Jag tror jag drabbades av nån slags post-inseminations-depression i går. I dag känns huvudet i alla fall halvfullt igen. Börjar se fram emot en dag då jag testar om fröet har fäst i magen. Det värsta är att den dagen ligger flera veckor fram i tiden. Hur ska jag orka vänta?? Shitt pommfritt... En dag i taget. En dag i taget.
Denna dagen lunch med en bästis, i kväll bär det i väg till Uppsala och en kompis, hoppas jag kan stanna över för imorrn vill jag träffa en annan kompis i samma stad =) M ska tydligen åka till sommarstuga med sina föräldrar i helgen. Ingen dejt alltså. Inför det faktumet känner jag inget speciellt, tråkigt nog. Tror att det hade varit bra om vi hade setts nu i helgen.
Men en dag i taget känns bra. Eller till och med en timme i taget.
5 kommentarer:
Inte konstigt med alla möjliga känslor i kroppen.
Du har förberett, väntat, längtat, varit pirrig, nervös, testat äl, stressat osv osv...
NU är det inte upp till dig längre.
Nu är det fröet där inne som skall vilja bli till just nu.
Nu är det upp till naturen/ödet/what ever man vill tro och tänka.
Utom ens egen kontroll.
Klart som sjutton att man kan sjunka i humör och tankar, när anspänningen man haft innan bara släpper och man inte kan göra något annat än att vänta....
Bra med aktivitet!
Och bra med tankar!
Ta hand om dig, vännen!
kram
/Morgana
Morgana: Tack, gulliga du! Du har så rätt, så rätt =)
Lyssna på Morgana, hon är en klok kvinna.
Jag tror leendet kommer. Så småningom. Under tiden tar du ordentlig hand om dig och alla känslor/tankar som kommer upp.
Kramkram.
Morgana och Loba är kloka kvinnor båda två =)
Vilken väntan nu framöver, hoppas hoppas på att det slår rot : ) kram
Skicka en kommentar