Träffade en vän i dag. Det var mycket jag inte hade berättat sen vi sågs för typ en månad sen. Semestrar, sjukdomar, ledsenhet och bebisförsökande hade kommit i mellan. Det har faktiskt varit så illa de flesta dagarna de senaste veckorna att jag inte ens orkat träffa de kära vännerna.
När jag skulle berätta allt från början var det svårt att hålla isär begreppen. Dagarna, händelserna flöt ihop. Jag glömde det ena och det andra. Det kändes som om jag berättade om någon annan. Stressen över bebisresan, epilepsanfallen, tröttheten, mensen, pillerknaprandet... oron, depressionen, insomnian, panik-ångesten, de otaliga sjukvårdssamtalen. Men jag lovar att det hade varit mycket svårare, ja omöjligt, att komma ihåg utan min "partner".
Det känns så. Bloggen har varit mitt bollplank, min stöttepelare vissa dagar.
Som vanligt gled vi in även på bebissnack. För nån vecka sedan killade det till i livmodern på mig... I dag är den inte killig alls. Jag är inte det minsta sugen. Snarare ligger det ett fett lock över livmodern. Vill inte ha in något alls där. Känner mig rent motvillig inför en ny resa till Hobro.
Jag har naturligtvis för liten distans till det hela ännu för att kunna fatta bra beslut i bebisfrågor. Försöket (inklusive medicinbyten med mera) hänger fortfarande för starkt ihop med in-i-vägg-rusningen jag precis upplevt. Men motvilligheten känns lite jobbig att känna.
Nog vill jag väl att Bebisen ska komma till mig. Den bor ju faktiskt redan i min kropp, jag har ju känt den...
3 kommentarer:
Utan att förminska, tänker jag ändå att stora känslor i samband med att många omtumlande händelser händer i livet känns så naturligt, på något vis, om du förstår. Jag hade nog också haft väldigt stora känslor i samband med en danmarksresa. Oavsett -kram.
Vi hade svårt att "få till" vår lilla Bob. Vi försökte i några år (det var 4, men för oss var det en evighet), innan han äntligen blev till. Nu när han är här, så kan jag bara säga att det känns så självklart... Det var ju HAN vi väntade på.
Alla tårar, all desperation, all förtvivlan och all hjälplöshet var helt plötsligt som bortblåst.
Din "Bob" kommer också att komma, frågan är bara när och hur.
flickrummet: Självklart väntade jag mig stora känslor i anslutning till D-resan. Men jag hade nog inte riktigt väntat mig att allt skulle sätta sig i skallen och skapa elektrisk aktivitet och kortslutning... Men jag förstår vad du menar, tror jag. Jag försöker själv att förminska alltihop så mycket det går =)
kletskiten: Tack!! 4 år kan jag förstå känns som en evighet. Vad härligt att han kom till slut, er Bob. Jag ska vänta på att Bebisen visar sig för mig igen, då kommer jag nog att orka igen. Kram på sig, kletskiten ;)
Skicka en kommentar