Bästa natten i mitt liv!

Vaknade i morse när klockan ringde vid 07:30. Det kändes konstigt i kroppen. Hade jag blivit en alien? Hade jag förvandlats till en förälskad tonåring? Hade jag kanske blivit toxin-fri? Eller hade en fé tagit över min kropp? Det kändes så ljuvligt.

Jag funderade. Och funderade. Och funderade.

Till sist slog det mig. Mitt sista minne av natten som gått var... att jag somnade! En hel natts sömn alltså. Djup härlig sömn. Jag var utvilad. Det var det som kändes så jävla konstigt.

Och dessutom... vaddå? Vad är det där borta? Som skymtar där borta vid horisonten? Ser inte riktigt tydligt... Är det inte?

Nämen... Är det inte Bebisen?

Det känns inte helt jävla främmande att det skulle kunna vara det i alla fall. Men jag hej jag hej jag hejdar mig än ett tag ;)

Och oj vad många bra saker det finns nu. Jävligt mysig höst-sikt har jag också från mitt fönster (ni har astur att det inte syns hur oputsat fönstret är...)



En to-do-lista (min nya favorit-syssla, skriva listor):

1. Måla en grön fondvägg, i köket.
2. Sätta upp hylla för böcker, i köket.
3. Flytta in sängen, i köket.
4. Sova, i köket (för enligt Lobas Feng Shui-bok passar faktiskt mitt kök ypperligt att sova i).

Nåt att tillägga på listan den här gången, herr Jacobsson?

Bebislycka!

Tänkte dela med mig av lite bebislycka i dag.

Håll till godo. Och Du! Vad du gör, skratta inte...

Värme och kärlek till er alla!

Mys-pys

Avslappningstipsen från Svägie är invigda.

De funkar för mig. I alla fall när jag ska somna. "Nu tänker jag på hur foten ligger mot madrassen... nu tänker jag på hur ankeln känns... nu känner jag vaden..." Sover nog inom en halvtimme, vilket är en enorm succé. I love you, Svägie!

Jag vaknar fortfarande typ fyra-fem gånger varje natt. Då är det svårare att somna om. Men just nu är jag väldigt lycklig över att trött och go kunna somna in gött.

Nu har jag även testat att ligga på en spikmatta. Det stack i ryggen och gjorde ont. Och så märkte jag att man måste ligga blickstilla, annars gör det ännu ondare. Men jag tänker inte ge upp tanken på att det kan funka. Jag provar igen! Ska nog köpa en egen spikis =)

Är på besök i främmande, men ändå inte, tant-land. Äter veganskt, myser, käkar god och näringsriktig frukost med färska blåbär. Har det bra.

Skrämmande, stora känslor

Träffade en vän i dag. Det var mycket jag inte hade berättat sen vi sågs för typ en månad sen. Semestrar, sjukdomar, ledsenhet och bebisförsökande hade kommit i mellan. Det har faktiskt varit så illa de flesta dagarna de senaste veckorna att jag inte ens orkat träffa de kära vännerna.

När jag skulle berätta allt från början var det svårt att hålla isär begreppen. Dagarna, händelserna flöt ihop. Jag glömde det ena och det andra. Det kändes som om jag berättade om någon annan. Stressen över bebisresan, epilepsanfallen, tröttheten, mensen, pillerknaprandet... oron, depressionen, insomnian, panik-ångesten, de otaliga sjukvårdssamtalen. Men jag lovar att det hade varit mycket svårare, ja omöjligt, att komma ihåg utan min "partner".

Det känns så. Bloggen har varit mitt bollplank, min stöttepelare vissa dagar.

Som vanligt gled vi in även på bebissnack. För nån vecka sedan killade det till i livmodern på mig... I dag är den inte killig alls. Jag är inte det minsta sugen. Snarare ligger det ett fett lock över livmodern. Vill inte ha in något alls där. Känner mig rent motvillig inför en ny resa till Hobro.

