To little to late

Stolpe ut.

Inga läsare...

....och det känns riktigt bra. När jag var som mest aktiv som ofrivilligt barnlöshets-bloggare kändes det ibland som att jag skrev för en publik, och kunde känna att jag anpassade innehållet. Skruva till det. Till och med kunde det kännas som innehållet i det jag gjorde - alltså mitt liv - också påverkades av att jag skrev om det. Nu kan jag se det mer som ett dokument för mig själv. 

Apropå mitt senaste inlägg. Jag - precis som andra som sörjer över saker - måste leva med sorgen. Ibland blir jag påmind om den och är det svårt, ofta går det rätt bra. Jag tror att min sorg över att inte ha några egna barn på ett sätt kan jämföras med sorgen efter att ha förlorat en nära anhörig. 

Den finns alltid närvarande.

Inget går att göra ogjort. 

Det som finns är att lära sig leva med sorgen och att acceptera att det inte gick att påverka orsaken till sorgen mer än vad som gjordes.

Alla som upplevt sorg oavsett anledning vet ju att det inte handlar om något "bara" med att lära sig leva med sorg. It's a fucking drag. Pain in the ass, finne i röven. En kamp.    

En påminnelse

Det är onsdag den 30e juli.
Den 4-åriga tjejen lutar lätt på huvudet. Blicken är lite sorgsen. Jag ser henne i bilens backspegel, hon står på tå och följer bilens backande. Söker med ögonen efter mitt ansikte. När bilen är upprätad vinkar jag glatt. Hon vinkar tillbaka, hoppar lätt. Jag slänger några kyssar genom rutan, hon skrattar och pussar tillbaka med den söta lilla handen. Sen trycker jag på gasen och lämnar henne med farmor, farfar, storebror och storasyster.

Timmarna innan min avresa håller hon sig nära, nära den lilla ungen, som för att förbereda sig. Tittar, klappar på mig. Vi småpratar om ditt och datt. I fyra dagar har vi umgåtts tätt, tätt i en liten sommarstuga i östra Blekinge. Hon har räknat veckodagarna då och då och bearbetat händelseförloppet. "När åker du? Hur många nätter sover jag här sen? Är det söndag nu? När är det onsdag och du åker?"

När jag trycker på gasen och kör iväg kommer klumpen i halsen. Eller rättare sagt, den kommer redan när farvälkramarna kramas. Men när jag kör iväg löser några tårar upp klumpen. Det är inte bara ungarna jag ska sakna. Ön jag lämnar är en hjärteplats, en lisa för en sargad själ. Stressade dagar mediterar jag. Blundar och färdas tillbaka till "mina" klippor, min trygga plats, och inom fem minuter varvar jag ner och är tillbaka på jorden igen. Jag längtar dit året om. 

Jag åker några hundra meter för att tanka upp så att det räcker för 50 mil. Tårarna slutar inte rinna trots att de löst upp farväl-och-sakna-klumpen. Den lillas lite ledsna ansikte har etsat sig fast på hornhinnan och väcker starka känslor. Jag lämnar någon, ja till och med några, som har behövt just mig och som kommer att sakna just mig. Men det är inte mina egna barn. När 50 mil är avverkade väntar ingen som längtat. Ingen som behöver mig. 

Den blev så fysiskt påtaglig. Ensamheten. 

Det var länge sen den var det sist. 

Känner mig väldigt ledsen hela vägen hem. 

Bilresan är lång. Gråter då och då och jag hinner tänka mycket. Jag sitter till och med och dagdrömmer om att försöka bli gravid på nytt på egen hand, och om att jag träffar en man snarast som jag genast skaffar barn med.  

Jag är faktiskt idag torsdag ledsen forfarande. 

Det är visst en ständigt kamp det här.      

Hejhopp!

Funderar på att börja blogga regelbundet igen. 

Har läst i min egen blogg några gånger den senaste månaden. Surrealistisk känsla. Var det jag som gjorde allt det där?  

Rätt ofta längtar jag till jag äntligen få kalla mig för gammal. Till när alla runt mig fått sina ungar. När den delen av mitt och mina vänners liv är över så att jag kan börja vänja mig vid att det verkligen är bortom allt rimligt tvivel. Valet alltså. Valet att inte.    

Det är inte lätt att vara mänska - del 2

Ett år senare. Läser mitt inlägg från den 18e dec förra året. Utan att gråta.

