Fick frågan av en kollega på lunchen "hur går det med dina försök nuförtiden?". Jag vet aldrig vad jag ska säga när frågan kommer. Är antagligen för dålig på att verkligen prata om det. Vill liksom berätta allt och samtidigt inte. "Det är inte aktuellt just nu" sa jag bara.
Det känns som att saken har exponerats både för mig själv och andra mer än vanligt sista tiden. Omedvetet söker jag antagligen själv efter att prata om det - som vid förra veckans debatter och mediaexponering.
Hur som helst så har frågan om egen familj har på nåt sätt dykt från ytan ner i djupet igen. Och jag är inte riktigt redo att hantera det. Önskar att jag slapp göra det. Önskar att jag kunde skita i det. Önskar att jag kunde säga "poff - där försvann det och kom aldrig mer tillbaks igen". Kunde huvudet kanske skiljas från kroppen nu? Det gör ju så jävla ont i magen när de tvunget ska sitta ihop.
Eller... det kanske bara är en sån där blå kväll som kommer ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar