom mitt huvud.

Slet tag i brevet som jag skrev och knycklade ihop det till en riktigt liten boll.

Utan ett ljud slängde hon det i papperskorgen och satte sig sen vid katedern och för första gången,

tror jag att jag kunde ana ett elakt leende i ena mungipan.

Äntligen hade hon satt dit mig.

Och ja... Jag skämdes, inte för att jag skrivit brev,

utan för att hon hade läst vad jag skrivit.

Och sen den dagen svor jag att jag skulle jobba med barn.

Och jag skulle låta dem växa och elda på under deras idéer.

Ge dem utmaningar istället för bannor. Idag jobbar jag med barn.

Ganska mycket för att jag känner igen mig i barn.

Vad gör människor så bittra?

Det gör mig ledsen men nyfiken.

Det måste finnas en anledning.

Om man bara hittar orsaken kan man förändra rätt mycket.

Det har jag ändå inte slutat tro.

Ännu ett överraskande gästinlägg, denna gång från "Artista" som har bloggen Artista snurrar runt - tankar från ett konstnärshuvud.

Elin

En dag i mitt liv visste jag ingenting, jag var nyfödd. Ojojoj, den där lilla fröken kommer få va med om hon, sa min faster.

En dag i mitt liv blev jag döpt till Elin. Namnet kommer inte från någon släkting eller nå sånt utan namnet var bara fint enligt min mamma och pappa. Låten “Drömmen om Elin” spelades på radion när de kom hem från BB, så varför inte?

En dag i mitt liv skrattade jag för allra första gången. Säkert åt nå skitkul!

En dag i mitt liv började jag prata, säkert inte så att alla förstod men jag förstod uppenbarligen mej själv .

En dag i mitt liv upptäckte jag att jag faktiskt hade en mamma, en pappa, en syster och en bror. Efter att ha vandrat runt i samma famnar ett bra tag kanske man fattar.. ?

En dag i mitt liv fick jag en lekkamrat, Ewa, och hon finns fortfarande i mitt liv. Vi lekte dag ut och dag in, fast bara hemma hos mej för henne vågade jag inte gå till.

En dag i mitt liv lärde jag mej att gå. Jag släppte mammas pekfingrar ovanför mina axlar och stapplade iväg.

En dag i mitt liv började jag cykla. Pappa kunde äntligen släppa skidstaven som var fasttejpad på min pakethållare. Bra kondis lär han ju fått så som jag cyklade.

En dag i mitt liv blev mina motton: Kan helv! (själv) och Skyllesjäll! (skyll dej själv)

En dag i mitt liv gjorde jag någonting som jag inte fick, mamma eller pappa blev arg på Mej. Antingen pillade jag i maten eller så cyklade jag utan hjälm. Kanske till och med hade jag sönder något.

En dag i mitt liv blev jag blyg för mina syskon, jag insåg att de va så mycket äldre än mig, jag hade alltid ett underläge. Någonting sa åt mej att inte göra fel.

En dag i mitt liv fick min mamma ett marsvin i födelsedagspresent. Eftersom jag var minst tyckte alla att jag kunde få bestämma namn. Jag ville hemskt gärna att den skulle heta Lotta, men min bror utbrast i ett NEJ det är ju en Han, så jag fick ändra mej till ett Emil istället då.

En dag i mitt liv blev min syster sjuk. Det var en jobbig period. Även fast jag inte förstod vad som hände så förstod jag på min familj att något inte var som det skulle. Något hade hänt. Någon berättade säkert men jag var för liten för att förstå “på riktigt”. Jag fick försöka förstå tills jag förstod. Någonstans förstod jag till slut.

En dag i mitt liv började jag skolan. Massor med nya barn. Allting nytt. Åk 1-3. En fröken som sa att man var dålig, en fröken som mobbade en kille i min klass, en fröken som fick mej att kräkas innan jag gick till skolan. Jag blev osäker på mej själv, ännu mera blyg, tillslut blev jag utfryst av mina bästa kompisar. Mycket blev bättre, jag slutade 6:an som en glad tjej.

En dag i mitt liv bråkade mina föräldrar. Min syster tog in mej på hennes rum och höll om mej i sängen, gav mej ett par hörlurar och sa: "när du inte vill höra sånt här, ta på dej dom här och stäng dörren till ditt rum" Gråten satt i min hals, och jag förstod inte mycket. Idag är det vardagsmat.

En dag i mitt liv hade jag mitt första matteprov. 2 st rätt av 10, men jag fortsatte ändå.

