Nu sitter jag här, klockan är 23:40. I går vid den här tiden ungefär kom jag tillbaka med färjan från Fredrikshavn. Helt jävla ofattbart.
Jag fattar ingenting egentligen. Om jag hade vetat hur ansträngande gårdagen skulle bli, så... hade jag gjort om allt på samma sätt! Tveklöst. Det var "love my way", som är ett uttryck jag använder allt oftare. Det är även titeln på en australisk teve-serie som jag bara älskar. Det handlar om hur livet kan bli bara man vågar älska. Typ. Kärlek på mitt eget sätt.
Saker och ting händer i livet. Grejen är att ta ett djupt andetag och hänga med. Förhålla sig till händelserna och agera. Människor är inte maktlösa offer för omständigheterna i livet. Det går att välja hur man förhåller sig till olika uppkomna situationer. En tanke är en handling, som min terapeut sade. Den går att bryta och leda in på ett annat, bättre spår. Jag hade inte kommit hit där jag är i dag utan att verkligen förstå att tankar är verkliga handlingar.
Men nej, jag fattar fortfarande inte att jag faktiskt har gjort det. Det som har hänt var en tanke som jag förde i olika riktningar under lång tid. Nu är det plötsligt en verklighet som flyter omkring. Jag kan inte styra det. Bara hur jag ska förhålla mig till tanken på verkligheten. Men jag kan för min värld inte begripa att det kan bli något riktigt verkligt av det här. Att det kan komma att växa en människa inne i min kropp snart. Vad som händer där inne, där det spänner och drar, har jag ingen kontroll över. Och jag har ännu inte tänkt ut hur jag ska förhålla mig till detta som jag inte begriper...
Förstår du vad jag menar? Ursäkta mitt osammanhängande ordbajseri, jag skriver rätt ur hjärtat...
Jag ska försöka att bara hänga med och fylla min tid med roliga saker framöver. Allt för att inte fastna i vinkelvolterna som mina tankar ibland utvecklas till. Jag kommer nog att komma på hur jag ska förhålla mig till verkligheten. Det har jag ju alltid lyckats med tidigare.
5 kommentarer:
Jo, jag förstår faktiskt precis vad du menar. För det är en sådan process innan skuttet. Man funderar, läser på, diskuterar med Femmisar och andra, funderar mer. Läser på. Tar tester. Räknar cykeldagar. Räknar fler. Och sedan slår hjärtat sm en stånghammare för att man tagit kontakt med en klinik, uttalat för en barnmorska eller läkare där borta i Danmark att, jo jag vill göra bvarn hos er. Jag. Med den där herr Don Ator.
Och sedan går det oftast ett tag till innan Resan.
Jag befann mig som i ett vacuum hela resan ner och flera dagar efter min första resa. Gick omkring med ett flin och en ständig "shit-vad-hände"-blick. Kunde inte ta handen från magen. Överanalyserade varenda liten ryckning från magen. De där två veckorna efter inseminationen är inte på riktigt. För man befinner sig i livmodern hela tiden. Oavsett hur många man gör, men speciellt efter den första.
För det KAN ju vara så att det där efterlängtade barnet redan är på väg att bygga sin lilla verklighet. Och ja, det är ju faktiskt rätt ofattbart.
Jag är så jävla glad för din skull.
Att du varit på din resa.
Din första och förhoppningsvis enda (syskonförsöken tar vi sen ;)).
Kram.
Vet precis vad du menar!!!
:-)
Loba och Morgana: Tack för att ni förstår mitt virrvarr. Vad skulle jag gjort utan alla er underbara kvinnor på nätet (och som, en del av er, fantastiskt nog blivit verkliga personer också)? Loverly!
Tack för att du finns här och delar :) Det sätter igång processer hos mig minsann, ord faller på plats. Och tummarna förblir hållna :)
flickrummet: Härligt! Gör det du med, du kommer att fixa det! =)
Skicka en kommentar