Linda Adolfsson

Livets kompass:

”Det inre barnet”

Jag stötte på ett citat för några år sedan av en okänd författare: "I varje vuxen människa finns det ett barn som frågar: - Vad var det som hände?" och sedan dess har mina tankar cirkulerat kring detta inre barn. I min resa från det outhärdliga mörkret till det ljusa liv jag lever i idag har mitt inre barn fungerat som en kompass. Den inre gråten har hjälpt mig att sörja det som inte blev som det skulle och ta mig vidare för att skapa ljus och mening idag. Det inre skrattet har väglett mig mot det jag mår bra av och lärt mig att leken kan läka. Den barnsliga nyfikenheten har gett mig mod att upptäcka världen.

Att bli vuxen innebär tyvärr ofta att man förnekar sitt inre barn, sin nyfikna blick och viljan till lek. Det är så mycket ansvar, så mycket krav och så mycket arbete. Det finns inget utrymme för snedsteg och äventyr. När mitt unga vuxna liv blir sådär fullt av krav och stress hör jag hur mitt inre barn skriker ”se mig, hör mig”. Den lilla flickan inom mig behöver stimuleras. Stress kväver henne. Och då behöver jag ta det ansvaret. Jag behöver vara rädd om mig själv. När barn ramlar och slår sig vill de att någon ska blåsa bort smärtan och torka tårarna. När slutade vi trösta varandra? Varför skulle det inte vara okej att visa sina känslor? Jag behöver lyssna till hennes självklara existens och värma hennes frusna små fingrar.

Jag behöver göra fel i mitt vuxna liv. Jag får inte vara perfekt. Barn vet inte när de misslyckas, de försöker igen. Tänk om ett barn skulle ge upp när det ramlar vid sitt första steg? Tänk om det skulle sluta prata för att det uttalade ett ord fel? Barn ger inte upp. Vi har något att lära. Jag tror inte att det är något vi behöver lära oss utifrån. Vi har det inom oss. Vi har alla varit barn och den där lilla stjärnan inuti har inte slocknat. Om vi lyssnar inåt hör vi en liten stämma som ropar "se mig, hör mig, berör mig". Hur kan vi förneka detta lilla barn som behöver vår famn att bli tröstad i?

Jag uppmanar alla er som läser detta att lyssna inåt. Känn efter om det är något som skaver i bröstkorgen som du egentligen vet vad det är, men fortsätter förneka. Kom ihåg att den där lilla varelsen kan skänka dig mer glädje i livet. Det inre barnet ser de där detaljerna du går förbi. Det inre barnet lever här och nu, inte i gårdagens misstag eller framtidens oro. Det inre barnet kommer att förbli min kompass till livet.

BARNET (diktsvit)

1

da-dunk da-dunk da-dunk

den lilla föds på nytt
ger livet ännu en chans
genom andetagen tar det sig ut
det skrikande spädbarnet
i all sin skörhet
föds som i ett sprucket äggskal

i naken rädsla
fylls det med syre
fyller tomheten
och motar bort asplövets darrningar i bröstet
vill bli någon
formas
lära sig leva

lungorna fylls med syre som ger hjärtat liv

da-dunk da-dunk da-dunk



2

öppnar ögonen, och möter blickar

väjer inte undan
försöker lita till famnen som bär
som ger utrymme och håller
lita på att någonting håller

värmen i händer
någon som förstår
står kvar utan ett svek
kryper upp i knät
tills det förflutnas skugga blir blek

somnar där sakta in
vaggas i armar av tryggheten
drömmer om evigheten
och tiden däremellan

sluter ögonen, och somnar sakta in



3

huden läker sina egna sår

kärleken gör allt rätt
den formar och skapar
det som tidigare varit dött
och låter döden dö

näringen stillar hungern
sväljer det varma
och själen mognar som frukt
vitsippefröet långt där inne börjar gro

tomrummet fylls ut
och ger utrymme till att växa
att hitta sina vägar
genom andras
in- och utandningar

huden känner att förändring sker



4

munnen, den tysta

det barnaskri som uteblev
får skrikas ut som aldrig förr
och skratten klingar genom leken
genom trevande fingrar
mot ditt bröst

blommor i kransar kring håret
flätat och vilt
nyfikenheten i fräknarna
gränserna i rörelserna
och den krypande fantasin

en bön om hjälp att gå
och livet som sprudlar
när sagan läker ont

munnen, den skrikande hesa



5

ett steg efter det andra

ut ur fängelset, ut ur gisslandramat
att ta sig vidare ut i det stora
se det lilla
i världens oändlighet

testa sina möjligheter
bära upp sin egen äggula
och möta
den man var menad att vara
och nu har blivit

lägga ifrån sig stenarna
det som inte blev som det skulle,
hade också en mening
det handlar om att lyssna inåt,
lyssna till barnet som talar
som en sjungande fågel i ditt bröst

och vara ärlig mot dig själv
att se livet
uthärda
och gå

höger, vänster
ut

Text och bild: Linda Adolfsson

Jag har känt Linda Adolfsson, som är 22 år, "i hela hennes liv" som hon själv uttrycker det. Linda hade en utställning på på CulTuren under Västerås Kulturnatt för några veckor sedan. Den hette "Det inre barnet" och där fick jag inspiration till temaveckan på min blogg. Klicka på inläggsrubriken (Linda Adolfsson) så kommer du till Vulkans hemsida, där du kan köpa hennes diktsamling "och alla händer jag försöker nå".