flickrummets weblog

Från ett fokus till ett annat

Jag minns väldigt mycket från min uppväxt - långt ifrån allt, men det jag minns är ofta starkt, med lukt, smak, känsel, och jag minns känslorna från olika händelser, både positiva och negativa.

Att vara förälder innebär inte enbart att ha en känslomässig koppling till sitt/sina barn, utan också att försörja dem och se till deras materiella, såväl som känslomässiga behov. Det bli många gånger stressigt, och jag tror en av de viktigaste insikterna man kan ha är att ingen är perfekt. Det kommer bli missar, det handlar väl mer om hur man hanterar de missarna, men hur väl du än hanterar dem så kommer ändå en uppgörelse när barnets egenhändigt snickrade värderingar ska testas mot de som föräldern tillhandahållit. Det är hur det ska va. Många gånger bär vi kanske dessutom med oss rester, som vi inte av olika anledningar såg eller hade förutsättningar att göra upp med under tonåren, värderingar och vanor vi kan ifrågasätta livet ut, då de dyker upp som en frågeställning, delvis också för att tiden vi lever i dessutom ändras, och, som människor ändras vi också kontinuerligt.

För mig handlade det så mycket om att jag hade en sådan svaghet för att leva upp till andras förväntningar. Ju mer jag längtade efter barn och familj, ju mer försökte jag förbättra mig, för att om jag bara blev bättre, kanske jag skulle kunna hitta någon att få familj med, någon som inte bara ville vara med mig, utan också ville ge mig detta. Törs jag säga att det givetvis blev allt mer outhärdligt. Ju duktigare jag blev, ju mindre utrymme blev kvar i mitt liv för ett ev. barn, vilket jag tror också blev tydligt även för de runt - jag hade ju ett välfyllt liv, så varför skulle jag vilja ha barn?

Till sist valde jag att stanna upp, dra i bromsen och hoppa av för att kunna minnas vad jag själv ville, från början. Jag hade jobbat för att bli duktig för att kunna ge mina framtida barn (som ju aldrig ville komma, eftersom det inte heller fanns plats för dem i mitt liv) en bra start. Men vems start? En bra start enligt vem? Jag hade en hel del som andra tycker ser bra ut, men nästan inget av det jag ville, och värst av allt - nästan ingen plats för barn. Jag förstod inte hur jag skulle hinna med jobb, ta hand om sambo, släkt, vänner och allt resten.

Jag stannade upp, och började skala bort belastningar och stressmoment. Jag visste att jag ville ge ett ev. barn tid och närvaro. Min självkänsla har blivit bättre - jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker längre, och minst av allt vad en ev. framtida pappa till mina barn skulle tycka. För de jag träffade på den tiden, de hade så många krav som skulle uppfyllas innan de ansåg att barn skulle kunna komma på tal, att jag blev stressad bara jag hörde dem.

Och när jag gjorde det blev jag lugnare, mer harmonisk och de barn jag träffar mer harmoniska i min närvaro. Jag väljer bort en ev. pappa för mina ev. framtida barns skull. Hur bakvänt låter det inte? Och ändå var det just det som behövdes för att jag skulle få mer ro. Inga fler orimliga krav och förväntningar. Utan dem kommer jag klara det fint.

Jag har fokus där det borde ha varit hela tiden - där jag trodde det var, tills jag insåg att det inte var för barnens skull, utan för att hitta någon som skulle tycka jag dög för att ge mig barn - på barnen. Både på mitt inre barn - det genuina, kärnan i mig - och de barn jag hoppas ska komma, och redan börjat komma, om än ej som egna - in i mitt liv. För det är många gånger faktiska barn som hjälper oss vuxna att återfinna den förlorade närvaron i oss själva, om vi låter dem.

I dag är det tjejen bakom flickrummets weblog som reflekterar över "Det inre barnet" Klicka på inläggsrubriken så hamnar du på hennes blogg.