Jag har naturligtvis för liten distans till det hela ännu för att kunna fatta bra beslut i bebisfrågor. Försöket (inklusive medicinbyten med mera) hänger fortfarande för starkt ihop med in-i-vägg-rusningen jag precis upplevt. Men motvilligheten känns lite jobbig att känna.

Nog vill jag väl att Bebisen ska komma till mig. Den bor ju faktiskt redan i min kropp, jag har ju känt den...

Sovtips xtravaganza

Min kära svägerska får äran att gästblogga lite (på Mitt initiativ, utan hennes vetskap, fan vilken bra murvel jag är... stjäla, stjäla, stjäla)

Men jag stjäl för Er skull kära bloggisar! Ni som också lider av sömnproblem eller insomnia och eventuellt med efterföljande ångest, epilepsianfall, galenskap och annat tok. Jag ska testa denna övning, men inte i kväll. Då blir det Karlavagnen i P4. Det funkar rätt bra det också... Men håll till godo med övningen! Jag ska rapportera när jag testat den själv. God natt!!

"Lägger mig på ett skönt sätt som jag kan slappna av på. Gärna ett sätt jag brukar sova på. Armarna eller benen ska inte korsas. Om jag ligger på sidan brukar jag lägga kudde mellan knäna och låta handflator och fingertopparna vila mot varandra, för högre komfort.

Sen så tar jag några ganska djupa men avslappnade andetag. In genom näsan och ut genom munnen. Försök göra utandningen som ett litet puh och inandningen gå mer automatiskt. Slappna av i käkarna de ska var ar helt lösa. Efter några gånger när du känner dig mer avslappnad kan du övergå till en mer "vanlig" andning. Nu är den antagligen mer långsam mjuk och avslappnad. När du har koll på andningen så börjar du "känna igenom" din kropp börja med fötterna försök tänka på din a fötter och känna efter hur de ligger mot madrassen, är du barfota? hur känns tårna, ligger hälarna bra känner du täcket? Så fortsätter du så med underbenen, låren etc. Gör det noggrant tänk igenom varje liten del som du känner. Del för del upp till huvudet. Det som händer i min kropp under övningen är att jag när jag har passerat fötterna och tänker på underbenen så känner jag inte längre fötterna. Om jag tappar fokus och tänker andra tankar så går jag tillbaka till den del jag minns att jag var senast.

Jag brukar oftast somna innan höfterna, Om man kommer upp till huvudet utan att somna så kan man antingen börja om eller gå samma väg tillbaka.

Det kan vara bra att första gångerna göra övningen på en tid då det inte är intressant att somna. För att liksom inte känna press att det ska leda dit. Kanske när man kommer hem från jobbet innan matlagningen eller efter lunchen eller nåt sånt. Men ställ en väckarklocka för säkerhets skull om du har någon tid att passa. Det känns lite spänt första gången men man blir snabbt bättre."

Grannen förstör mitt liv!

Here we go again.

Nu ska det gapas och skrikas på andra sidan väggen. "AAOO, GONNA ... SLEDGEHAMMER... DARLING" Snart blir det U2, Depeche Mode och Roy Orbison.

Varenda jävla kväll är det samma visa. Han spelar nån slags synth. Skrålar vansinnigt falskt till.

Nån som har ett litet hus att ge till mig? Bara ett litet ett... Där ska jag och Bebisen bo. Ingen ska sjunga falskt på andra sidan väggen. Bara jag får sjunga Bebisen till sömns. Sen ska vi sova hela natten och vara så lyckliga, så lyckliga.

Bara nån ville ge mig ett litet hus. Då skulle allt bli så bra. Lycka, lycka.

Eller... först måste jag slå ihjäl min granne. Men sen ska lyckan komma.

Rik!

Jag fick en hel lön i dag.

