Jag ville bara utmana lite...

... och känner nog att jag gjorde rätt.

Jag träffade M i dag. Det kändes segt till en början. Eller det kändes ärligt talat inte så mycket alls. Jag tvekade om jag skulle åka till Stockholm. Huvudet ville att jag skulle vända, men något annat fick mig ändå att gå på tåget. Vi pratade inte alls mycket, rörde inte vid varandra alls. Det kändes rätt hopplöst.

Till slut hamnade vi på en bänk i Kungsträdgården. Efter en stunds tystnad.
- Vi kommer inte längre än så här, va? Vi, alltså vi, oss?
Han vred lite på sig.
- Jo, jag märkte att det var något...
Jag fick pressa honom för att han skulle säga vad han ville och kände och till slut...
- Jag gillar dig, och om jag fick bestämma så ska vi ses igen.

Helt plötsligt fördes konversationen upp till en helt ny nivå. Det var som att dra ur en propp. Jag berättade om Bebisen, han reagerade med tålamod och förståelse. Han sa att han gillade mig, igen. Det kändes som att vi kom varandra in på skinnet på ett annat sätt.

Å det började sakta men säkert pirra lite i magen...

Det var ju det jag sökte, nån slags känslomässig reaktion. Hittills är det jag som har tagit alla initiativ till träffar och kroppskontakt. Jag ville bara utmana honom lite, det där med att vi inte kommer längre var mer en fråga än ett påstående.

- Jag vet inte riktigt vad jag vill, men jag vill ju träffa dig igen. Kan du stå ut med det? frågade jag innan det var dags att ta tåget hem (inte så lite tvetydigt, kanske...)
- Ja, det kan jag. Om jag inte gör det säger jag till, fick jag till svar.