Tänk att det krävs egna barn för att se att man blivit
det man kämpade för att inte bli: lik sin pappa.
Och tänk att man gifte sig med en kvinna
som är lik den man är mest van vid: sin mamma.
Betyder det att min dotter blir lik mig, personen som hon
kommer avsky som tonåring, och likheten kommer slå henne i ansiktet
först när hon i 30-årsåldern skaffar egna barn?
Gästbloggaren är anonym.
4 kommentarer:
Många känner nog igen sig i det ovan skrivna. Jag förstår. Och mer uppenbart blir det väl när jag själv får barn. Det känns skrämmande.
Men... den som är medveten kan också bryta mönstret. Vill jag i alla fall tro.
Jo, det är en rädsla många bär med sig, jag också. Tankvärt och fint skrivet.
Fint skrivet.
/Morgana *tröttmössa*
Bra sammanfattat! Bara att landa i den där insikten och acceptera.
Jag tror att det där med föräldraskap är som mycket annat. Det är bättre att fokusera på hur jag vill vara som förälder, hellre än att försöka undvika det som ändå är oundvikligt (blogginlägget).
Skicka en kommentar