Minus en karensdag och några sjudagar. Trodde jag skulle få leva på havregrynsgröt den här månaden. Kanske ska göra det ändå, för att förebygga...

Pengar = Lycka

Summa-rum

Härom dagen läste jag de senaste veckornas prat med mig själv här på bloggen. Det var inte så jävla upplyftande. Önskar att jag hade ett svar på varför det blev så här. Mest för att det skulle förenkla saker och ting en aning. Känns det som i alla fall.

Det är som det brukar. Resultatet av det man aldrig kan få svaret på är alltid den bästa lösningen. I fantasin. Men jag lever ju i verkligheten. Måste samexistera med människor som inte vet vad som pågår inne i min skalle. Som omöjligt kan veta. Som inte förstår trots att jag förklarat. Människor som jag inte förstår.

Nu känns det som om jag måste acceptera och gå vidare. Balansera. Släppa lasset.

Jag tänkte att jag skulle sluta gnälla nu, även om det kliar i fingrarna med gnäll över både det ena och det andra. Det stannar inne i min skalle, eller landar i de öron det ska landa.

Positivismo grande enormo :
(obs! utan inbördes ordning...)
1. Har faktiskt sovit bra senaste nätterna.
2. Medicinen verkar funka.
3. Jag har fattat flera bra jobb-beslut som är bra för mig, det känner jag nämligen i magen.
4. Jag har bra vänner.
5. Jag har familj som jag kan lita på.
6. Jag är bra.

Alltid äre nåt

Detta vankande fram och tillbaka funderande på ditten och datten medan hjärnan slår vinkelvolter...

Är nästan inte nervös alls innan jag går och lägger mig på kvällarna numer. Superskönt! Men... såklart är det ett men. Insomnian kommer att komma tillbaka, och hur ska jag då kunna somna om och samtidigt undvika panik, ångest och epilepsi? Denna frågan skulle jag vilja ställa en speciell och väldigt bra KBT-terapeut som tar 900 kronor per besök.

Tar hon kanske en remiss från neurologen? Nja, blev svaret. Psykolog-företaget tar emot remisser, men inte MIN terapeut (som inte varit verksam i de tre år man måste varit verksam för att få ta emot remiss från landstinget). Och även om jag skulle vilja gå till någon annan i Psykolog-företaget är det inte säkert att remissen skulle godkännas eller om den gör det godkännas om typ ett halvår eller mer. Puh!

Hur många besök tar då sömnbehandling? Typ tio, svarade hon. Du kan säkert räkna ut att det notan då hamnar på typ 9000 spänn. Med min halvtidssjukskrivning som grädde på moset.

Bebispengarna då?

Vad göra? Gå till braiga terapeuten och host-host-hosta upp the money? Och ta mig en fylle-gratis-donator innan jag blir för gammal? Eller vänta ett gott jävla tag och HOPPAS på att få remissen godkänd till en annan terapeut?

Man kan ju bli gråhårig för mindre. Nån som vill ha sömnproblem? Lev mitt liv!

Men näjdå, ja ä intä bittär. Intä än asså...

Kanske är läge att prova spikmattan ändå. Prince Herring?

Otålig

Asså. Hörnu. Det killar lite i livmodern. Känner mig just nu liiite otålig.

Vill hoppa över alla punkterna på listan och göra ett försök till att placera Bebisen i magen. Antagligen för att jag känner mig rätt utvilad efter TVÅ fullkomligt normala nätter i rad. Bara vakna två gånger och gå på toa - sen somna lungt igen.

Men jag måste hej jag måste hej jag måste hejda mig. För min egen skull. Och för pengarna, som är helt jävla slut och inte lär komma tillbaka än på ett tag eftersom jag är halvtidssjukskriven i tre månader.

I dag ska jag städa lägenheten. Min kära vän L (som varit urgullig på rätt sätt de senaste veckorna) kommer på besök. Jag ska ungsbaka rödbetor med fetaost och servera ungsbakad lax till. Mmmmums och nice! Efter middagen ska vi vandra runt på Västerås Kulturnatt och kultura oss.

