Bli offentlig eller?

Ok...

Jag skrev för en tid sen om att jag hade ett projekt på gång som innebär skrivande på mitt sätt inför en lite större publik. Jag ser verkligen fram emot att berätta min historia på mitt sätt. Detta är dock inte ovillkorat. Den eventuellt blivande uppdragsgivaren vill att jag "kommer ut ur garderoben". I ett reportage om mig och inseminations-cirkusen. För att visa att det finns människor i den här staden också som vill ha barn trots att de inte har en partner. Jag finns och det finns absolut många fler. Vi måste stötta varandra!

Inga problem tänkte jag. Jag är redan publik med dem jag bryr mig om, mina nära och kära. Jag skäms heller inte alls för det här.

Eller rättare sagt, det vill säga, den starka lilla figuren på höger axel sade det. Den andra figuren, nej-sägaren, viskar tvivel i det vänstra örat. Alla mina nya arbetskamrater kommer att få se reportaget. Tänk om... Nu kommer det börja viskas om mig...

Jag skulle dessutom inte själv välja orden, en sån där journalist skulle göra det. Men jag får leva med dem. Den eventuella uppdragsgivaren frågade mig om jag var säker på att jag visste vad det innebar att statuera exempel för att svenska kvinnor nyttjar en verksamhet som inte är laglig i Sverige. "De jag bryr mig om vad de tycker vet redan och de stöttar mig" kläckte jag ur mig morskt.

Verkligheten är inte lika enkel.

Men jag ska göra det. Jag vill göra det. Den starka figuren på min ena axel ska få segra. Det är viktigt att visa att folk som bor i det svenska samhället inte är fyrkantiga, trots att samhället självt tenderar att visa sig från det kvadratiska hållet allt som oftast.