Ulrika skriver i sin kommentar till mitt förra inlägg att jag är på rätt väg. Ja, om en stund kanske. För just nu är jag bara på väg neråt.
Jag kraschade för en stund sen. Nu vill floden inte sluta rinna. Klumparna i halsen och magen blir i och för sig lite upplösta av flodvågorna men kommer tillbaka mellan varven.
Det kanske är rätt väg att gå, det här. Kanske behövde jag krascha. Jo, Ulrika har rätt i att jag måste lyssna på magen och hjärtat. Men det är alltför kaosartat i dem bägge för att jag ska kunna bena ut vad det ena och det andra säger. De skriker kommandon i kör på varandra.
Och framför allt orkar jag inte driva på någon annan, tänka på någon annan, än mig själv... Det är jag också ledsen för. Det känns förbannat orättvist.
Det enda jag vet att jag vill och det enda jag egentligen orkar tänka på är att jag ska åka till Danmark på måndag. Jobbet och allt det andra kräver att autopiloten sätts på.
Over and out.
3 kommentarer:
Ibland får jag känslan av att känslor är som kissnödighet: känns mycket bättre när man blivit av med det. *kramis*
Det är, hur dumdrygt det än låter, bra för systemet att krascha ibland. Klart det samlar ihop sig på insidan, du har ju hur mycket som helt att känna och tänka dig igenom just nu. Och inte kan man lyssna på något innan man kraschat färdigt heller. Krascha och låt dig vara där tills det är klart. Sen faller pusselbitarna på plats.
Kärlek på dig och ring om du vill ha en lyssnande förkyld flåsare i luren.
Ni är för härliga!
flickrummet: Kissnödighet, hahaha! Att jag aldrig tänkt på det på det viset förr =)
Loba: Så sant, och så blev det också... Det var behövligt för systemet! Jag ringer nästa gång när jag ligger kraschlandad nere vid sänggaveln och grinar =)
Jag säger som Agnes Carlsson: Love, love, love!
Skicka en kommentar