Ordning och reda

Har sorterat mina bloggisars bloggar och vänners bloggar och övriga-bra-bloggar lite efter kategorier. Tre kategorier än så länge. Bebis-obsession (om barnlängtan och sånt), Kul skit (som är kul skit och som för tillfället endast innehåller gamla idolerna Sören och Anders som båda verkar vara roliga skitar och har skitroliga bloggar) och Bilder från livet (med glada och inspirerande tillrop från irl-kompisar). Allt för att Ni läsare ska ha lättare att klicka er vidare =)

Några av bloggarna passar i flera kategorier, men det må vara hänt. Sååå jävla ordningssam är jag inte!

I dag har jag börjat läsa Anders Jacobssons blogg på Allt om barn. Även Innan du fanns på samma sajt verkar intressant.

God läsning!

Längta, våga, vilja

Tittade nyssens på Fertilitetsturistens inlägg med bilden på hennes lilla bebis.

En sån liten goding. Bedårande. Det verkligen sög till i kroppen när jag såg den otroligt söta lilla ungen.

Längtan efter Bebisen kom upp till ytan... längtan som legat där under ytan ett bra tag. Bebisen som finns där i min kropp men som bara inte har kommit fram än. Det kändes gott att längta efter Bebisen igen.

Samtidigt gör känslan mig ledsen. Hur ska jag våga försöka igen? Jag kopplar fortfarande ihop epilepsianfallen och ihop-klappningen därefter med inseminationen, Danmarks-resan, stressen och medicinbytet inför försökandet.

Men...

Jag vet hur jag funkar. Jag kommer att komma på ett sätt som gör att Bebisen och jag får träffas. Sättet måste bara värkas fram först. Och det värker verkligen.

En sak i taget.

Först få ordning på livet.
Stressa av.
Sova.
Sedan känna efter.
Sedan våga vilja.
Och vilja våga.
Sedan kommer de praktiska, logistiken.
Sedan att göra.

Men... en sak i taget.

Like a virgin

Jag glömde bort mig själv och tänkte på andra saker i en hel halvtimme. För första gången på... fanemej fyra veckor.

Praise the lord! Och SJF:s kursgård i Djurö där jag ska vara i tre dagar till...

Hurray!

Spikmatta eller inte...

Till och med min käre bror, som inte brukar vara sen att ropa HumBug! om diverse fenomen och hjälpmedel, förespråkar spikmatta för en bättre sömn. En vän till honom med stora sömnproblem blev tydligen hjälpt.

Jag känner mig fortfarande lite skeptisk, och rädd, inför de ämnen som tydligen frigörs i kroppen när man ligger på mattan. Vet inte riktigt vad de gör med mitt nervsystem och därigenom med anfallsfrekvensen.

Men jag kanske bör överväga en matta ändå... hm...

Two nights, and counting!

Det känns rätt bra. Andra natten i rad utan en endaste känning. Vaknade tre gånger, och hade lite svårt att somna i går kväll. Men natt-summan hamnar ändå på pluskontot tack vare bristen på el-stötar. =)

I dag skulle jag åkt till Riddarhyttan och plockat lingon med mina föräldrar. Såg fram emot skogspromenaden.

Men sen såg jag tvätthögen... Jag har visst inte tvättat på, hm... tre veckor. Typ. Lite pinsamt. Å andra sidan är det bara basbehoven som i första rummet tillgodosetts de senaste veckorna. Men nu är det dags. Här ska tvättas!

Alive and kicking!

Ulrika Gabriel skriver på sin inspirationsblogg om förändring. Läs det!

Själv har jag genomgått ett par... hm... tråkiga veckor. Mycket har förändrats. Många värderingar har, och kommer att, förändras. Till det sämre.

