Ofrivillig semester

Bor hos mina föräldrar ett par dagar på "semester/spa". Ligger mest på soffan och glor på teve. Ibland går jag förbi fönstret mot gatan där min bil står. När jag ser den känns det superjobbigt, tårarna kommer. Jag vill ju kunna köra! Samtidigt vet jag inte om jag någonsin ska kunna lita på mig själv igen. Vilka garantier på anfallsfrihet kan jag få? Inga alls, antagligen... Men jag vill naturligtvis ultimera mina chanser att slippa anfall i framtiden.

Jag vill byta neurolog iaf. Den jag har har inte visat sig från sin bästa sida under hela den här medicinbytartiden (som jag skrivit om tidigare på bloggen). Han gav mig en ny medicin jag fick grova utslag och typ halvdog av. Den ny-nya medicinen ställdes alldeles för lågt, uppenbarligen, eftersom jag fått anfall X två efter bytet. Jag får liksom inga raka svar av honom om varför de kommit. Först gav han mig bilförbud i en månad, sen ändrade han sig till tre månader och först efter att jag efterfrågat vad som skulle hända med körkortet. Otydligt, otydligt. Jag behöver någon som jag kan lita på nu. Som kan hjälpa mig att hantera framtida stress, sömnlöshet och graviditet. Det finns faktiskt kvinnor med epilepsi som fått både ett och flera barn. Det vill jag också kunna få! Epilepsi-personer borde faktiskt kunna få proffs-hjälp med stresshantering och sömnproblem, tycker jag.

I dag har jag för första dagen kunnat tänka lite klart i alla fall. Försöker att inte släppa in alla "måste-göran" i skallen utan bara vila upp mig. En sak i taget.

Och hur fan...

... ska bebisar få plats i det här?

Eller rättare sagt, hur ska jag orka ta hand om en bebis själv, om jag inte ens orkar med pressen att tillverka den själv?

Nä, jag orkar inte tänka på svaret, men frågan måste jag åtminstone ställa mig. En sak i taget.

Dag 3

efter att världen rasade. Det låter ju nästan som en roman...

Jag bara grinar och grinar fortfarande. Ändå har det inte sjunkit in riktigt. Det känns som om jag ska sätta mig i bilen och köra till jobbet som vanligt på måndag. Undrar hur det ska bli nu? Vi anställer ju inte ens vikarier som inte har körkort. Orkar inte tänka på det ännu...

Jag har fortfarande smärtor i magen, det är lite konstigt. Brukar inte ha det dag tre i mensen, speciellt inte när jag får mens så tidigt som cd 28. Undrar om jag var gravid och fick missfall när jag hade anfallen? Och hur tar man reda på det? Det började liksom fors-blöda nån timme efter anfallen. Vanlig mens brukar smyga igång liksom... Det kanske också har med anfallen att göra.

Jag bor hos mina föräldrar nu ett par dagar. Ligger mest på soffan/sängen som en blöt filt. Brorsbarnen tittar konstigt på mig, undrar väl varför ögonen är rödkantade.

Världen rasade

och det hade inget med nån eventuellt utebliven bebis att göra.

Jag fick i går morse två epilepsi-anfall. Har inte haft anfall på åtta år. Ett anfall är jobbigt, två fick mig att sova i typ ett dygn. Mitt i allt fick jag mens. Och jag brydde mig inte, så jävla trött var jag. Orkar fortfarande inte riktigt bry mig om den där blödningen... Jag har efter anfallen fått bilförbud i tre månader av läkaren. Jag som är beroende av bil i jobbet.

Och jag orkar inte ens tänka på vad det var som orsakade anfallen. Jag är bara jävligt trött och har satans ont i huvudet. Behöver äta men jag orkar inte.

Jag grinade i telefon när jag pratade med brorsan i går, i dag grinade jag när jag pratade med chefen. Och jag har inte ens börjat tänka på bebisen som inte kommer...

Jag bara gråter och gråter.

Min värsta ovän

... är ovissheten.

Det känns precis i magen som jag ska få mens vilken sekund som helst. Molande i nedre magregionerna. Lite smärta. En jobbig känsla i nuläget, förstår ni säkert. Försöker tänka på annat (speciellt på jobb, eftersom jag befinner mig på jobbet). Men det går sådär. Känslan känns ju liksom hela tiden i magen och påminner mig...

Det blev lite jobbigt i går kväll när jag åkte hem från jobbet. Men jag tror ändå att det var rätt bra att jag testade så tidigt och fick minus på stickan. Jag fick liksom känna på hur det kommer att kännas när/om det blir definitivt att det inte blir något.

Ovissheten = a big pain in the ass...

Vill ha!

Läste Lindas blogg "Boxare på smällen" och mindes...

Detta ska jag handla till min bebis! Hur skönt som helst... Finns även tallrikar och haklappar med bandnamnet. METALLICA FOREVER!!!

Rock on, motherfuckers.

Ännu en cliffhanger - hoppas jag...

Det blev minus på första testet... Jag stirrade, stirrade och stirrade på stickan. Det blev inget plus ändå =)

Men jag drar inte så himla stora växlar på det. I alla fall inte ännu. För det första är det cd 27. Det kan alltså vara så mycket som sju dagar kvar till mens. Med tanke på att cykeln varit 29/30 senaste månaderna så tippar jag att det kan bli typ 33-35 dagars cykel nu. Det betyder att testet KAN ha gjorts för tidigt. Dessutom testade jag mitt på dagen, på lunchen på jobbet. Enligt test-beskrivningen ska man testa på morgonurin om man gör det tidigt, annars kanske det inte ger utslag. Och endast 53 procent av de gravida får utslag fyra dagar innan beräknad mens. Hoppet lever, iaf några dagar till.

Brösten ömmar fortfarande och det drar i magtrakten. Men nu kan det ju iofs ha övergått från "efter-inseminations-ont" till "innan-mens-ont".

Det känns inte än så länge som om världen går under om det blir negativt resultat. Men jag vet inte hur jag reagerar när det sjunkit in på riktigt.

Nu väntar jag några dagar innan jag testar igen. Om jag kan hålla mig... ;)