En dag i mitt liv tog simningen fart. Inte va det kul, men va sjutton, det kunde ju Bli roligt. Sis va ju simtränare. Och brorsan va ju tränare i en högre grupp. Så det blir säkert kul…

En dag i mitt liv blev jag tveksam på mej själv. Gjorde jag fel? Vems fel va det? Varför får inte jag vara med? Varför vill hon va med henne men inte med mej? Varför är alla killar kära i mej och inte i någon annan? Varför får jag alltid som jag vill när jag gråter eller blir arg? Varför blev allt såhär?

En dag i mitt liv, jag var 8 år, blev en kille kär i mej, men jag var inte kär i honom. 8år senare var han fortfarande kär i mej..

En dag i mitt liv ville jag inte längre göra som min mamma och pappa sa. Jag blev arg! Det hoppade grodor i munnen på mig! Jag fick dåligt samvete. Jag menade ju inte det jag sa men vadå? Dom gjorde ju fel…tyckte jag då..

En dag i mitt liv började jag tänka på andra och inte bara på mej själv. Vadå? Blir hon ledsen för att jag sa att jag inte tyckte att hennes frisyr va snygg? Det kan väl inte jag rå för… eller?

En dag i mitt liv blev jag kär i en kille, och killen blev kär i mej.. Eller det kanske var tvärtom, ah, skitsamma, vem bryr sig.. vad ska man göra?

En dag i mitt liv fick jag mitt första Icke Godkänt i skolan. Hm.. I engelska tror jag det var. Engelska fröken var söt men inte fan va hon snäll för det.

En dag i mitt liv pussades jag för första gången. Helt paralyserad av att killes ens hade ringt på mitt hus satt jag i sängen bredvid honom. Han sa: - jag har massa med roliga frågor här och svarar du rätt, aa, då får du en puss, svarar du fel, nä, då får du ingenting. Okej? -aaa, säger jag. Sen så svarade jag rätt på första och “catching”.. där satt den!

En dag i mitt liv tog jag nyfikenheten i egna händer, jag tog ciggen som någon hade glömt ovanför mitt skåp och drog ett bloss. HOOOOST!

En dag i mitt liv började jag få hundra miljontals frågor om min framtid, vad jag tänkte, hur jag tänkte och hur jag kom fram till dessa tankar. En massa ifrågasättningar som jag inte trodde fanns, jag visste inte hur jag skulle tackla dom. Frågorna kom från min kära bror, kanske kände han på sej att något höll på att hända i mitt liv.. Livet sög och alla i min omgivning hade fel just då, men kanske tackar jag honom litegrann idag för att han gjorde som han gjorde. Tack.

En dag i mitt liv skolkade jag för första gången. Ursäkten va väl att killen ignorerade mej via sms, och jag var bara tvungen att sitta i bibblan och tjura med bästa tjejkompisen..vi hade såklart en hörlur med musik i varsitt öra också. Kanske för att tårarna kom lättare då.. ?

En dag i mitt liv åkte jag och bästa tjejkompisen till Västeråshallen för att titta på när våra fritidsledare spelade innebandy, vi var i och för sig kanske inte så jätteintresserade av Hur de spelade utan mer kanske Hur deras rumpor rörde sig mellan planhalvorna.

En dag i mitt liv blev jag F A S T E R ! Helt underbara Fanny kom till jorden!

En dag i mitt liv blev det en bal på slottet och jag fick min dåvarande prins. Nu kanske ni tänker att; hon var ju redan ihop med killen, men så var inte fallet utan vi bara vaa, så på balen fick jag honom på “riktigt”. Nu var nian slut och ettan väntade.

En dag i mitt liv dök alla miljontals frågor upp igen från min kära bror. Pust och Stön. Åh neej, inte gymnasiet!! Jag vill inte!

En dag i mitt liv tog förhållandet slut fast inte slut, fast sen tog det slut..

En dag i mitt liv dog min kompis Matilda i Tsunamin. Hemska tanke. Jobbigaste jullovet. Kan ett liv ta slut bara så här? Hjälp.

En dag i mitt liv blev jag F A S T E R en gång till! Lilla Filip kom till världen!

En dag i mitt liv blev jag ihop med en annan kille.. (det tog också slut tillslut)

En dag i mitt liv tog även jag till flaskan. Nej, men burken kanske, en ciderburk. Det blev några till, och några till.. Sen kunde jag inte räkna hur många fingrar som satt fast i min handflata.

En dag i mitt liv började jag jobba på Vincent Shoe Store!

En dag i mitt liv tog jag studenten! Fast den va över lika fort som den kom.. Men vissa stunder var underbara också.