"Jag har kommit långt" är min spontana reaktion. Ett halvår av terapi. Vilken smärta det kan vara att komma i kontakt med sina egna känslor. Så fysiskt krävande det är. Har insett hur känslomässigt handikappad jag faktiskt har varit i hela mitt liv och hur det har sabbat så mycket. Bara detta med relationer. Sumpade relationer. Olyckliga kärlekar. Förlorade vänner. Oförmåga att njuta av sann närhet.

Jag är inte klar med mig själv. Blir man nånsin det? Har många timmar kvar i terapisoffan (lr stolen...). Hoppas mest av allt att timmarna ska hjälpa mig se till att livet blir uthärdligt, hanterbart. Gärna mer än så. Så klart.

Och barnlösheten. Kanske mer mindre än mer självvalt. Ändock självvald. Känner att jag en gång hade makten över den. Det får väl duga.

Men den är ändå en sorg. En livslång sorg.

Det är inte lätt att vara mänska

Jag trodde väl aldrig att jag skulle hamna här. Nog trodde jag att jag skulle träffat någon att leva med vid det här laget. Ha familj. Ha kommit förbi den här förbannade ensamhetskänslan jag alltid haft men inte förmått jobba bort.

Den gångna hösten har varit minst sagt tuff.

Men måste nog berätta en lite längre historia för att ge sammanhang. Det började kanske redan för ett år sedan. Jag bestämde mig för att liksom nöja mig med second-best. Att inte förvänta mig att träffa en man som fick mig att uppleva den där passionerade förälskelsen eller den stora kärleken. Jag träffade några män. Hade låga förväntningar. Jag tog för mig, släppte loss och hade faktiskt riktigt roligt med mina små romantiska eskapader.

Fick ett nytt jobb i våras. Det kändes bra, det började flyta på även om jag kände att det nya jobbet kanske var lite över min kompetensnivå. Tyvärr var jag tvungen att göra ett uppehåll för ett annat jobb över sommaren. Jag träffade ett par härliga män under våren och sommaren så det gjorde inte så mycket att det haltade lite i yrkeslivet.

Men. Som det alltid heter.

Det var i mitten av juli. Jag blev förälskad på riktigt. Släppte kontrollen (som jag aldrig annars gör). Gav mig hän. Började hoppas på riktigt. Och jag trodde på det. Mannen i fråga lät mig veta att han kände likadant. Jag som bestämt mig för att nöja mig blev på riktigt förälskad. Och jag blev gravid. Första gången vi var tillsammans. Visserligen av misstag, in the heat liksom. Det var en sån där "på vippen"-grej som antagligen inte var fysiskt möjlig men som var det ändå. Jag kände det i kroppen snabbt och testade mig tidigt.

Inom loppet av några veckor blev alltså allt ställt på sin spets. Jag hade bestämt mig för att det inte kommer att bli några barn för mig - och nöjt mig med det. Jag hade bestämt mig för att det inte blir den stora kärleken - och nöjt mig med det. Och så stod jag där med både barn och kärlek på armlängs avstånd. Det var surrealistiskt. Hur skulle jag göra? Han bor i Värmland. Långt avstånd. Hur skulle det här bli nudå, om det ens blev en bebis av det? Testade plus väldigt tidigt som sagt. Många tankar for genom huvudet.

Han var bortrest när jag upptäckte det här och jag kunde inte säga något. Men vi skulle ses kommande helg hemma hos honom i Värmland så jag tänkte avvakta. Han ringde mig. Det var en tisdag någon vecka in i augusti. Jag var ganska upprymd och vi skulle tala om mitt besök. "Du, det kommer inte att funka det här. Jag är inte tillräckligt kär" sa han och lät mig förstå att dörren till en fortsättning blev stängd och igenbomman. Behöver jag säga att jag blev chockad? Och dagen efter fick jag mens.

Störtfloden av känslor var obeskrivbar. Ohanterbar. Jag blev ledsen på ett sätt jag aldrig varit ledsen förut. Kände mig som ett tomt skal. Försökte att tänka framåt men det gick inte. Livet gick från dag till dag, att tänka längre än till nästa dag var otänkbart. Försökte förminska det som hänt. Det var ju bara några veckor. Jag var ju bara gravid i några dagar. Men jag kunde inte komma vidare känslomässigt. Jag trampade vatten i ledsenheten men hade svårare och svårare att hålla huvudet över vattenytan.