Men oerhört mycket positivt kommer också ut av detta. Beslut har fattats. Jag har (förhoppningsvis) grejjer på gång. Kuliga grejjer. Mer berättar jag senare. Hur som helst, även om inte grejjerna blir av, så kommer ändå jag ha utvecklas. Kriser har liksom den inverkan...

För Dig som undrar. I natt sov jag som normalt. Vaknade nån gång, men inte en endaste liten känning. Utvilad när jag vaknade. En underbar känsla!

Big fucking nightmare

Det har varit en märklig natt.

Tog den nya sömntabletten (som enligt bipacksedeln är ett depressions-piller men kan tydligen användas som sömntablett också) ungefär vid 21:30. Jag försöker jobba in en ny rutin att försöka somna senast 22. Och jag somnade faktiskt ganska snabbt med hjälp av pillret och ett mantra jag har börjat köra stenhårt. 1-2-3-4-5-6-7-8-9-10. Funkade rätt bra.

Jag vaknade 23:30. Hjärtat höll på att banka ur kroppen på mig. Samtidigt hade jag känningar (alltså stöt-känslor). Verkligen en märklig känsla. Men det kändes annorlunda mot hur känningarna har känts förut, på vilket sätt kan jag inte förklara, bara att det var annorlunda. Jag försökte samtidigt räkna, räkna, räkna. Till slut eskalerade hjärt-hoppen och stötarna så att vänsterhanden och även vänsterarmen domnade bort. Som den alltid gör innan jag får krampanfall.

Jaha, tänkte jag. Här kommer anfallet.

Men det gjorde det inte. Armen domnade. Sen var både känningarna och hjärtrusningen över. Vaffan?

Och så somnade jag om.

Vaknade ett par timmar senare. Samma visa igen. Denna gången kändes det dock aningen mildare. Slutade med armdomning. Sen somna om igen.

Vaknade ett par kortvändor men somnade ganska snabbt. Antagligen för att jag hade fått sömnpiller.

På morgonkvisten slog hjärtat igång, samma visa fast denna gången ännu mildare. Även stötar, fast inte lika hårda. Ingen armdomning.

Jag började misstänka sömntabletten som boven i dramat. Och även ep-medicinen Keppra. Tyvärr.

Ytterligare en gång till (vid 10:30) fick jag känningar. Även den gången mildare ändå.

Trots allt kände jag mig ganska utvilad på morgonen.

I samtal med gulliga neurologsköterskan Sara på förmiddagen berättade jag att "jag vägrar ta några fler sömntabletter nu!! och Keppra då? funkar den verkligen? vaffan kommer det bara på natten för?" Sara är verkligen en superbra person att prata med. Känner mig alltid massor lugnare efter våra samtal. Hon funkar som en kanal mellan läkaren och mig.

Efter att hon pratat med läkaren fick jag order om att ta min gamla medicin Ergenyl retard en tablett på kvällen i kväll. Det var faktiskt på mitt förslag...

Vaddå? tänker väl ni nu. Ergenyl var ju den som man inte kunde skaffa barn på...

Mmmm. Men som det är nu fungerar Jag inte. Kan inte jobba, inte sova, inte äta. Bara gråta och ha mig. Det går inte alls.

Bebisen får jag tänka på senare, när jag funkar normalt igen. Jag orkar inte tänka på bebisar just nu. Jag måste få Mig att funka först.

På nåt konstigt sätt känner jag mig rätt lugn ändå... Som sagt, en märklig natt på många sätt.

Ser fram emot min lilla huvudstads-tripp om ett par veckor... Jag ska tydligen pampras ;)

Skitkurator

... eller hon gjorde nog sitt bästa. Men mig tröstade hon inte. Från och med i morgon hoppas jag dock kunna titulera mig utvilad kvinna, och ha en hel natts sömn i ryggen.

Jag har fått piller som förhoppningsvis bättre gör sig förtjänta av namnet sömnpiller än de jag fick sist.

