Artista

Det skulle vara kul att för en stund eller så,
kika in i huvudet på min gamla korkade maskinskrivningslärarinna från gymnasiet.

Hon var en mycket gammal grinig kärring redan på 80-talet. Och jag har faktiskt sett henne med rollator i min stad rätt nyligen, så hon lever än.

Lång och ranglig trippade hon runt på heltäckningsmattan och övervakade hastigheten och fingersättningen på vårt skrivande.

Hon smög. Och hon älskade att dyka upp bakom en, iaktta och hålla koll, för att helt plötsligt och utan ord rycka papperet ur skrivmaskinen, knyckla ihop det och med en dramatisk armrörelse svinga ner det i papperskorgen vid katedern.

Om man hade skrivit för långsamt,

gjort för många stavfel,

eller, Gud förbjude,

använt pekfingervalsen.

Jag var snabb. Faktiskt snabbast i klassen.

Hon stod där med sitt runda tidtagningsur och snörpte med munnen när hon såg att jag var färdig.

Alltid först.

Jag hade helt rätt fingersättning och tittade aldrig på händerna.

Bara på formulären.

Jag var i princip - rent tekniskt - helt felfri.

Men...

jag ifrågasatte ibland vissa uppgifter.

Och sa vad jag tyckte. Undrade varför vi inte fick skriva något annat än stenciler och andra trycksaker.

Varför fick vi inte skriva fritt?

Vitsen var väl att lära oss skriva bra. Eller?

Detta retade gallfeber på maskinskrivningskärringen.

...och så en dag

Jag var klar med mina uppgifter.

Jag tänkte. Äsch. Jag kan lika gärna skriva ett brev till min vän och kusin.

Och jag skrev.

Och jag berättade om dagen.

Och om lektionen.

Och om min sura nördiga maskinskrivningskärring.

Men så helt utan förvarning och med ett absurt vinande,

kom en rödrosenrasande arm farande bakom mitt huvud.

Slet tag i brevet som jag skrev och knycklade ihop det till en riktigt liten boll.

Utan ett ljud slängde hon det i papperskorgen och satte sig sen vid katedern och för första gången,

tror jag att jag kunde ana ett elakt leende i ena mungipan.

Äntligen hade hon satt dit mig.

Och ja... Jag skämdes, inte för att jag skrivit brev,

utan för att hon hade läst vad jag skrivit.

Och sen den dagen svor jag att jag skulle jobba med barn.

Och jag skulle låta dem växa och elda på under deras idéer.

Ge dem utmaningar istället för bannor. Idag jobbar jag med barn.

Ganska mycket för att jag känner igen mig i barn.

Vad gör människor så bittra?

Det gör mig ledsen men nyfiken.

Det måste finnas en anledning.

Om man bara hittar orsaken kan man förändra rätt mycket.

Det har jag ändå inte slutat tro.

Ännu ett överraskande gästinlägg, denna gång från "Artista" som har bloggen Artista snurrar runt - tankar från ett konstnärshuvud.