Började på det jobb jag fick under våren igen. Allt var kaosartat. Inne i huvudet och utanför. Dag-till-dag-livet fortsatte. Skönk allt djupare, trampade allt mer frenetiskt. Tankarna for som projektiler dag som natt. Hur skulle jag någonsin kunna lita på någon igen? Hur ska jag kunna se på mitt liv som något annat än ett stort svart hål igen?

Det kändes som att det inte fanns hopp för något alls. Det var så illa faktiskt. Jag tänkte kalla tankar om att jag inte ville leva längre. Visserligen ville jag inte dö. Men inte leva heller. Ledsenhet blev depression, jag isolerade mig själv hemma, fick sömnproblem, var oerhört stressad över mitt arbete, isolerade mig ännu mer, hade ångest och ont i magen dagligen. Inget var roligt.

Och naturligtvis slutade det med ännu mer kaos och elände. Natten mellan 4 och 5 oktober hade jag tre epilepsianfall. Ett anfall är vanligtvis lika ansträngande som ett maratonlopp. Blev inlagd på sjukhus i en vecka, var sjukskriven ytterligare en. Och jag berättade för den fantastiska läkaren Anna om mina tankar om hopplöshet och avsaknad av livslust. Hon lyssnade och agerade. Är numera inskriven på avdelningen för affektiva sjukdomar på vuxenpsyk. Snabbt går det inte. Det gör det nog bara om de verkligen tror att det är fara för en människas liv. Och det är det inte. Inte nu i alla fall.

Har träffat kurator på nyinskrivningen i slutet av oktober. Har träffat läkare förra veckan och pratat om eventuell litium-medicinering. Står på väntelista till träff med ny kurator. I mars. Jag har påpekat för läkarna att de här sakerna borde ha hänt i oktober. Nu har jag på det hela taget självläkt, eller är på väg dit. Det har varit extremt energikrävande, men jag har ändå gjort det. För framtidens skull ska jag ändå se till att få samtalsbehandling. Jag litar inte på att det där "vill inte dö" finns som spärr nästa gång jag blir deprimerad.

Hösten har gått åt till att försöka överleva. Först den senaste veckan lever jag igen - inte bara existerar. Känner fortfarande ingen livsglädje, eller annan glädje heller. Jag skrattar men är inte glad. Har fortfarande väldigt svårt att se att jag någonsin ska våga bli kär igen. Känner inget hopp om att det ska kunna hända. Jag pratade med en god vän i lördags om nyårslöften. Jag kunde inte komma på något som jag kunde lova mig själv. Jag önskar att jag nästa år kommer att känna hopp om något igen. Men jag kan inte lova det.

Varför skriver jag det här då? Och lämnar ut mig själv. Jag vet inte. Men nu när jag gjort det känns det bra. De senaste åren, från mitt beslut om att försöka bilda familj på egen hand, har varit en resa som jag inte trodde skulle ske i mitt liv. Jag växte upp i tron om att jag skulle leva ett normalt liv förr eller senare.

Men att jag skulle vara någon slags felande länk - undantaget som bekräftar normen. Det trodde jag inte. Det är nog det som är det svåraste. Trots att jag inte gjort ett enda livsval som jag ångrar så lider jag av utanförskapet som kommit med dem.    

"Barn gjorde mig komplett"

Kollade på en dokumentär i SVT om äktenskap. Älskar btw såna dokumentärer - väldigt bra var den. "Så levde de lyckliga" heter den. Nåja, första avsnittet var det. En kvinna sa att bli mamma gjorde henne fullkomlig, och likadant sa en man om sin fru.

Och jag kunde inte låta bli att tänka att jag kanske kommer att dö kort på en väsentlig del av livet. Som en inkomplett människa.

Inte för att jag tror att alla som har barn känner sig kompletta och som fullständiga människor. Men. Vad ska jag kompensera med? Klart att jag på flera vis känner mig ofullständig, bland annat på grund av barn- och manlöshet.

Är det nu jag ska vända mig till gud?

Frågan är om hen tar emot mig.

Long time dear friends

Det var länge sen jag skrev här nu. Det här med barn och längtan efter det känns avlägset - och ändå inte. Jag bestämde mig i hjärtat någon gång under hösten 2010 att jag inte skulle försöka på egen hand igen och har hållit fast vid det beslutet. 

