En måååndag-morgon....

Nej, jag kommer inte testa i morgon bitti. Jag har nämligen inget gravtest hemma. Måste köpa på Apoteket imorrn. Börjar faktiskt känna mig lite mer o-cool nu.

Jag har varken varit särskilt pirrig eller så vansinnigt angelägen om att få veta hur det ligger till. Förns nu, alltså...

Klockan är 21:10, typ. Och det flyger omkring en hel jävla fjärilsarmé i magen.

Tänk om jag är PÅ SMÄLLEN??? Hur gick detta till nudå? Hjärnan hänger inte med, som vanligt ;)

Donatorn

Tror inte att jag har skrivit så mycket om mitt val av donator... Så här tänkte jag i alla fall kring frågan, som inte var alltför lätt att avgöra. En bloggis frågade mig om hur jag hade tänkt och så här svarade jag:

Jag valde öppen donator. Först funderade jag på, och var nästan övertygad om, anonym, eftersom jag vill ha så lite som möjligt att göra med donatorn. Jag vill inte att han är en person för mig. Men det kändes inte riktigt bra, jag funderade på vad jag skulle säga till barnet. Prövade olika argument och sätt att säga att det inte finns någon möjlighet för barnet att få veta vem den andra biologiska hälften är. Och jag kom inte på tillräckligt många bra argument för att kunna ta ansvar för valet av anonym donator. Det kändes för svårt att JAG väljer att barnet inte har något val... Jag kände att det kan bli en "hang-up" och en livsavgörande sak för en annan människa att INTE ha den möjligheten. Finns möjligheten tror jag att det inte är lika intressant för barnet att få veta. Så jag valde öppen donator, för barnets skull.

Jag fyllde i fysiska egenskaper som liknar mina egna i journalpappren, för att barnet ska likna mig själv så mycket som möjligt. Jag måste säga att det känns ganska märkligt att sitta och välja egenskaper på det sättet... men, men. På Gaia tog de sedan fram en lista med möjliga donatorer, så fick jag välja en av dem. Det var lite olustigt, tyckte jag. Som jag skrev tidigare så vill jag ha så lite som möjligt med donatorn att göra... Men så går det till. På listan stod donatorerna till och med med namn (tror inte det var deras riktiga namn dock).

It's getting closer...

Jag börjar bli lite nyfiken om det har fäst nu faktiskt.

Det spänner och drar fortfarande neråt magtrakten, en och en halv vecka efter inseminationen, det är nu cd 24. Ömmar i brösten, har gjort det senaste fem dagarna, typ. Är konstigt förstoppad+att det rumlar som tredje världskriget i magen i bland....

Men det kan ju även vara förstoppning av för mycket vitt bröd och socker, sötsug på grund av sockerbrist, ömmande bröst för att mens som närmar sig... Varför det fortfarande spänner på vänster sida neråt magen kan jag inte hitta nån förklaring till.

Önskar ju såklart att det är tecken på att det är något. Så, jag är nyfiken för att uttrycka det milt. Testar på måndag, känns det som nu... Jag börjar känna mig glad och förvantansfull på riktigt, för första gången.

Nya vänner!

Följer en ny blogg. Läs den du med!

Riktigt träffsäker titel. "En boxare på smällen".

Prrrutt, eller inte...

Asså, det känns som om jag är lite gasig i magen utan att det är nån action, om man säger så. I går kände jag inga knipningar alls, i dag kniper det igen... Kan det inte vara om en vecka. NU!!!

Sen väntar jag lite på den där lilla blödningen som Pernille på Gaia sa kunde komma efter en vecka... Ni som vet. Är det vanligt att en sådan kommer? Eller är det lika vanligt att den inte kommer?

Shitt, tänk om nån på jobbet så mig sitta och skriva om pruttar och blödningar på arbetstid. Men jag kan ju inte tänka på nåt annat...

Rätt trött faktiskt

Det drar och sliter fortfarande då och då (eller nästan hela tiden) i magen. Och jag är fasligt trött. Senaste dagarna har jag sovit ett par timmar mitt på dagen och ändå utan problem somnat gott på kvällen.

Hoppas det är tecken på att det var första och sista gången jag reste till Hobro. Men jag vågar inte tro på det eller känna några "plus-känslor"...

Måste hej jag måste hej jag måste hejda mig. Typ.

Härliga dagar

Har varit utanför den stora staden Västerås och träffat vänner i dagarna två. Den ena visste inget om vad jag gjort i Danmark i måndags. Jag sade bara på telefon att "det hade hänt grejjer" och hon blev så nyfiken att hon höll på att spricka. När jag kom fram till hennes hem var hon om möjligt ännu mer nyfiken. "Nu har jag funderat hela dagen. Berätta nu!!" Och när jag berättade att jag varit i Danmark och blivit inseminerad så utbrast hon bara att hon tyckte att det var sååå himla rätt gjort av mig, håret reste sig på hennes armar. Och det kom faktiskt tårar i hennes ögon.

Jag blev så himla rörd och glad av hennes spontant positiva reaktion! Det var precis vad jag behövde för att börja fylla på mina fullständigt uttömda känslodepåer igen. Övernattning hos henne och lekar med hennes underbara barn var också så välbehövligt. Tack till dig du härliga!

Ett besök hos ytterligare en gullunge i samma stad gjorde inte resan mindre skoj. Och jo, det var kul att träffa ungens pappa också... =)

Det drar fortfarande i nedre magregionerna. Har förstått på Femmis forum att det är ganska vanligt förekommande att man känner så. Skönt!