Summa-rum

Härom dagen läste jag de senaste veckornas prat med mig själv här på bloggen. Det var inte så jävla upplyftande. Önskar att jag hade ett svar på varför det blev så här. Mest för att det skulle förenkla saker och ting en aning. Känns det som i alla fall.

Det är som det brukar. Resultatet av det man aldrig kan få svaret på är alltid den bästa lösningen. I fantasin. Men jag lever ju i verkligheten. Måste samexistera med människor som inte vet vad som pågår inne i min skalle. Som omöjligt kan veta. Som inte förstår trots att jag förklarat. Människor som jag inte förstår.

Nu känns det som om jag måste acceptera och gå vidare. Balansera. Släppa lasset.

Jag tänkte att jag skulle sluta gnälla nu, även om det kliar i fingrarna med gnäll över både det ena och det andra. Det stannar inne i min skalle, eller landar i de öron det ska landa.

Positivismo grande enormo :
(obs! utan inbördes ordning...)
1. Har faktiskt sovit bra senaste nätterna.
2. Medicinen verkar funka.
3. Jag har fattat flera bra jobb-beslut som är bra för mig, det känner jag nämligen i magen.
4. Jag har bra vänner.
5. Jag har familj som jag kan lita på.
6. Jag är bra.