Träffade en man våren 2011, blev passionerat förälskad. Kärleksstrulade i ett halvår. Blev dumpad i slutet av sommaren. 

Tappade tron på den passionerade kärleken. Träffade en man igen, i december. En vanlig, snäll, fin man. Ingen passion, men värme och hopp om kärlek ändå. Det slog inga gnistor men jag ville ville ville ville och trodde trodde trodde. Inte heller Han ville ha mig. Försökte med vänskap. Det gick inget vidare.

Igår avslutade jag all kontakt med honom och är så ledsen så ledsen så ledsen idag. 

Självklart påverkar det även mig - det här beslutet som är på gång, men ett ja för assisterad befruktning av ensamstående kvinnor. "Snälla du, håll ut - alla barn blir snart älskade även i Sverige" skrev centerpartisten Fredrik Federley till mig på Twitter. Det känns fortfarande avlägset, men självklart så ställer det saker och ting på sin ända, att jag inte skulle behöva åka utomlands från och med typ januari 2014. Ska jag omvärdera mig beslut att avstå barn? Jag vet inte. Jag vet ingenting. 

Livet känns som ett trasselsudd och ett vacuum samtidigt. Det är svårt att leva kan jag konstatera. För mig i alla fall. Så har det alltid varit, men nu när jag är i det här stadiet av livet så blir det svårare i en ny dimension. Det gäller att bestämma sig definitivt. 

Vilken väg ska jag gå?   

Jag vet inte. Fast jag var så säker.   

Trip, trip, tripping

Jag gjorde mitt livs resa för ett tag sedan. Åkte till New York i tio dagar.

Det. Var. Underbart. Words can't describe it. Tänker tillbaka på resan och blir varm i hela kroppen.

En sak slog mig för en stund sedan när jag kollade på senaste avsnittet av Barn till varje pris, när Matilda berättade om kostnaden för inseminationer och annat.

...hade jag inte åkt till New York... då hade jag kunnat göra minst fyra inseminationer... för samma pengar... 

Så långt är jag från att försöka bli gravid. Oh-my.

Jag vill inte bli gravid. Med hela kroppen vill jag det inte. Ändå är jag ledsen över det. It's sick.

Barn till varje pris

Ser på andra avsnittet av Barn till varje pris. Jättefint att barnlängtan i alla dess former uppmärksammas. Fina skildringar.

Men jag... jag bara gråter. Det känns så jävla ledsamt. Speciellt när Matildas historia visas. Resan till Hobro. Glädje. Förväntan. Längtan. Fy fan vad ledsamt det känns.

Obefintlig blogg

25 juli står det på mitt senaste inlägg. Det är långt mellan given nuförtiden. Olika orsaker finns.

1. Jobb. Jobb. Jobb. Jag är egenföretagare numer och jobbar oerhört mycket. Jag skriver, filmar, fotar, bokför... Jag gillar att jag har mycket att göra, men inte mycket tid blir över till bloggande. 

2. Inte mycket bebisplanerande existerar. Det verkar i skrivande stund som att det inte kommer att bli barn för mig. Det känns sorgligt ibland, skönt ibland. I'm living it. Finns inte mycket annat att göra. Det är väldigt svårt att leva med det, ensamheten och barnlösheten, vissa dagar. Senaste veckan har varit rätt jävlig. Ensamt och jävligt har det känts. Men... jag måste lära sig att leva med det. Helst utan att bli en bitterkäring.

3. Med tanke på ovanstående har det känts svårt att läsa andras bloggar. En efter en får barn. Men jag har inte velat släppa bloggarna helt ändå. Jag ögnar ibland och läser en och annan lite mer närgånget.  

4. Och... jag hatar att det är så, men det kom ett upprört samtal från en person som ganska nyligen sett bloggen. Det var upprörda känslor. Jag blev ledsen och, tyvärr, påverkad kring hur jag skriver. Mitt syfte med att skriva är ju för min skull, för att jag mår bra av att skriva av mig. Det har också varit befriande att "bolla" med likasinnade om funderingar kring barn och barnlöshet. Att andra som inte gör samma val som jag också läser kan jag inte styra över. Jag varit angelägen om att stå öppet för mina val i livet eller vad jag känner när jag står inför svårigheterna som följer med valen. Jag skäms inte för något som jag gjort eller skrivit. Jag kunde lösenordsskydda bloggen såklart... men jag vill faktiskt inte det. Vill man läsa bloggen så får man det - gärna utan att döma mig för mina val och hur jag uttrycker mig. Nåja, det har hsh hindrat mig ett antal gånger från att skriva det jag känner särskilt när det känts som svårast.