En dag i mitt liv tog jag ett Jsm-brons på 50m bröstsim i Uddevalla! En lycka som jag aldrig glömmer. Så jävla härligt, att bara ha hundradelarna på sin sida. Att krossa den där divan som trodde att hon skulle ta mej, så fel hon hade! Sorry Bitch!

En dag i mitt liv blev jag kär i en kille som var tre år yngre än mej, jag ville inte erkänna det för mej själv först men tillslut fattade även jag att kärleken har inga gränser. Jag vill helst aldrig mer byta kille.

En dag i mitt liv kände jag mig lycklig fast ändå förvirrad.

En dag i mitt liv tog jag tag i livet själv, jag reste bort, långt bort, med pojkvännen hemma och allt. Hur skulle jag toucha det här? Jag har aldrig gråtit såhär mycket i hela mitt liv!

En dag i mitt liv kom jag hem från andra sidan jordklotet. Heeelt fucking förvirrad! Vem fan är jag nu? Vad vill jag bli när jag blir stor? Vad ska jag plugga? Vart ska jag jobba? Vad ska jag göra med min kille? Vart är alla mina känslor till Allt och Alla? Varför vill jag vara för mig själv? Varför vill jag bara gråta? Vill jag leva så här?

Idag sitter jag här i min säng och skriver (rakt ur hjärtat) ett gästinlägg i min systers b l o g g, vem kunde tro det? Livet idag är ganska normalt enligt mej själv. Jag är lite förvirrad fortfarande ibland, lite tankspridd, har en kämpaglöd överallt, är glad, har rosamålade naglar, är faster, har en familj och pojkvän som jag älskar så fruktansvärt mycket, jag kan inte beskriva med ord, ibland kommer det till och med ut så fel att det blir bråk.

Livet hittills har fått mej till den jag är idag.

Idag är jag ganska stolt över mig själv. Fast jag har skitit i att stava ordentligt under hela inlägget.

Så, om jag fortsätter som det här underbara barnet har gjort under de här 21 åren, Hur underbart kommer inte barnet inom mej vara när jag är 42?

FÖR VÄXA UPP PÅ RIKTIGT, DET VILL JAG INTE ! Och det kommer jag inte heller.

Kärlek till familjen!

Och så damp det helt plötsligt ner ett e-brev från allrakäraste lilla syster...

Me

Jag fick ett anonymt mejl i min inbox från bloggerskan Me som har bloggen Dagar med Me. Hoppas att Du läser hela inlägget.

"Jag skriver anonymt. Kallar mig Me och gör just nu en av mina livs resor då jag en dag i våras fick beskedet cancer. Nu är den visst borta, men jag letar verkligen efter mitt inre barn för att läkas både fysiskt och psykiskt efter denna resa som jag påtvingades en biljett till."

Hur många tårar kan en människa fälla?
Jag bara undrar...


Jag gråter för sorgen att det blev som det blev, när det inte blev som det skulle.
Eller glädjen att det blev som det blev, fast det inte blev som jag trodde.

Jag gråter för ett mms med en låt inspelad bara för min skull.

Jag gråter för att jag äntligen hittat dom där orden att ta små små steg som beskriver precis det jag skulle vilja ha skrivit själv.

Jag gråter för några ord på spanska, som jag inte fattar ett dugg av.

Jag gråter för att jag äntligen kan skala en clementin själv om jag öppnar den och skalar den med ringfingrarna.

Jag gråter för att jag fick gåvan att få ett barn.

Ett underbart, underbart barn som nu börjar bli en underbar, underbar tonåring.

Jag gråter för att jag är trött och sliten.
Att hjärnan är så stressad och kroppen pressad.

Jag gråter för krav och måsten som både finns och inte finns.

Jag gråter för musik som får huden att knottra sig.

Jag gråter för att jag haft cancer. (Har jag?!)

Jag gråter för sorgen jag vet andra bär i sitt bröst.
Ett "varför?" som aldrig blir besvarat.

Jag gråter för att jag kan se, känna, höra och smaka.

Jag gråter för att jag hittat en påse kött i brödasken som skulle in i frysen.

Jag gråter för att jag skriver så fingrarna glöder och efteråt mår illa då det tar sån energi.
För det måste ut för att hitta in.

Å jag gråter för att jag äntligen kommit hem och inte bor i papperspåsar
eller ligger på en sjukhussäng med prasslande plast under lakanet.

Jag gråter av sorg, tacksamhet och glädje.

Jag gråter för att mitt barns far funnits

och finns för mig närhelst jag behöver.

Fast vi valt bort varandra.

Å jag gråter för mina föräldrar.
Syskon.
Vänner.

Jag gråter för att jag är jag.

Å jag gråter för att livet är hemskt.

Å alldeles, alldeles underbart...