Sen är det dags att kicka insomnian i magen fett. Tips och trix på hur man somnar fort tas tacksamt emot. Jag är beredd att jobba hårt för min sömn!

Jag har förresten nån slags ägglossning i magen, känns det som...

Denna dagen, inget liv

Trött. Sömnbrist. Mega-oro. Nattliga känningar.

Kurator-träff klockan 16 på lasarettet. Hoppas att hon klubbar mig i skallen så att jag får sova. detta börjar kännas tröstlöst...

Check, check

I natt - första natten utan känningar sedan förra lördagen. Jag är ett vandrande apotek med Keppra, Oxascand, Folacin och Alvedon... Men jag sover iaf hyfsat bra. I morgon ska jag ställa klockan på rigning. Håll tummarna för att även denna natten blir lugn.

Lugnare, till slut

Läkarbesöket gick bra. Jag känner mig faktiskt redan lugnare. Fick nån slags rogivande tablett som jag ska ta innan jag går och lägger mig under ett par veckor. Dessutom höjde doktorn min Keppra (ep-medicin) ytterligare ett snäpp, för att lugna mig antar jag. Hoppas bara att inte alla medicinerna gör mig till en kraftlös grönsak... Man kan ju bli lite sömnig och dåsig av båda medicinerna.

Neurologsköterskan ska återkoppla per telefon redan på fredag. Förhoppningsvis ska jag få komma i kontakt med en kurator senare.

"Ska jag släppa tanken på graviditet nu" frågade jag, med tanke på att anfallen kom precis i samma veva som jag fick mens/blödning. Testade grav i går, men testet var trasigt och visade varken plus eller minus. Jag vet fortfarande inte om jag var/är gravid även om det känns ganska osannolikt att jag skulle vara det. Kanske var jag gravid och fick ett tidigt missfall... Hormonella förändringar kan orsaka anfall.

Men det tyckte han Absolut inte! att jag skulle göra. "Var noga med folsyran och kanske inte tänka närmaste månaden på att försöka bli gravid igen..."

Ska testa igen, har köpt ett nytt test. Mest för nyfikenhetens skull.

Nu måste det vända snart!

Jag vill fortfarande inte äta, sover oroligt, mår inte bra, känner vansinnig olust när jag tänker på att jag ska tillbaka till jobbet. Är det den berömda väggen jag har sprungit in i? Vet inte... Har ingen som helst energi, ser inget slut på det. När folk frågar hur jag mår känner jag mej som en repad Lp-skiva. Jag vill inte svara i telefon längre, vill inte berätta hur jag mår... Vill inte tänka på eländet. Vill bara att det ska vara bra. Mina föräldrar har verkligen bekänt färg den senaste veckan, skjutsar mig hit och dit, ger mig glass och bara är.

M (ja, han finns där i bakgrunden nånstans även om han bleknar mer och mer) ringde i går och frågade hur det var. När jag berättade hela historien för honom om hur det gick till när första anfallet kom gick det fysiskt stötar genom min kropp, precis som om jag fick ep-känningar bara av att tänka tanken på anfallen. Märkligt.

Jag har som tur är, fått läkartid redan i morgon onsdag, klockan 11, antagligen tack vare min påstridiga chef (tack Anna) som också ringt och pratat med min läkare. Hoppas även på att få komma till en kurator på lasarettet, eller ännu bättre, den kbt-terapeut som jag gick till förra våren och som fick mig på fötter då... Ska föreslå det för läkaren. Men det är väl för dyrt kan jag tänka. Jag kanske kostar på mig det själv i annat fall.

Frukost i dag: Några teskedar a-fil och ett glas svartvinbärsjuice. Lunch: Hm... får bli en smörgås. Fy fan vad patetiskt det låter... Men det är Sad but true för att citera ett geni.

Som sagt i rubriken; nu måste det vända snart.