5. Mitt hjärta blev också en aning krossat tidigare i somras. Det är hard shit att återfå hoppet om kärleken ett tag - och sen ramla ner i tysta gråheten igen. Det blir svårare och svårare att liksom säga till sig själv att hoppet kommer komma tillbaka, och längre och längre tid att återhämta sig. Jobbar på att bitterfittan i mig inte ska grabba tag om benmärgen och bita sig fast permanent.   

Dag 7 - En aldrig upplagd bild

Aldrig upplagd, aldrig publicerad. De togs för Bbl/At i december 2010. Älskar att fota vissa djur, framför allt hästar och kor... de ser så kloka ut.

Dag 6 - Tema grön

Tänkte ta ngt symboliskt, men jag är lite för sorgsen för att tänka klart och klokt idag. Så det fick bli ett mossbetäckt ko-kranium istället. Det är ju grönt det med.

Dag 5 - En gammal bild

En gammal fin bild. Jag i fyraårsåldern.

Dag 4 - Min hobby

Promenader i skogen. I-love-it.

Dag 3 - En familjemedlem

Tror inte att hon varit med förut på bloggen - min vackra lillasyster E. Här visar hon en vacker sida för kameran. Hon har dock en ännu vackrare sida... nämligen insidan. Kram kära lilla E!

Dag 2 - Favoritpryl

Det får bli en bild på mig igen... men jag håller i min favoritpryl, kameran. Jag har egentligen inga prylar som jag är så vansinnigt fäst vid. När jag känner efter så är det få saker jag verkligen skulle sakna om de försvann, men en av dem är kameran.

Dag 1 - Självporträtt

Jag gillar att fota mig själv och tycker att jag kan se mig själv på ett nyttigt utifrånperspektiv. Den här bilden är dock den enda som jag tycker verkligen har fångat min sinnesstämning just i fotots ögonblick.

Bilden togs sensommaren 2009, den 24 augusti.

Tretton dagar efter min bebisresa till Hobro, en dag innan epilepsianfallen kom och ryckte undan mattan.

fotoblogglek

Jag hänger på en blogglek med foton - eftersom jag älskar bilder... och jag inte har så mycket att skriva om. Läste om det på mästerfotografen Lobas blogg, så jag bestämde mig för att hänga på.

Dag 1 – Självporträtt
Dag 2 – Favoritpryl
Dag 3 – En familjemedlem
Dag 4 – Min hobby
Dag 5 – En gammal bild
Dag 6 – Tema grön
Dag 7 – En bild som jag aldrig har lagt upp
Dag 8 – En favoritbild
Dag 9 – Dagens
Dag 10 – Detta gör mig glad
Dag 11 – Tokigt
Dag 12 – Min vardag
Dag 13 – Tema ljus
Dag 14 – En vinterbild
Dag 15 – Kärlek
Dag 16 – Självporträtt i svartvitt
Dag 17 – Ett ögonblick
Dag 18 – Känslor
Dag 19 – Här bor jag
Dag 20 – Tema olika
Dag 21 – När jag var liten
Dag 22 – Mitt beroende
Dag 23 – En sommarbild
Dag 24 – Detta gör mig glad (favorit i repris)
Dag 25 – I all hast
Dag 26 – Detta skrattar jag alltid åt
Dag 27 – Tema två
Dag 28 – Väder
Dag 29 – Senaste bilden på mig själv
Dag 30 – Valfri bild

Någon...

... har läst den här bloggen typ från början till slut, månad för månad, ser jag i besöksräknaren. Spännande =) Har jag fått en ny läsare - eller är det någon som vandrat down memory-lane? Hur som helst... du som läst - hoppas läsningen gav dig något!

En liten uppföljande statusuppdatering. Hjärtat klappar på i samma takt när jag ska sova - men jag sover iaf bättre på natten. Puh. Natten mot torsdagen hade jag dock ett close-to-epilepsianfall-inklusive-handdomning-men-ej-kramper. Det skrämde upp mig som vanligt - därav det uppskrämda inlägget i torsdags.

Nu känner jag mig lite lugnare. Livet går vidare för mig. Önskar bara att jag hade lite mer sällskap på vägen.

Typ av en man.